På jakt efter ett mirakel

Daniel Hånberg Alonso beger sig till Gullspång med förhoppning på något livsomvälvande.

Jag lyssnar på All I Need Is a Miracle med Mike & The Mechanics. Utanför på torget har det börjat dugga. Jag befinner mig i Gullspång i Västra Götaland. Det är några dagar efter min intervju med Maria Fredriksson. Jag är där i egenskap av någon form av gonzojournalistik för att se om jag kan följa Jon Bon Jovis uppmaning och även jag hitta ett mirakel i en liten fallfärdig småort intill Vänern.

På gatorna är det folktomt. Knappt 1 500 människor bor i Gullspång. Invånarna har åkt till sina arbeten. Om de inte jobbar med vård (det finns många pensionärer här) pendlar de flesta till andra orter som Karlstad, Örebro eller Kristinehamn. Gullspång är en fattig kommun med vad Expressen beskriver som låga inkomster, lågt nyföretagande och många bidragsförsörjda. Det första jag fick se när jag klev av bussen från Hova är fyra EPA-traktorer prydligt parkerade på rad. Raggarkulturen är stark här får jag veta. 

En snabb promenad runt orten (den kan inte bli annat än snabb) avslöjar underhållstörstiga hus och igenbommade affärslokaler. Det är svårt att inte bli lite nedstämd av alla Till salu/Uthyres/Lokalen har upphört-skyltar. 

På torget mitt i Gullspång finns en trästaty av en lax. Tio minuters promenadväg bort finns nämligen Laxtrappan (Est. 2004). Enligt hörsägen (då jag inte såg några) hoppar laxarna uppför där på hösten. På bron över ån sitter tretton ensamma hänglås i stängslet. Är det så tomt på ungdomlig kärlek här?
–  Gullspång!

En man pekar på mig där jag sitter på ortens språkcafé och ångrar mitt snällköp av en torr bulle. Rättare sagt pekar mannen på min t-shirt. För att väcka uppmärksamhet har jag på mig officiell ”The Gullspång Miracle”-merch. Mannen jobbar för kommunen och väntar på en leverans med begagnade datorer så att de kan sätta upp ett litet internetcafé. I en annan del av lokalen pågår språkträning för invandrare där en äldre svensk kvinnas bristande tålamod gör det tydligt att hon kanske inte är rätt person för jobbet. 
–  Jag frågar ”Har du glömt svenska?” och han säger ingenting. Han bara tittar på mig. Han fattar ingenting! Nej, jag är inte arg! Men han fattar inget jag säger. Jag behöver en tolk!

Ingen på caféet har hört talas om varken filmen eller miraklet som skett här men blir snabbt oroade om det är för sent att köpa biljetter när jag berättar att Miraklet i Gullspång kommer ha officiell svensk biopremiär där om några veckor. Centrumbiografen ligger vägg i vägg med caféet. Biografen från 1953 drivs idag av en ideell förening med eldsjälarna Christer och Tony i spetsen. De frågar om de får ta en bild på mig och min t-shirt i foajén. 

På ortens huvudgata, som pedagogiskt nog heter Storgatan så att man inte förväxlar den med en annan, ligger förutom biografen även ett Systembolaget, två pizzerior och Bengtzings Begravningsbyrå som tidigare drevs av Linda Bengtzings föräldrar. Schlagersångerskan är född och uppvuxen i Gullspång. Likaså är nordic noir-författaren Lina Bengtsdotter som skrev en hel trilogi av deckare som utspelade sig i Gullspång. Med tanke på hur död orten känns i allmänhet blir jag väldigt nyfiken på hur hon lyckats med det. 

På bussen tillbaka med destination Stockholm sitter jag tomhänt med mirakel, trots Jon Bon Jovis visdomsord ekandes i bakhuvudet under hela min vistelse. Kanske tittade jag inte tillräckligt noga. Enligt internet sa i och för sig den gamle 1500-talsreformatorn Jean Calvin att vi måste ”komma ihåg att Satan har sina mirakel” också. Om man skulle fråga en av systrarna i Miraklet i Gullspång skulle hon mycket möjligt säga att Calvin hade rätt med tanke på vilka turer deras liv tar efter upptäckten av frukttavlan. I slutändan är jag nog ändå lite glad över att jag inte fann några egna mirakel i Gullspång. Kanske borde jag inte ha lyssnat på Bon Jovi, i samma mirakeltal sa han nämligen också att Elvis definitivt fortfarande är vid liv. 

Läs även: Miraklet i Gullspång.