På besök i vuxenvärlden!

16:08 30 Mar 2010


Foto: Johannes Helje

Hur är det egentligen att bli vuxen i Sverige? Vi är förskonade från krig, naturkatastrofer och den värsta fattigdomen, men hur lätt är det att som nyutexaminerad färsking få jobb, bostad och ett stabilt socialt liv? Vi har tvingat vår yngsta medarbetare, Parisa Amiri, 19 år, att under två veckor ta sig förbi några av postmyndighetsförklarandets allra svåraste inledande hinder. Uppdraget?
Att bli vuxen.

Dag 1
Jag vet inte var jag ska börja. Måste ringa min mamma och fråga var man hittar lägenheter. Hon skrattar alldeles för länge innan HON berättar för mig, jag som ska vara en del av internetgenerationen, att googla det.
Jag frågar mina jämnåriga vänner med lägenhet minus välbetalt jobb hur de har gått tillväga. Deras föräldrar har köpt lägenheter åt dem. Orkar inte ens vara missunnsam, vi har i alla fall någonstans att förfesta.



Dag 2

Jag bestämmer mig för att det är bäst att börja med att söka ett jobb och går från kontoret på Östermalm ner mot City. Beläget i en gränd till en av Stockholms största gator hittar jag ett av Arbetsförmedlingens kontor. Det ska vara lätt att hitta, men det ska inte vara uppenbart att man är på väg dit. Jag kanske styr stegen mot den libanesiska restaurangen längre ner på gatan eller ska vidare in i gångtunneln där fler har blivit våldtagna än i alla säsonger av fängelseserien Oz, vem vet? Men jag svänger tvärt in till höger när jag är i jämnhöjd med entrén och misstänker att de flesta försöker dölja vart de egentligen är på väg. Jag ser mig om i lokalen för arbetslösa och arbetsförmedlare. Träslaget björk har aldrig tett sig mer hotfullt.
För, och det här kan vara svårt att tro, inte alltför länge sedan hade människorna här inne framtidsdrömmar och en, av välmenande intet ont anande föräldrar, inplanterad tro på att besitta egen förmåga.
Vuxna kvinnor och män sitter ihopkrupna framför en märklig möbel i björk (alltid björk) med blå detaljer. Jag hinner inte få en bra titt på den förrän en äldre kvinna frågar om hon kan hjälpa mig.
– Kan och kan, du kan försöka, skojar jag och hon bemöter det dåliga skämtet med tystnad och en trött blick.
Jag inser att jag måste verka mer uppgiven för att smälta in och svarar entonigt att jag vill skriva in mig som arbetssökande. Det går hem, hon följer mig till möbeln jag tittade på tidigare och visar med en 60-årings datorvana hur jag ska göra. När hon har gått iväg kan jag inte låta bli att skratta. En man mittemot mig tittar åt mitt håll, men han verkar tänka att jag är en förlorad själ för han tappar snabbt intresset för mig och återgår till sin möbel som ska ta honom ur utanförskapet. Möbeln är en dator. En inbyggd skärm, ett inbyggt tangentbord och en liten styrkula med en vänsterknapp. Högerknapp? Finns inget utrymme i budgeten! Jag gör tio hjärndöda steg in i arbetslösheten där jag bara konstaterar ännu en gång att jag inte har någon erfarenhet, men klarar ”tunga lyft”. Jag tackar fysiken, ungdomens enda fördel, för min starka rygg och får sedan vänta på mitt möte med en ungdomshandledare.
Jag föreställer mig en kuratorliknande figur som nickar åt allt jag säger med ett påklistrat leende och huvudet på sned för tillfällig uppmuntran. Nästan rätt, en man med galen skjorta presenterar sig.
– Vad ska vi göra åt dig, då? frågar han.
När jag säger att jag inte har jobbat sedan studenten, för nästan ett år sedan, skrattar han förmildrande och säger att det inte alls är ovanligt och att det är bra att jag har vilat ut mig. Ja, för nu blir det tunga lyft! Han leder mig till vad han antagligen kallar för sitt kontor men som egentligen utgörs av ett skrivbord intill en mobil vägg som når mig till midjan.
Är förvånad över blandningen av människor. Det finns faktiskt svenskar här. Då menar jag inte ”nysvenskar” utan etniskt svenska personer med blont hår och blå ögon, födda i en trygg förort utan grå miljonprojektshus i horisonten, där de spelade hockey eller dansade jazzdans i tonåren. Tio minuter utanför stadskärnan är antagligen bilden annorlunda.
Min handledare, som heter Urban, frågar om mitt CV.
– Jag har inget, svarar jag.
Han tittar på mig en sekund för länge och tipsar om att besöka en jobbcoach för att få hjälp, men vi vet båda två att jag inte kommer att leta upp en jobbcoach på egen hand.
”Är du redo för generationsväxlingen?” står det på en skylt. Är det ett hot eller en tröst? Om jag skulle stoppa fingret i munnen och sätta upp det i luften för att känna av hur vinden blåser skulle jag känna att vinden inte har vänt. I luften här finns bara skam.  En man sitter lutad framåt med armbågarna på sina knän och vilar huvudet i händerna. Så har han suttit sedan jag kom hit. De avdankade karriäristerna kanske avundas och till och med hatar mig, i deras ögon är jag lammkött på arbetsmarknaden. I arbetsmarknadens ögon är jag en oerfaren belastning.
Urban skriver ut ett papper till mig. En handlingsplan.
– Snart är du back in business ska du se! säger han med ett leende som inte ens lurar en blind och när jag svarar att jag aldrig har varit in business kommer det. Leendet med huvudet på sned. My work here is done, tänker jag och går ut till civilisationen. Glömmer att jag borde skämmas och en kvinna ser mig när jag går ut. Hon ger mig samma leende och jag vill skrika att jag bara låtsas vara arbetslös.

Dag 3
Jag hittar en mall för hur man skriver ett CV på internet. Skriver ihop det och tänker att jag aldrig vill behöva visa upp det här dokumentet för någon. Av samma anledning som att jag aldrig kommer att berätta vad jag hette på Lunarstorm.

Dag 4
Tar med mig en kasse hemifrån när jag ska handla på ICA. Det är tydligen så man ska göra när man är vuxen. För pengarnas skull. Och miljön. Men jag gör aldrig om det. Skammen över att ta upp en skrynklig papperspåse ur jackfickan där jag lägger min nudelmiddag och den där litern mjölk jag, i en tillfällig set back, sveper framför Jersey Shore är alldeles för stor.



Dag 5
För fem minuter sedan satt jag vid datorn och letade upp närmaste bankkontor. Nu drar jag på mig jackan och promenerar nerför gatan. Väl framme öppnar jag glasdörren och känner mig omedelbart iakttagen. Mycket riktigt, ett par ifrågasättande ögon möter mina och innan jag hinner säga ”Hej, jag är en arbetslös ungdom” frågar en ung kvinna i svarta kläder om jag har bokat tid. 
– Tid? Nej, jag ska bara snacka med någon, svarar jag och börjar gå in i rummet. Hon tar ett steg mot mig för att markera ”hit, men inte längre” och jag stannar upp. Hon förklarar att de bara har på förhand bokade möten. Jag väntar på att hon ska säga vad jag ska göra men det är bara tystnad.
– Okej, ska jag gå härifrån? säger jag till slut för att jag inte har känt mig så oönskad sedan jag var den enda tjejen på träslöjden i sjuan på högstadiet.
– Det är nog bäst om du bokar en tid på internet och återkommer.
– Men vadå, du och jag kan väl prata? säger jag för att poängtera att jag helst inte kommer tillbaka en annan tid. Hon ser sig om efter en klocka att bli räddad av men verkar inte hitta någon.
– Vad vill du prata om? 
– Jag vill fråga om bolån, säger jag utan att riktigt veta vad det innebär och när hon frågar om jag har fast jobb får hon svaret ”Nej, men det är på G”.
Hon förklarar att de har en speciell deal som går ut på att föräldrarna betalar och äger större delen av lägenheten. Antagligen den deal alla mina jämnåriga vänner har tagit del av.
– Nej, det känns ganska lökigt, säger jag och ser hur hon reagerar över mitt ordval och tvivlar på att det här verkligen händer.
– Då finns det nog inte så mycket mer att säga, svarar hon, ler mot mig på samma sätt som alla andra har gjort och jag har börjat fatta vinken. Jag ska gå. Jag skrattar nervöst, och backar mot dörren innan jag ropar ”Vi ses då!” för att det är osannolikt stelt. Hon svarar inte ens och vi ses inte alls ”då”.

Dag 6
När jag vaknar halv elva, trots att jag bara har sovit fem timmar, tar jag mig en riktig funderare på om jag inte ska bruncha med en vän. Så blir icke fallet och jag sover istället till fyra på eftermiddagen. Går till slut bara upp för att hungern vinner över lättjan. Ingenting blir gjort, jag duschar, tar på mig någonting småslampigt och gör fredagen i repris.
Hur festar man som vuxen? Man festar mer sällan men tar ut sig varje gång. Jag är ute tre-fyra gånger i veckan och tar det därför ganska lugnt. Har med mig ett par platta skor att byta till när mina fjortoncentimetersklackar tar ut sin rätt på tårna. En vuxen person ”passar på” för att det är den enda utgången den månaden.

Dag 7
Över en lunch umgås jag med släkten. Efter en halvtimme minns jag varför jag rymde hemifrån som elvaåring och gömde mig i en bouleförenings källare tvärs över gatan från mitt hem. Är flera gånger instinktivt på väg upp ur min stol för att istället åka och fika med mina vänner i timmar men känner en social plikt. Sitter kvar och klistrar på ett artigt leende till allas stora förvåning.

Dag 8
På väg till jobbet står en pubertal kille och röker inne i tunnelbanestationen. Hans lillebror, som inte kan vara äldre än tolv år, röker ovant. Jag skäller ut den äldre av dem och får dem att ställa sig utomhus istället. Sedan fånler jag i 20 minuter på tunnelbanan åt att jag just har räddat någons liv. Kanske.

Dag 9
Jag gör en walk of shame tillbaka till Arbetsförmedlingens kontor för en rekryteringsträff, vilket innebär att man har snabba möten med rekryterare som sparar ens CV för att högläsa det till gapskratt på kontoret.
Ingen av de pliktskyldigt köande till de höga borden där det står en eventuell (med otroligt marginell chans) arbetsgivare tror sig ha en chans att få ett lågavlönat, själs-dödande arbete. Det ser man i deras ögon, hur de redan har läst på schemat att dagen bjuder på avfärdande och förnedring. Man skulle kunna tro att de står på randen till en massgrav och väntar på det slutgiltiga nackskottet och inte inför en snabb intervju med en potentiell arbetsgivare. Vissa har en mapp, andra ett par ihophäftade papper och de flesta står med ett slitet A4 i handen. Det ska sammanfatta deras person, deras erfarenheter och deras kriterier. Det kallas ett CV och jag har själv vikt ihop tre kopior av lögner.
Jag ser hur en kille längst fram i kön till ett restaurangjobb avlöser någon som har fått höra ”vi söker någon med mer erfarenhet”. Precis som en kille som på fyllan har tagit mod till sig och ska gå fram till en snygg tjej på krogen, vet den här unga mannen att han förväntas göra det han är på väg att göra. Han vet också, om han mot förmodan skulle lyckas med sitt uppdrag, att han har gjort något värt att berätta för andra om. Killen längst fram i kön ler inte, tar slappt i hand och verkar bara vilja gå därifrån. Han räcker över pappret, svarar på några frågor och jag hade också helt glömt bort, ja, kanske medvetet förträngt, hans existens om jag träffade hundra arbetssökande personer.
Jag småpratar med någon i kön över ett pennlån och det blir min tur. Precis som tjejen på krogen som blir raggad på är allt på mina villkor. Om jag är lika tafatt som den tidigare killen är det ganska självklart att jag inte får jobbet. Jag har ingen erfarenhet, det enda de kan vilja ha mig för är min personlighet. Så jag lägger på charmen. Skrattar, ställer relevanta frågor och gör det socialt begåvade personer lyckas med så bra. Jag gör ett varaktigt intryck. Rekryteraren gillar mig, gör noteringar och säger att han ska höra av sig vilket han faktiskt gör ett par dagar senare. ”Det finns hur mycket jobb som helst! Folk vet bara inte hur man gör”, tänker jag och bröstar upp mig lite extra.
Fylld av hybris går jag spontant över till den manliga rekryteraren vid bordet intill. De vill också ha serveringspersonal. Vi avklarar tidigt min lista över meriter som består av ett par sommarjobb när jag var 16 men jag är övertygad om min egen förträfflighet, så jag försöker övertyga även honom om att jag är rätt.

Dag 10
”Vi hör av oss”, sa rekryteraren igår och idag läser jag ett mail i min inbox som raserar min världsbild. Jag har sökt ett jobb och inte fått det. En olustig känsla och jag förstår plötsligt de hjärndöda uttrycken på rekryteringsträffen.





Dag 11
Numera frågar folk om jag har en pojkvän och blir förundrade när jag svarar ”nej, det har jag inte”. Att få följdfrågan ”varför?” är absolut smickrande, men första gången det hände blev jag helt ställd. Vad är det de frågar efter, om jag har en svans eller om jag är så vidrig att umgås med att ingen har blivit snärjd? Det är snarare ett undantag än regel när någon är i ett förhållande. Jag ser inte heller någon anledning att vara det, mitt kött är ungt och Stockholm är stort nog för att hålla sig sysselsatt i. För ett par dagar sedan berättade jag för min Nöjesguidenkollega Pelle Tamleht att jag provade på vuxenlivet. Han och hans flickvän Pauline bjöd hem mig på parmiddag och jag tackade ja direkt. Hemlagad mat till skillnad från en portion pommes från grillen som brukar utgöra min middag. För att lösa ”par”-delen i ordet parmiddag bad jag en vän bjuda dit en kille från sitt jobb och jag trodde att jag var redo. 
Att hamna på samma fest och dela fulspritssjuttisen tidigare inköpt ur en baklucka vid pendeln var idén av en dejt när vi utan falskleg var förpassade till hemmafesterna. Min bild av en date är fortfarande likartad i de sena tonåren bortsett från att soffan på hemmafesten har bytts ut mot soffan på Spy Bar och fulspritssjuttisen har bytts ut mot onödigt dyr öl. I bästa fall kan det handla om en förfest med surt, vitt vin som någon har varit storsint nog att köpa ut till en 19-åring. Exakt, jag är för ung för att handla min egen alkohol. Om jag skulle gå in på Systemet, ta ett par Xider och räcka fram pengar i kassan skulle personen iförd kartongfärgad piké som har fått jobbet via Arbetsförmedlingen säga ”Your money’s no good here”. Obegripligt. Jag förväntas vara vuxen nog för att rösta fram våra makthavare men får inte köpa min fylla över disk. Om det inte är en bardisk, förstås. Då har jag fritt fram att supa mig full och bli utslängd, innan jag på vingliga ben passerar en mörk park eller gränd på väg till nattbussen.
Inför parmiddagen gör jag grundlig research bland mina äldre, socialt belevade vänner och förstår att man måste ta med sig en flaska vin. Inte vilket vin som helst, heller. Vilket vin man tar med sig säger exakt lika mycket om en som klädvalet gör. Synd då att mina vinkunskaper sträcker sig till en egen uträkning på hur många alkoholprocent man får per krona. Min klädstil kan definieras som ”rent eller närapå” och kompenserar därför inte att jag tror att rosévin är rött och vitt vin blandat 50/50. Blanda rött och vitt och det blir rosa, logiskt ju.
Jag går ner till Systembolaget men håller mig på välbehövligt avstånd. Jag närmar mig försiktigt en förbipasserande.
– Kan du köpa ut en flaska vin till mig?
När jag får ett svar är det ett nej. Till slut nappar en man som ändå är väg in. Som om det var en påse heroin lämnar jag nervöst över en ihopknycklad hundralapp. Jag specifierar aldrig vilket vin jag vill ha. Den timmen jag tidigare tillbringade på Systembolagets hemsida var totalt onödig. Till min förvåning snor han inte min dyrbara hundralapp utan lämnar över den lila påsen. Först på tunnelbanan öppnar jag påsen och kikar in. Jag vill dö. Mitt försök att göra ett gott första intryck på parmiddagen har plötsligt förvandlats till ett omöjligt uppdrag.
Ett par timmar senare har jag ingen tid att förlora utan är redan sen. Möter upp Johan från min väns jobb, vi har aldrig träffats förut och jag är en kvart försenad. Står i oborstat hår, fläckad klänning och med revor i strumpbyxorna när dörren hem till Pelle öppnas.
Vi umgås som par, jag och Johan låtsas så bra vi kan. Pelle berättar om vad som händer på sitt jobb och jag äter mig lite för mätt. Johan skrattar hånfullt när jag fyller på min tallrik och jag blir generad. Om det inte vore fysiskt omöjligt tack vare mitt etniska arv skulle jag rodna.
Efterrätten åker fram och medan jag ägnar mig åt den ställer Pelle fram miniatyrglas med genomskinlig vätska. ”Grappa”, svarar han att det är när jag inte vet. ”Lite väl stor shot”, tänker jag och ska precis sluka innehållet när jag ser att de andra smuttar på glaset. Dricka sprit långsamt? Jag provar och gör en avancerad grimas och lägger ifrån mig glaset. Förstår inte poängen. Man känner ju smaken?
Jag ser att Pelle har karaokespelet Lips i bokhyllan och jag skriker rakt ut att det, det måste vi spela ikväll!
– Nej, jag hade tänkt mig lite Alfapet, säger Pelle och jag spelar det för första gången. Efter att ha lagt ordet ”Tutte” och fnissat över det ger jag snabbt upp. Gliringar kommer flygandes från Johans håll varje gång det är min tur och jag bestämmer mig tidigt för att det inte blir en happy ending. När alla bokstäver är lagda reser jag mig upp och lider överdrivet mycket av det för att visa exakt hur trött och nöjd jag är. Jag tackar för middagen och kvällen och åker hem.

Dag 12
Jag skickar ett ”Tack för igår!”-sms till Pelle och hälsar till hans tjej också. Jag kanske börjar skicka julpost i år om det fortsätter i samma stil. Hur det gick med min dejt? Johans nummer raderades redan på vägen hem igår.



Dag 13
Jag springer nerför gatan och har hunnit ett par kvarter innan jag märker att jag springer åt fel håll. Vänder, skyndar mig tvärs över gatan och svär högt för mig själv. På dörren hänger en mäklarskylt som hindrar dörren från att slå igen, jag antar att det är dit jag ska och tar mig upp ett par våningar. En lägenhetsdörr står öppen i trapphuset utan hiss. En fot åker över golvet, in i hallen och jag lutar in huvudet, med en fot tryggt kvar i trapphuset.
– Hallå? ropar jag som att det är en lägenhet av samma storlek som Ernst Billgrens våning på Östermalm fastän det är en av alla ettor med kokvrå. En liten kvinna med mappar i handen dyker upp från ett av rummets fyra hörn, inte alls besviken över att någon valde att dyka upp ett par minuter innan visningen skulle vara slut. En ung man blir generad när jag möter hans blick, ler och säger ”Så det är du som är konkurrensen?”. Okej, lärdom nummer ett, låtsas inte om de andra spekulanterna.
Jag återhämtar mig snabbt från det sociala snedsteget, vänder mig mot mäklarkvinnan igen och räcker fram handen. Hon tar den samtidigt som hon lutar huvudet åt vänster för att försöka se vilka som finns bakom mig ute i trapphuset. När hon ser att det inte finns någon pengastark pappa där vänder hon sig till mig med ett tandlöst leende, trött efter att ha smörat för spekulanter med faktiskt kapital. Jag får en röd folder i handen, öppnar den och ser en planlösning.
20 kvadratmeter i Stockholms innerstad hamnar strax under två miljoner, innan budgivning. Jag försöker se neutral ut när jag läser de många siffrorna och tittar ut över det, tydligen, väldigt värdefulla rummet. Jag ser att hon väntar sig att jag ska fråga någonting.
– Strömuttagen. Är de… nya, eller? säger jag och klär ansiktet i en allvarlig min. Om det inte märktes att jag aldrig har varit på visning när jag försökte bli bästis med en annan spekulant, märks det antagligen nu.
Jag pekar fortfarande på det vita uttaget på väggen i knähöjd, hon följer min hand med blicken dit jag pekar och vänder sig mot mig igen.
– Ja, de ska hålla några år till.
Jag nickar, tittar storögt på de två hålen i väggen som ger el och säger ”det var som fan” med all entusiasm jag lyckas uppbåda.
– Jag tar mig en rundtur, då, klämmer jag fram i brist på fler frågor att ställa. Rundturen blir fem steg in i rummet och tillbaka. Det står ett kylskåp bredvid ytterdörren och jag lutar mig mot det när jag frågar om hur budgivningen brukar gå till.
– Dina föräldrar hjälper dig med att köpa lägenhet, eller? frågar hon och när jag svarar med ett enkelt nej ser hon förvirrad ut. Hon ger slutligen upp och ber mig ta en titt på gården på min väg ut fastän jag inte sagt att jag ska gå. 

Dag 14
Jag avslutar två veckors avbrott i mitt sorglösa liv och är många lärdomar rikare. Har du 20.0 i betyg, pengar i pappas ficka och känner rätt folk? Då kan jag inget annat än att gratulera dig. Du kanske slipper flytta runt i tredje hand, gråta för att du innehar plats 159 i kön till en sliten etta i Rågsved, får ett schysst jobb av en bekant och slipper finansiera hyran med ett par lågavlönade jobb samtidigt som du pluggar. Vuxenlivet kanske välkomnar dig med öppna armar. Kul för dig! Verkligen!
Andra kan behöva kasta sig ut i ett fritt fall för att inse att livet inte alltid är så lätt och som en av dagens ungdomar i Sverige kan den första kollisionen med vuxenlivet bli chockartad. Visst förväntar sig många av oss att bli hållna i handen genom livet och det kan, i rätt ljus, betraktas som något fint. Att det svenska samhället agerar Michael Bolton, att vi alltid har någon att luta oss mot. Men i det långa loppet kan det vara stjälpande. Framåtandan och de egna ambitionerna ska inte behöva förgås bara för att det sociala skyddsnätet är omfattande och i mångt och mycket är pålitligt. När man märker att den där ledsagande handen håller en tillbaka måste man kunna släppa den och självmant ta sig an de utmaningar framtiden har att erbjuda.

Jobbnekade Parisa söker en förklaring

Hej! Jag var på en rekryteringsträff och pratade med dig för några veckor sedan. Jag jobbar egentligen för Nöjesguiden, man kan säga att jag var där undercover för att se hur ungdomar blir bemötta på arbetsmarknaden. Minns du mig, Parisa Amiri?
– … Nej. Jag fick över femtio ansökningar i hand, det är svårt att komma ihåg alla.
Men har du kvar mitt CV?
–Nej, tyvärr.
Okej, men varför tror du att du inte ville anställa mig?
–Du hade väl inte kompetensen. Om jag skriver att jag vill ha någon med tre års erfarenhet så är det det jag vill ha. Ibland finns det ju russin i kakan, va. Men jag tycker att man ska kunna se direkt om någon är servitris. 
 Men kan man väga upp bristen på erfarenhet med att ha rätt personlighet?
–När det kommer till att ha rätt personlighet och vara framåt ser jag bara det som en bonus.



Pelle om parmiddagen

Nu vet ju du att Parisa bara är 19 år. Men om du inte visste det, hur gammal hade du gissat att hon var, enbart baserat på er parmiddag?
–Jag skulle ha placerat henne någonstans mellan 20-25. Jag försökte dessutom bortse från det faktum att hon fotograferade. Det bör man vanligtvis inte göra.
Vad ska hon tänka på att göra annorlunda till nästa parmiddag?
–Hon gnabbades ganska mycket med sin respektive men det tycker jag att hon kan fortsätta med. Det hör till. En sak som avslöjade hennes ringa ålder var att hon inte drack upp Grappan. Man lämnar inte finsprit.



Pauline om parmiddagen

Vad tycke du om vinet hon hade med sig?
–Jag tror inte att vi ens, fy skäms, öppnade det. Korkade istället upp flaskan med rött som hennes Johan hade med sig. Men flaskan var i alla fall fin och ungdomlig. Den hette Comic Strip och var inte helt oväntat prydd med en serieremsa.
Pratade ni om räntan?
–OM vi pratade om räntan. Vi kan även ha pratat bolån, förmånskonton och samboförhållanden.



Parisas dejt om parmiddagen

Enligt rapporter var ni lite ”osynkade”, bland annat kom ni sent och hade varsin flaska vin med er (vitt och rött!), hur kommer detta sig?
–Jag var i tid. Hon var över 20 minuter sen. Vad skulle jag ha gjort, knackat på hos värdparet själv? Aldrig, det hade blivit väldigt stelt. Knacka på hos två främlingar liksom. Sådant gör man inte om man har mörkbrunt hår… Stod därför ute i kylan och frös, i väntan på att fröken Amiri skulle anlända. Inte blev det bättre av att hennes telefon är i uselt skick. Man hörde knappt vad hon sa när hon ringde och ursäktade sig. Angående vinet – härligt va! Personligen är jag inte ett stort fan av vin. Men tänkte att vuxna oftast föredrar rött framför vitt. Vet inte riktigt hur Parisa resonerade när hon valde det vita. Troligen ett rookie mistake.  
Vilken mental ålder skulle du placera Parisa i?
–16 år, två år yngre än min. Vi är ganska egocentriska båda två. Vill bara prata om oss själva och lyssnar inte på när den andra talar. Sedan tycker hon att det här med ”kändisar” fortfarande är häftigt. Oj, vad hon namedroppade. Sådant höll jag på med för två år sedan. 
Vad var det mest vuxna med upplevelsen?
–Värdparet och deras val att spela Alfapet. De tog det på blodigt allvar. Blev aggressiva och suckade högt när man funderade för länge. Jag tyckte synd om Parisa, hon hade det svårt nämligen. Hon segade ut spelet och tänkte högt. Stackaren måste ha känt en stor press av alla suckar. Ingen blev förvånad när hon slutade sist.

29 tecken på att du är vuxen

Du har alltid mjölk hemma.

Du har på dig bekväma skor.

Du diskuterar bostadspriser med vänner.

Du diskuterar köttkvalitet med vänner.

Du diskuterar bänkskivor med vänner.

Du fikar med vänner som har barnvagn med sig.

Du besiktar bilen.

Du går till tandläkaren en gång
om året.

Du går ut och äter middag och går sedan raka vägen hem.

Du tycker att alla som går på klubb
är barnungar trots att det är du som är gammal.

Du köper varma vinterjackor istället för fina.

Du skickar vykort.

Du slutar göra kullerbyttor på fyllan.

Du har en affär vid sidan av ditt slentrianmässiga äktenskap.

Du går ned till videobutiken och frågar om de har något nyinkommet på VHS.

Du kollar bäst-före-datumet i matbutiken.

Du bunkrar upp med Blossas årgångsglögg så fort den anländer till butiken för att den tar slut så fort.

Du får inte längre ångest över att
dina skor inte matchar resten av
dina kläder.

Du är inte rädd för unga killgäng, men tänker ”oj, vad de kommer att frysa” när du ser lättklädda tjejer.

Du blir tagen på allvar av andra vuxna människor.

Du använder köttermometer.

Du blir tillsammans och gör inte slut.

Du lagar alltid en portion extra så att du kan ha en matlåda i frysen.

Du sparar dina kvitton.

Du åker till Arlanda så att du kan checka in två timmar innan avgång.

Du köper 70-procentig choklad.

Du jublar när du blir leggad på Systembolaget.

Du använder kondom.

Du ringer dina vänner ”då och då”.
 

Stad: 
Kategori: