Rebeller som reser sig

Otursförföljda, outsiders eller kanske drabbade av någon märklig förbannelse? Vilken tolkning man än väljer så är Sökarna och arbetet med dess uppföljare ett av de mest krångliga och omständliga projekt som någonsin existerat i den svenska filmvärlden. Då menar jag inte bara kända faktum som att huvudrollsinnehavaren Liam Norberg häktades en månad innan Sökarna hade premiär våren 1993, eller att filmen drabbades av den svenska censurens vassa sax. Nej, snarare det mödosamma arbetet med att få till stånd en uppföljare - ett arbete som pågått i ett antal år, involverat fyra regissörer och minst lika många manus. Fast sagan om Sökarna handlar inte bara om problem. Det är också en berättelse om frälsning och tro, om mötet mellan fint och fult i den svenska filmvärlden och om hur en vilja av järn (och lite hjälp från Gud) kan försätta berg. Första inspelningsdagen för Blodsbröder. Det är den 11 januari 2002 och det är den första riktiga inspelningsdagen på en film som kanske kommer att bli uppföljaren till Sökarna. Eller möjligtvis en spin off-film. Eller kanske bara en film av Daniel Fridell med Liam Norberg i huvudrollen. Det verkar åtminstone ganska säkert att den ska heta Blodsbröder. Ovissheten verkar inte besvära filmteamet som arbetar lugnt och koncentrerat på Sergels Torg. I scenen som ska spelas in ska Liam Norbergs rollkaraktär gå förbi en bokhandel och titta in genom skylfönstret. Teamet jobbar fokuserat med förberedelserna medan Fridell lite avsides instruerar Liam om vad han ska göra. Samtidigt greppar regiassistenten Mirijam Johansson tag i en äldre man med hund som råkar passera förbi och som några minuter senare får tjänstgöra som statist. Efter tagningen frågar mannen försynt vad det ska bli för film. När han får svaret Blodsbröder skiner han upp. "Den har jag bestämt sett på Göteborgsoperan". Mirijam ler lite blekt, kanske tänker hon att det inte ens är någon idé att börja förklara ett projekt som har sitt ursprung i en film som gjorde skandalsuccé på de svenska biograferna redan 1993. När jag ska hyra Sökarna på video tar jag det säkra före det osäkra och går till Casablanca på Sveavägen - Stockholms mest välsorterade videobutik när det gäller gamla, bortglömda och ibland extremt obskyra filmer. Men när jag frågar efter filmen i kassan får jag nästan en utskällning. "Den där filmen köpte jag verkligen inte in. Några killar som tyckte att de var så tuffa när de begick rån att de sedan skulle göra en film om det också. Nej, den har vi absolut inte". Mannen i kassan fortsätter att muttra medan jag går ut - trots att det snart är tio år sedan Sökarna gjordes så väcker den tydligen fortfarande starka känslor. Ja, faktiskt även när man ser den - om än kanske inte av de skäl som filmskaparna hade tänkt sig. Det tidiga nittiotalet är ibland plågsamt närvarande i filmen och det finns givetvis en hel del att göra sig lustig över. Som Liams blonda page. Eller Per Gunnar Hylén, känd som PG med hela svenska folket efter den där reklamen för tipset. I Sökarna spelar PG en ondskefull psykopat som hänger med nazister och sitter med flådda djur över axeln på fetischfester. Nästan ännu märkligare är scenerna från fängelset, där samtliga fångar går klädda i någon sorts långkalsonger, linnen och boots medan de pratar vapen och misshandlar en våldtäktsman. Filmen lär dessutom innehålla det inofficiella rekordet för antalet könsord och snortade kolalinor i en svensk film. Men Sökarna är också en film som präglas av en enorm ilska. Huvudpersonerna går på en skola där det överallt finns högar med stora sopsäckar fulla av skräp, medan skolpersonalen är en samling imbecilla och otäcka människor. Studierektorn (spelad av Örjan Ramberg) sitter till exempel och runkar på sitt tjänsterum när han inte antastar de kvinnliga eleverna, medan filmens föräldrar antingen är försupna och ansvarslösa eller så rädda för världen utanför att de knappt vågar gå hemifrån. Det är förenklat, ja. Men inte desto mindre en ursinnig anklagelse mot en föräldrageneration och ett folkhem som svikit. Sökarna var också början på något nytt inom svensk film. En urban, våldsam samtidsskildring som fungerade betydligt bättre som samhällstermometer än Staffan Hildebrands mesiga töntepos. Vägen till Sökarna 2 Diskussionerna kring att göra en uppföljare till Sökarna startade redan i samband med den första filmen, men Liams sex år långa fängelsestraff satte förstås effektivt stopp för alla sådana planer. Idén hölls ändå vid liv. 1998 berättar Daniel Fridell för Aftonbladet att han vill göra en film som ska heta Sökarna 2 - Tjuvheder så fort Liam bara kommit ut från fängelset. Men när Liam våren 1999 blev frigiven efter sex års fängelse så var Fridell upptagen med andra projekt. Liam hade emellertid hållit drömmen levande och skrivit filmmanus under sin tid i fängelset. Mindre än ett halvår efter att han blivit frigiven så berättar han och projektets tilltänkta regissör Thorsten Flinck om filmen Sökarna 2 - Kampen om frihet i pressen. Liam Norberg säger till Aftonbladet att man nu bara letar efter den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, "en kvinna som kan hantera en k-pist men ändå inte är för hård. En svensk Nikita kanske." En castingprocess sattes igång, där 400 - 500 tjejer sökte huvudrollen, men någon inspelning blev aldrig av. Enligt Liam för att manuset var för dyrt att förverkliga. Dessutom säger Thorsten Flinck i efterhand att han inte kände sig helt bekväm i regissörsrollen. Bara några månader senare har projektet på nytt bytt namn. Eller kanske ska man snarare kalla det för ett helt nytt projekt, för Liam har skrivit ett nytt manus och ska själv stå för regin tillsammans med filmaren Lena Koppel. Dessutom har han lyckats övertyga distributören Scanbox att köpa distributionsrätten till filmen - vilket betyder att det nu finns en minimal budget för att börja spela in filmen. Inspelningarna startar sent under 1999 och bland skådespelarna återfinns både Thorsten Flinck och Ray Jones IV från originalfilmen. I det här stadiet har nu Liam också tagit över produktionsledningen och bär i stort sett ensam ansvaret för hela projektet. Hans manus till Rebelz handlar om relationen mellan två bröder där den ene avtjänat ett fängelsestraff och vill lämna det kriminella livet, medan hans bror har stora knarkskulder och behöver hjälp av sitt syskon för att genomföra rånet som ska rädda honom ur knipan. Hösten 2000 skickar Scanbox kaxigt ut reklamfoldrar för filmen, men den dyker aldrig upp på repertoaren. Premiärdatumet flyttas framåt gång på gång och till sist försvinner namnet ur releaselistorna. Problemet var att filmen aldrig blev komplett, och enligt medregissören Lena Koppel stod det ganska tidigt klart att det fanns brister i manuset. - Idén till filmen är bra, scenerna också. Men vi märkte att det fanns hål i manuset, saker som måste fixas till för att det inte ska finnas falluckor i historien. Vi hade hoppats att vi skulle hinna ordna det, men det gick bara inte. Schemat var alldeles för pressat för det. Lena Koppel tror att det skulle räcka med ytterligare omkring tio scener för att göra filmen klar. Men det var svårt att hitta finansiärer, och från Svenska Filminstitutet fick man nej. - Det är nog ingen film man bara går till Filminstitutet med och sen beviljas pengar. Den är lite för skrämmande och lite för mörk i sitt uttryck för det. En del scener innehåller både psykiskt och fysiskt våld som kanske kan uppfattas som stötande. Men jag tror att om vi hade fått komplettera så hade det blivit en rå socialrealistisk film. Och en riktigt bra film dessutom. Scanbox ville inte heller skjuta till mer pengar. Snarare drog man i nödbromsen. Det man sett av filmen var inte vad man hoppats på - det var för mycket av konstnärlig berättelse och inte den breda filmbolaget sett fram emot. Liam Norberg - "Ett långt, långt sökande." - För mig var den här tiden en fruktansvärd psykisk tortyr, en katastrof. Tänk själv att du drömt om det här i sex år och jobbat för det i två år, och trots att du har en svår bakgrund så lyckas du ta dig förbi alla hinder. Men precis på mållinjen så säger alla nej - både Filminstitutet och biokedjorna. De säger att filmen är för personlig, för mörk, för våldsam. Ingen vill skjuta till de sista pengarna - och då ska du ska veta att det inte är några miljoner vi ansökt om. Det är kanske några hundra tusen som vi hade behövt för att göra den klar. Det vi har gjort ligger färdigklippt och klart på en 35 millimeterskopia. Kanske beror det på mig, den jag är, att de inte vill satsa. För filmen i sig har ju ett budskap. Den säger till ungdomarna hur de inte ska göra. Vilka konsekvenserna blir när man inte lyssnar på sin egen röst och lever utanför sin egen känslovärld. Jag sitter med Liam på ett fik och han pratar långsamt och genomtänkt om det som hänt. Han återkommer ofta till just hur han vill arbeta med ungdomar och hjälpa dem som hamnat i kriminella sammanhang. För Liam själv blev tiden i fängelset på många sätt en vändpunkt. Framför allt genom att han blev troende. När vi träffas, i början av januari, är det mindre än en vecka sedan han döpte sig i en baptistkyrka. - Det var ett steg i processen att lämna det gamla och gå in i något nytt, säga ja till något nytt. Du vet, för mig var det en chock att bli häktad. Jag hade aldrig trott att jag skulle åka fast över huvud taget. Dessutom hade jag redan lämnat det kriminella livet och gått Kulturama, när jag väl blev häktad. Det var egentligen inte förrän i häktet som jag kunde möta mig själv och förstå hur jag hade skadat andra människor - och mig själv. Det var som om kärleken vaknade till liv i mitt hjärta och medkänslan började komma tillbaka. Jag satt elva månader ensam i en cell och jag bad där i cellen. Jag bad till Gud att han skulle komma in i mitt liv och jag uppfylldes av något väldigt starkt. Det som var så skönt var att det var det sista steget i ett långt, långt sökande. Jag hade sökt i tolv år i nyandligheten under min kriminella tid men nu fick det sökandet ett slut, och det var en befrielse. Under sin tid i fängelset skrev Liam två diktsamlingar, ett filmmanus och arbetade som dramalärare för medfångarna som fick repetera ett manus Liam själv hade skrivit. Han har också talat i Allhelgonakyrkan i Stockholm och föreläst för ungdomar på glid. - Det finns ett ljus på andra sidan. Jag är själv ett bevis på att man kan komma tillbaka till samhället utan att förbli kriminell. För några veckor sedan var vi i Göteborg och pratade med ungdomar som satt med sina kepsar och sina kedjor och mc-medlemmar med tatueringar på halsen och pratade om det här till ett på natten. Det är upplevelser som den som får mig att börja brinna. Det är också skälet till att Liam tackat nej till jobb i till exempel såpor, kortfilm och reklamfilm. - Jag har känt en sådan lojalitet till det vi har gjort och det vi ska göra. Och nu känns det väldigt bra och befriande att man inte tagit de här stickjobben emellan. Att man försöker hålla en rak linje. Liam är lika allvarlig och seriös som han var i början av vårt samtal. Fast också lättad och positiv. För även krisen med Rebelz är nu över. - För mig var det en personlig katastrof som pågick i ett par månaders tid. Sedan plötsligt en morgon vaknade jag och tog tag i det. Jag ringde till Daniel Fridell och så åkte vi till Kuba och la upp en ny struktur för hela projektet. Nu har han tagit över hela filmen och jag har gett honom fria händer att använda materialet vi har spelat in och göra egna kompletteringar. Så nu har det lossnat, jag känner det. Daniel Fridell och Blodsbröder Berätta om uppföljaren till Sökarna som du spelar in. - Jag vet inte om man ska kalla det en uppföljare egentligen. Det är en helt annan story. Eh... så den ska inte heta Sökarna 2? - Nej, det här projektet ska nog stå för sig själv, och arbetsnamnet är Blodsbröder. Man kan bli besviken annars om man tror att man ska få se en film i samma stil som Sökarna. Visuellt och dramaturgiskt är det här en helt annan typ av film. Däremot håller jag på att jobba med ytterligare ett manus som kanske snarare ska heta Sökarna 2. Valvet är arbetsnamnet på den filmen, och den handlar om rånet mot Gotabanken i Alby. De som gjorde det rånet trodde nämligen att de gjorde den perfekta kuppen eftersom bankfacken var fulla med svarta pengar från kriminella och spelklubbsbesökare - som därför inte skulle kunna anmäla pengarna stulna. Men istället för polisen så fick de alla kriminella efter sig istället. Det är lite Warriors känsla över det manuset. Om allt fungerar så kommer vi att spela in den senare i år. Har ni fått klart finansieringen för den? - Ja, men vi pratar kanske om en fjärdedel av vad andra gör film för. Vi kanske har fått ihop fem miljoner kronor medan en svensk film i snitt ligger på runt 16-17 miljoner i budget. Men de pengarna får vi aldrig. Varför inte? - Det började redan med den första Sökarna-filmen. Då fick vi en massa dålig publicitet och det gick en massa prat om skum finansiering, stulna kameror, whatever. Vi blev det svarta fåret i Filmsverige och det är fortfarande väldigt svårt för mig att få loss pengar till projekt trots att till exempel varumärket Sökarna rent logiskt borde funka kommersiellt. Det är bara en del av problemet. En gång blev jag och en kompis misshandlade av polisen på ett manusseminarium i Tyskland - han var svart och de trodde att han var flykting. När det sedan stod i tidningen så fick jag på omvägar höra att Sandrews tyckte att jag var för bråkig för att jobba med. Är du inte bråkig då? - När jag gör film så gör jag film. Sedan att det där hände... jag har i alla fall aldrig bråkat med något filmbolag. Vad ska du göra för att bli mer rumsren? - Jag försöker bara köra på. Och nu får jag göra lågbudget ett tag, eller jobba utomlands. Varenda chans att få göra film försvann ju nästan nu när efterhandsstödet avskaffades. TV har lagt av att finansiera produktioner och det har blivit nästan omöjligt att få privat kapital. Om vi går tillbaka till Blodsbröder, hur stor andel kommer att vara nyinspelad och hur mycket kommer att vara kvar av Liams film tror du? - Kanske ungefär 80 procent nyinspelat. Men då kommer det att bli som en helt ny film, nästan? - Vi kommer faktiskt inte att veta exakt hur mycket av det gamla materialet som kommer att vara med förrän vi sitter och klipper filmen i februari, mars. För mig är det svårt att bara gå in och göra en scen här och en scen där och ändå förändra inriktningen på hela filmen. Förbannelsen hävs? Även om Daniel Fridell nu har tagit över rodret så betyder det långt ifrån att alla oklarheter försvunnit. Visserligen har Scanbox beslutat sig för att pumpa in mer pengar i produktionen, men hur ska man till exempel göra med de gamla scenerna med Thorsten Flinck när han nu har anlagt helskägg? Och hur ska man göra med den kvinnliga huvudrollen - när Johanna Sällström inte kan vara med vid kompletteringarna? På första inspelningsdagen var fortfarande ingen skådespelerska kontrakterad för huvudrollen. Och är det inte i praktiken en helt ny film som Fridell håller på att spela in, snarare än någon så kallad komplettering? Liam, som håller sig i utkanten av teamet under inspelningen, ser det lite så, och planerar försiktigt positivt framåt. - Jag hoppas fortfarande att jag längre fram kan göra klart min egen film. Det beror lite på hur mycket av mitt material som används i Blodsbröder, men kanske kan jag efter Blodsbröder och Valvet göra klart Rebelz också. Det kan gå. Jag tror det. Det börjar bli kväll och den första inspelningsdagen på Blodsbröder går mot sitt slut. Trots teamets koncentrerade arbete så är det inte en dag helt utan missöden. I en scen dyker en kille på en skateboard rakt ner i marken och börjar blöda ymnigt över T-centralens golv. Och när teamet ska göra en lång tagning genom folkmassorna i tunneln mellan T-Centralen och Centralstationen råkar några av statisterna skymma en av tunnelns två Bingolottoförsäljare. Meningsskiljaktigheter uppstår, men trots att teamet flyttar sig får försäljaren ett våldsamt raseriutbrott. Han ger ifrån sig vad som bara kan betecknas som avgrundsvrål och biter sig i handen medan han sparkar i marken. - Hoppas den här filmen blir jävligt dyr, vrålar han när statisterna går ifrån honom. Han ger ifrån sig ett gnyende innan han tar ny sats. - Hoppas att den där filmen går under. Då går det inte längre. Teckentydaren i mig kan inte längre vara tyst och måste fråga Liam om han inte funderat på det där med en... förbannelse. - Om det fanns en förbannelse så har den i så fall vänts nu. Och mörkret har blivit till ljus. Och det finns ett hopp för dem som man trodde att det inte fanns någon framtid för. n Blodsbröder planeras ha premiär hösten 2002. Vem är vem? Sökarna Klassisk svensk ungdomsfilm om kriminella ungdomars uppgång och fall. Med bland annat Thorsten Flinck, Örjan Ramberg och Rebecka Hemse i små men viktiga roller. Två scener klipptes av censuren - något extremt ovanligt i svensk vuxenfilm under 90-talet. Filmen anklagades av filmkritiker, å ena sidan för att vara våldsglorifierande, å andra sidan för att vara moralisk. Daniel Fridell Regissör som fick sitt genombrott med Sökarna 1993. Har också regisserat bland annat 30 november, Under ytan och Dubbel 8. Liam Norberg Hade huvudrollen som värsting i Sökarna. Häktades en månad innan filmen hade premiär och satt av sex år i fängelse för bankrån och väpnat rån. Har också haft mindre roller i Stockholmsnatt och Under ytan. Scanbox Skandinaviskt independentfilmbolag med både video- och filmdistribution. Har de senaste åren börjat producera och distribuera svensk film som till exempel Järngänget, Dubbel 8 och Naken.