Jag kommer aldrig att överge min övertygelse att riktig stop motion-animation, riktiga fysiska ting, är vitt överlägsna all datoranimering. De har en tyngd och en... en aura, som inte kan simuleras. Henry Selick har all den galenskap och kärlek till sina figurer som krävs för att skapa mästerverk, och det är inte första gången han tar sig an fina förlagor med obehagliga undertoner – Tim Burton, Roald Dahl, och nu Neil Gaimans underbart mörka bok om att vara försiktig med vad man önskar sig, om Coraline som hittar en dörr i det nya huset som leder till ett annat hus, med en Annan Mamma som verkar perfekt. Selick gör ingen besviken – det är fantasifullt, nästan magiskt samspel mellan historien och gudomlig animation, och den underbara detalj-
besatthet som gör att man kommer att se om och se om, storögt och lyckligt.
