Nelly Rapp är Sveriges Harry Potter. Så, nu är det sagt! Igen. Åldersgruppen är en aning yngre och världsbyggandet långt ifrån lika intrikat. Men skaparna är åtminstone inte terfs och så är det ju så sjudundrans magiskt mysigt.
I den andra filmatiseringen av Martin Widmarks böcker om Sveriges yngsta monsteragent saknar Nelly (Matilda Gross) sin mamma Alice något ofantligt. Hon förmodas ha blivit uppäten av varulvar när Nelly var väldigt liten. Snällpappa Lennart (Jens Ohlin) har samtidigt träffat någon ny vilket innebär att Nelly mot sin vilja fått plastbrodern Valle. När Nelly därför hör talas om Dödens spegel som enligt legenden ska tillåta ägaren att tala med de döda (hint: hennes mamma) beger hon sig djupt in i den livsfarliga Svartskogen för att finna den.
Kanske lyssnade filmskaparna på min kritik att förra filmen var lite väl nerdummad bara för att den var riktad mot barn. Alla som sett en Pixar-film vet att så inte behöver vara fallet. Humorn är helt klart mer närvarande i Dödens spegel och man blir så själaglad över hur bra den komiska tajmingen är hos alla vuxna birollare. Inte minst är Marianne Mörck och Johan Rheborg den bästa komiska duon vi sett på längre. Tråkigast manus har tyvärr Matilda Gross som Nelly och det är inte svårt att hålla med om hennes plastbror, Valle är faktiskt rätt enerverande.
Här kommer den stämningsfulla scenografin och statyettvärdiga effekterna in och räddar. Filmerna om Nelly Rapp skulle inte vara någonting utan Eva von Bahr och Love Larson som får alla mumier, varulvar och frankensteinare att komma till liv. Men återigen känns det som att vi bara blir teasade med vad denna fantastiska monstervärld kan erbjuda. Med tanke på det obestridliga faktumet att barn växer upp så tycker jag allt att de får passa på att filmatisera fler av Martins böcker. Var startar jag namnlistan för att Nelly Rapp ska bli nästa julkalender?
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
