På spaning efter det nollnolltal som flytt

Isabelle Ståhl 15:20 10 Dec 2009

Nollnolltalet går mot sitt slut. Under detta decennium har vi lärt oss att meddela minsta impuls via sociala medier, dyrkat det autentiska, förlorat humorn fullständigt och enbart jobbat på våra ”varumärken”. Nöjesguiden presenterar redan idag The 00’s – ett försvarstal.

Den första januari 2000 vaknade vi med en smärtsam bakfylla efter ett decennium genomsyrat av besvikelser. Finanskrisen och it-kraschen hade fått oss att hänge oss åt nonchalans och ironi eftersom att man inte blir sårad lika lätt om man håller en sval och raljant distans till saker.
Yrvaket insåg vi att nollnoll-apokalypsen uppenbarligen ännu inte hade ägt rum trots experternas spådomar. Vi åttiotalister som visste hur man söker kunskap på Altavista sedan flera år tillbaka kände till vikten av att vara kritisk mot experter och auktoriteter, så vi blev inte särskilt förvånade.
Nollnolltalet är imorgonfetischistiskt och lämnar inget utrymme för livslånga kärlekar. Varken förälskelser i människor, filmer eller t-shirts med subtila skämt varar särskilt länge och med baksmällan efter nittiotalsbesvikelserna i färskt minne vågade vi inte visa oss hängivna eller passionerade. Men människor var utleda på denna kvarlevande nonchalanta mentalitet. Nittiotalets älsklingsord cool var tröttsamt och oengagerande. Vi ville känna något på riktigt nu.
Det ångestframkallande överflödet av musik och film som internet medfört samt tv:s massproduktion av c-kändisar har omöjliggjort en ny Michael Jackson eller ett nytt Kent. De riktigt stora stjärnornas era är över och istället gror myriader av subkulturer som är omöjliga att hålla koll på.
Nollnolltalets första hälft kom att genomsyras av misstro.  Vi insåg snabbt att det som kallades verklighet i reality-såporna bara var noggrant utvalda delar, regisserade till att verka hudlösa och äkta.  Den nya kändiskulten blev långt ifrån så mystifierande som den hade varit under nittiotalet och nu fick vi se allt det smutsiga och skämmiga som alltid redigerats bort i tidigare decenniers tv-produktioner.  Vi blev besatta av det autentiska och köpte alla tidningar där det stod ”Jag talar ut” på löpsedeln.
2006 fick vi äntligen chansen att göra det själva: vi övergav våra anonyma Skunkdagböcker och gick över till bloggar, Facebook och andra sociala medier specialutformade för att kunna exponera de delar av våra liv som vi tyckte minst illa om. Förevigandet överordnades upplevandet.
Romanerna vi både älskade och hatade under årtiondet hade ”autentisk” stämplat i bladguld på omslaget, som exempelvis Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora, Maja Lundgrens Myggor och tigrar, Martina Lowdens Allt och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. De var på riktigt! Om de var bra eller inte är underordnat den centrala tesen.
Det var kanske med bloggarnas intåg som vi slutgiltigt insåg hur trötta vi var på nittiotalets ironi, medvetenhet och smakfulla distansering. Att ha idiotkoll på popkultur hör till nittiotalets ironiska Fredrik Strage-era.  Kanske berodde det även på att subkulturer mainstreamiserades snabbare än någonsin under nollnolltalet.  Skogshuggarskjortor, mustascher och Buddy Holly-glasögon var inte i de medvetna indiekidsens ägo särskilt länge innan de annekterades av massorna. Detsamma gällde emokulturen. Det var inte längre någon idé att försöka vara först, för i nollnolltalets Nextopia blev iPhonen trendig redan innan den hade släppts. En vecka senare hade ”alla” en och hypen var död. Det beror kanske mycket på att internet lärde oss att hantera verkligheten på ett annat sätt. På internet har alla tillgång till allt direkt, inget är exklusivt och esoteriskt mer än några minuter och releasedatumens tid är över. Trendighet i sig är devalverat.
MTV hade under nittiotalet inlett en cynisk rebranding vilken fullföljdes under nollnolltalet. Från att ha varit en pionjärkanal som plockat upp små sympatiska demoband övergick de till att endast servera Britney-socker mixat med våldsamma freakshows som Jackass. Varje eftermiddag efter skolan närde kanalen, föga tillfredsställande, åttiotalisternas utsvultna musikintresse med låtar som påminde allt mer om Jambas mobil-telefonsignaler. Denna blaskiga sörja av datorgenererade återvunna ljud fick oss att längta förtvivlat efter något som var mer på riktigt än Linkin Parks catchy popmetal.
De våldsamma sagor som Playstation-spel erbjudit oss som små blev verklighet när självmordsbombare störtade in i World Trade Center och en texascowboy inledde ett terrorkrig mot terrorn. Paradoxalt nog sökte vi tröst hos våldsstinna, tortyrpornografiska skräckfilmer som Saw 1, 2, 3, 4, The Ring och 28 dagar senare. Kanske var det en bearbetningstaktik. Vi har inte längre någon religion eller några barndomssagor att trösta oss med.
Vi gillar att ha tillgång till en imaginär bekantskapskrets via dokusåpor och realityshower. I dessa kan vi följa människor som visserligen är väldigt lika oss, men som har lyckats nå mycket längre än vi genom att rea ut sina privata sfärer. Det när den nya svenska drömmen om att vem som helst kan lyckas genom att promota sitt varumärke tillräckligt genomtänkt. Drömmen späddes milt uttryckt på av Idol och en imponerande mängd andra talangdokusåpor som började sändas 2004.
Media och populärkultur har fragmentiserats och tv:n är inte längre den allierande och trygga ersättning för ett förlorat församlingshem som vi en gång hade. Vi kan inte längre skaffa vänner efter vilka band vi sympatiserar med och istället börjar en individualistisk strävan efter att vara unik och göra ett personligt avtryck att växa. När man inte längre tydligt kan definiera sig utifrån en musiksmak så blir man tvungen ta till andra kulturella markörer. Exempelvis blev det plötsligt väldigt viktigt för den kulturella medelklassen att resa till små svåråtkomliga byar på Balkan och att ha bott i en obskyr bohemlya i någon Berlinförort minst två gånger.
Dokusåpornas överanvändande av verkligheten fick den så småningom att bli söndersliten och uttjänt. Ungdomar har tröttnat på pinsamma människor som har sex i tv och folk har börjat längta efter sagor igen. Längtan efter något slags transcendentalt bortom fick en neoromantisk era att slå rot i popkulturen. Inom grafisk design exploderade en trend med gulliga djur och sagovärldsfigurer. Samtidigt började ett nytt kvinnoideal att växa fram inom indiefilmen. Hon utgjordes av en rådjursögd, mystisk konstnärskvinna som bakade små söta kakor och var anspråkslös och lite lagom charmigt galen utan att hota sin killes styrka. De flesta som konsumerar den här typen av filmer och bloggar inser naturligtvis att de bara är en eskapistisk flyktdrog från verkligheten, långt ifrån hur det skulle kunna gå till i det verkliga livet. Vår längtan efter andra världar fick unga kvinnliga bloggerskor som Niotillfem-Sandra att börja erbjuda oss  Amelie från Montmartre-rosenröda världar att titta in i och önska oss bort till. Det är bekymmerslösa dockskåpsvärldar dekorerade med rosa macarons, cupcakes och den där attityden som Susanne Brøgger kallar happy-go-lucky. Söderlägenheter med drömskt sken och serietidningsperfekta popluggar. Homestageade bilder på lilla femtiotalssoffan, njurbordet, kakfatet och kissekatten. Så långt ifrån verklighet och riktighetsfetischism man kan komma, eller?
Vi blev tillräckligt besvikna på dokusåpor och Liza Marklund-plots som var fabricerade för att inse att man inte kan begära sanning från medier. Sanning förresten, i värderelativismens tidsera, betyder ju ingenting. Snart kommer en ny filmatisering av Alice i Underlandet och det känns givet att efter nollnolltalets autenticitetsvurm och vanlighetsfetischism så längtar vi efter hyperrealiteter och öververklighet.
Exponerade känslor och ärlighet blev det nya svarta. Ann Heberlein skrev en oretuscherad bok om sin ångest och Anna Odell problematiserade personligen psykvården i årets mest omtalade installation. Nu är det ganska ute med elakhets-tv och Idol:s jury är långt mildare än vad Kishti Tomita var. Vanliga människor är uppenbarligen fortfarande intressanta om man ser på popularitetsnivån för program som Färjan och Ullared, men vanligheten är mindre regisserad och man behöver inte längre ligga med någon offentligt för att få vara med på tv. Men med den ställningstagande (ja, alla måste ha en åsikt såklart) humorlösheten som är nollnolltalets signum blir vanlighetsserier som Ullared också väldigt cyniska. Det är både köpfest och en tunna kiss.
Denna trend kan tyckas stå i motsättning till vår längtan efter sagor och hittepå. Eller gör den verkligen det? Kanske är berättelsen om den helt vanliga folkhems-tryggheten en lika sagostinn verklighetsflykt som bloggen Niotillfem och andra fantasivärldar. I lågkonjunkturens oroliga undantagstillstånd drömmer vi oss tillbaka till en tid långt före nittiotalets ironi, då allmännyttan, vården och kollektivtrafiken inte var privatiserade. Utbudet av musik och kultur var hanterbart litet och svårtillgängligt och vi kunde ganska lätt skaffa oss överblick över vår verklighet. Internet har förändrat samhället på ett omvälvande sätt: politiken, kulturen, ekonomin, konsumtionsmönstren och våra identiteter. Hur naturligt det än känns för oss att använda internet så skräms vi av den radikala förändring av vår verklighet och vårt sätt att bygga sociala identiteter som det har inneburit. Den världsbild och människosyn som vi har ärvt av våra föräldrar är inte längre gångbar för att förklara samtiden och vägleda oss. Under nollnolltalets sista andetag är vi paralyserade av en existentiell kris, och vår enda försvarsmekanism är verklighetsflykt.

2000
Den pionjära fildelningstjänsten Napster nådde sin peak och Metallica stormade in på deras kontor bärandes på kartonger med dokument som namngav 300 000 användare som de tyckte borde straffas.

2001
Amerikansk domstol beslöt att Napster inte fick bidra till spridning av vissa immateriella verk, de levde dock kvar ett kort tag till genom spridning av filer med bak-och-framvända namn. Svenska Antipiratbyrån bildades för att omvända de samhällsfarliga virtuella ligister som kallades pirater. De jagade piratkopiehandlare i Efterlyst och betraktades som hjältar av vanligt folk.

2002
Möllevångsvänsterns främsta företrädare Timbuktu om fildelning i Yelah: ”Egentligen skadar det bara de små bolagen att man laddar ner mp3or. De stora bolagen ska ha det. Säljer man massor av skivor har man råd med det.” Om det var annat ljud i skällan några år senare? Hehe.

2003
Internetcommunities var urhett. Lunarstorm hade sin storhetstid och Skunk tog sina sista andetag. Helgon, snyggast.se, playahead, Spray.se och Passagen var inne. Under hösten bildades tankesmedjan Piratbyrån som en parodi på Antipiratbyrån. De startade senare fildelningssajten The Pirate Bay.

2004
I sitt vänliga svar på DreamWorks arga krav-
brev skriver The Pirate Bay-killarna såhär: ”It is the opinion of us and our lawyers that you are .... morons, and that you should please go sodomize yourself with retractable batons.”
I SVT:s Debatt skyllde en moderat fildelningen på piratkopieringshandlande ryska maffialigor som använde den för att finansiera sin narkotikahandel. Hon krossades verbalt av Piratbyrån och piraterna hade därmed fått övertag i fildelnings-debatten. Fyra amerikanska studenter fick betala 15 000 dollar var till upphovsrättsorganisationen RIAA i en rättegång. När amerikanska torrentsiter tvingades stänga blev The Pirate Bay enormt stor. Psykologen Owe Sandberg introducerade ordet nätberoende för allmän-heten och skapade panik bland föräldrar.

2005
Webb 2.0 och RSS slog igenom och nätkaféerna dog ut då wifi kom. The Pirate Bay blev internationella på riktigt. Staten gjorde en razzia mot The Pirate Bays servrar men sajten uppstod mycket kort därefter. Gruppen Arga unga Hackare hackade Piratbyråns sajt och slängde där ut ett meddelande som innefattade en uppmaning till att kräva Antipiratbyråns chef Henrik Ponténs blod. 

2006
”Sätt igång och skapa själva, era lata parasiter” sade Liza Marklund till fildelarna. Piratpartiet grundades. Modebloggsfenomenet uppstod. En ny lag skärpte upphovsrätten. Antipiratbyrån ansågs numera som folkets fiender och Piratbyrån hade övertagit deras roll som hjältar. Bloggandet och sociala nätverk exploderade och ersatte virtuella världar som Second Life och Lunarstorm. Bredbandsskatt började diskuteras, men ingen visste vem som egentligen skulle ersättas. MySpace, YouTube, Wikipedia och övrig deltagar-kultur annekterade internet. The Pirate Bay-killarna intervjuas i Slitz.

2007
Reinfeldt ljög om att han inte ville börja jaga en hel ungdomsgeneration för fildelning. Facebook slår igenom i Sverige ungefär samtidigt som den mobila bredbandsvågen, vilket medförde att alla statusuppdaterade överallt hela tiden.

2008
Björn Ranelid och Peter Englund med flera skriver under en artikel i Expressen där de kräver att politikerna hjälper dem att få förfoga över de verk de har skapat.

2009
En fildelningskritisk episod av tidningen Kalle Anka publiceras. Efter påtryckningar från amerikansk upphovsrättslobby inleds i februari en svensk rättegång mot The Pirate Bay och tillsammans med lanseringen av Ipred, FRA och Telekompaketet blev detta en anledning för en ungdomsgeneration att engagera sig politiskt i internets tjänst. Piratungdomar busändrade Piratbyråns Henrik Ponténs namn till Pirate Pontén. Facebook börjar bli ute bland unga människor eftersom deras föräldrar hänger där och de började tveksamt att bege sig mot Twitter. Bloggen blev standardformat för webbsidor. Bilddagboken har övertagit Lunarstorms plats och Flashback förändrade journalistiken.
Nöjesguiden vägras en intervju med The Pirate Bays presstalesman Peter Sunde, eftersom han anser att tidningen har brutit mot lagen om upphovsrätt. Tro't eller ej.

 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!