Ozons huvudperson, Angel Deverell, börjar som en odräglig och självupptagen skolflicka i förra sekelskiftets England, och blir snabbt en odräglig och själv-upptagen kvinna. Hon är övertygad om att hon ska bli en stor författare, trots hån från både släkt och skola — och så blir hon det, bara så där. Hon skriver bästsäljande roman efter roman utan någon erfarenhet av vare sig levande eller läsande; allt bara finns i hennes söta lilla huvud, som hon själv säger. Och hon snäser åt allt och alla med en överlägsenhet hon inte gjort sig förtjänt av.
Inom fanfiction finns begreppet Mary Sue — en nästintill perfekt figur som är författarens dåligt fördolda alter ego och larvar omkring och är lyckad och attraktiv och får sina drömmars man efter lite klädsamma missförstånd. Samma fenomen uppstår gärna när det skrivs böcker om författare eller görs film om filmare. Angel Deverell (som förstås var en figur i en bok först) är något så intressant som en mer eller mindre avsiktligt gräslig Mary Sue. Allt faller henne i händerna i en absurd önskedröm medan hon bara snorkar omkring. Hon är begåvad och vacker, hon skriver böcker som allmänheten älskar, men det tittaren huvudsakligen vill göra är att ge henne en rejäl örfil, alternativt putta henne i en vattenpöl med huvudet före.
Mer väsentligt och uppfriskande än gräsligheten i sig är dock att Angel aldrig utvecklas. Hon kommer inte ens i närheten av att som sin litterära och filmiska frände Scarlett O’Hara inse att hennes beteende är småaktigt och själviskt. Hon blir aldrig en bättre människa, och det är så outsägligt skönt att slippa katarsisk insikt och förändring. Det går fem, tio, tjugo år och på gott och ont är det samma outhärdliga brud som vippar med ögonfransarna och charmar alla — utom biopubliken.
Ozon tar också tillfället i akt när han gör film om en författare som skriver känslosås, och följer hennes exempel. Överdrifterna i narrativ och estetik haglar tätt, och den småleende flörten med åskådaren är aldrig långt borta. När Angel lämnar sin överdådiga releasefest och springer efter den svältande konstnären hon älskar, öppnas himlen och det regnar när hon tror att han inte älskar henne. När hon (precis efteråt) friar och han säger ja med en Harlequin-kyss, åker kameran neråt och tiltas uppåt, så att man ser den regnbåge som kröker sig romantiskt över dem. Visst, man kräks lite i munnen, men det är en aning imponerande när någon helt skamlöst tar i så sömmarna spricker.
Att Ozon dessutom har humor nog att inleda med rosa tacky förtexter som mest för tankarna till billigt TV-drama från 80-talets mitt är bara grädde på moset. Och lite rostad lök.
Om du var här, om jag var där
Elizabeth Taylor (ja, hon heter så; nej, inte hon) som skrev förlagan till Hennes envisa hjärta är inte den enda som låter dikten härma verkligheten och tvärtom.
Bov 1: Cameron Crowe
Häftigt drag i plugget (ännu en plågsam titelöversättning) byggde på Crowes wallraffande i en gymnasieskola i San Diego. Men i Almost Famous lät han en snutfager smågrabb spela en hyperintelligent version av hans yngre jag, som alla snygga groupies — f’låt, band-aids, ville ligga med. Manliga våldtäktsfantasier brukar inte innebära att de är offret, men visst.
Bov 2: Woody Allen
När han för en gångs skull inte spelar huvudroll som neurotiker med oförklarligt kvinnotycke regisserar han Jason Biggs som neurotisk komiker med oförklarligt kvinnotycke. Man måste beundra någon som vågar kliva utanför sin egen bekvämlighetsruta.
Bov 3: Kevin Smith
När han behövde bearbeta att hans tjej legat med halva Hollywood lät han henne spela lesbisk och Ben Affleck en längre smalare standin. Baffleck fick dessutom vara framgångsrik serie-tecknare, eftersom Smith är serienörd av rang.
Bov 4: Kevin Williamson
Han var en så komplex tonåring att när han skulle hitta sitt tonåriga jag i Dawson’s Creek var han tvungen att dela på jobbet: filmfanatikern Dawson och garderobsfallet Jack. (Säkert slampan Jen också, men det har han i alla fall inte erkänt.)
Stad:
Kategori:
