Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Extra plats på bussen, träd och gränder som toalett och hyllad som väluppfostrad bara du håller upp dörren – det är bara ett par fördelar med att vara man. Under 24 timmar iklär sig Tone Schunnesson rollen som det första könet och prövar på det här med att bete sig manligt.
Allt tog sin början i en äggfläck. På ett tåg mellan Göteborg och Malmö för ett par år sedan läste jag en intervju med Sven Wolter. Reportern målade upp ett porträtt av en intelligent man som var slarvigt klädd i en slips fläckad av ägg. Under samma period lyssnade jag uteslutande på hyperkommersiell hiphop. Min polyfoniska ringsignal var 50 Cents P.I.M.P., jag åkte till Roskilde för att se Snoop och jag joggade till The Game. Jag konsumerade machomanlighet in i absurdum. Jag drömde inte om att få dejta manliga män, som så många av mina väninnor. Istället drömde jag om att få vara som en av dem och välkomnas in i gemenskapen. Jag ville vara mäktigast i världen utan att behöva vara ren och vänlig. Vidden av hur omöjligt det är förstod jag först på det där tåget, efter att ha läst om Wolters skitiga slips. En medelålders kvinna med fläckig skjorta är ohygienisk, inte trotsigt anti till rådande samhällsstrukturer. En tjej som, i likhet med amerikanska rappare, objektifierar män är klibbigt kåt, inte stark i sin sexualitet.
Äggfläcken höll mig vaken natt efter natt. Varför får män uppföra sig lite hur som helst, men inte kvinnor? Vill vi inte? Får vi inte? Eller, ännu värre, kan vi inte? Manlighet är, precis som kvinnlighet, konstruerad. Hur skulle omvärlden reagera om jag, ung brud, väver in det mest klichéartade manliga i mitt eget beteende?
03.14 Kissa offentligt
Utanför Babel, nattklubb i Malmö
Jag och min pojkvän är fulla och hungriga. De fem minuterna innan min fiskburgare är klar verkar evighetslånga. Får jag inte kissa nu kommer jag att dö, precis som den medeltida kungen. Vad heter han nu igen? Han som dog av att urinblåsan exploderade inuti honom? Toaletten inne på kebabhaket är ledig, men mitt dygn som man har redan börjat. Jag tar av mig mina höga skor och lämnar dem till min kille innan jag springer ut i mörkret. Först funderar jag över att sätta mig precis vid hörnan av kiosken men fegar ur. Tänk om någon ser mig. Jag tränger mig in i en buske som får fungera som insynsskydd. Jag drar ner mina strumpbyxor och trosor till knäna. Precis när jag börjar kissa ser jag en kvinna med hund ett par meter ifrån mig. Vi ser rakt på varandra och hon vänder sig hastigt om, promenerar i rask takt bort från mig, uppenbart generad. Jag känner mig äcklig. Åh, nu vet hon att jag kissar.
Orimligheten i mitt äckel är uppenbar, alla kissar ju, men det är inte mycket till tröst. När jag drar upp strumpbyxorna märker jag att jag har kissat lite (rätt mycket) på mina fötter. Oj. När jag är på väg in i kiosken för att hämta mitt fyllekäk står det en snubbe och pissar precis vid utgången. Hans urin rinner i en rak stråle ner mot ett gäng tjejer som står och röker. Ingen uppmärksammar det.
10.50 Kolla på Deadliest Catch
I min soffa, Malmö
En väninna har berättat att manliga män kollar på en serie som heter Deadliest Catch. Den handlar om snubbar som fiskar. Jag var en gång ihop med en fiskare. Han var rätt macho, och brukade berätta om hur han stormiga dagar på havet stod med ena handen under vattenytan för att dra upp krabburarna, medan han samtidigt hade den andra handen nerkörd i halsen för att kräkas upp sin sjösjuka. Otroligt korkat, tyckte jag. Varför lade han sig bara inte ner och chillade på däcket? Men det sa jag aldrig högt för varje gång han berättade historien oh:ade och ah:ade människor och applåderade hans oerhörda uthållighet. Därför är jag väl medveten om att manliga män gillar att fiska och sätter mig med frukosten framför datorn för att insupa fiskpinnefixarnas hårda vardag.
Programmet går ut på att filma skakigt på båtar där det är en massa vatten överallt. Under tiden är det en allvarlig speakerröst som talar om för tittaren hur farligt allting är. Efter tio minuter tappar jag fokus och börjar googla, medan programmet fortfarande rullar. Deadliest Catch har flera fanpages, och på YouTube går kommentarerna i stil med ”Balls... that's what they got”. Som förstagångskommentator på YouTube skriver jag: ”OMG. Whatta man!” och känner mig ganska dum i huvudet efteråt. Jag ger Deadliest Catch en chans till, men känner mig pinsamt medelklassig som kollar på män som blir glorifierade för att de utför ett slitigt och tråkigt jobb. Det enda som hade varit skämmigare hade varit att åka ut till Rosengård och filma invandrare, för att sedan omvandla det till underhållning för medelklassen. Ja, just det, SVT har ju redan gjort det. My bad.
14.25 Ragga på okristligt ung servicepersonal
EspressoHouse, Centralen i Malmö
Ingen vet hur man raggar på servicepersonal bättre än vad jag gör. Inte för att jag själv har försökt plocka upp workers i tid och otid, men för att jag har jobbat i bar till och från i flera år. Alla nätter av lite för gamla män som har försökt ragga upp mig, och som sedan har tjurat när de har blivit avvisade, har lärt mig ett och annat.
Nu är det dags att omsätta all min kunskap i praktiken. Barristan som står i kassan där jag ska beställa mitt eftermiddagskaffe är ung. Lite för ung. Jag blir svettigare i takt med att kön framför mig blir kortare. Min väninna, som står och pillar på sin telefon bredvid mig, är lyckligt ovetande om stöten jag har planerat att lägga in på kassören. När det blir vår tur beställer mitt sällskap en espresso och väntar på att jag ska göra detsamma. Men istället drar jag efter andan och ger den knappt könsmogne mannen framför mig en sugande blick.
–Vilken fin blus du har på dig, får jag ur mig.
Världen runtomkring mig stannar. I flera timmar har jag i mitt huvud övat på att serviceragga och nu, när det äntligen är dags blir det fel. Min väninna fnissar.
–Nej, hehe, inte blus, skriker jag nästan. Jag menar piké. Vilken fin piké. Men det måste bli förfärligt varmt i en sådan trång tröja.
Baristabarnet stirrar på mig.
–Vill du beställa eller inte?
Fan. Det här har jag inte förutspått. Barristabarnet härskarteknikar mig.
–Vill du att jag ska beställa? frågar jag med min förföriska röst, samtidigt som jag nonchalant lutar mig mot kassan. Att min väninna har försvunnit märker jag först när jag vänder mig om för att ge henne ett menande ögonbrynslyft. Gubben som står bakom mig i kön svär på bred skånska och ber mig att beställa eller gå någon annanstans.
–Men jag ger ju bara pågen lite uppskattning, försöker jag samtidigt som jag med blicken söker efter någon som ska bekräfta att jag gör rätt, precis som jag har sett många män göra när de raggar på lite för unga brudar. Alla stirrar bort förutom en rödhårig kvinna som frågar om det är något sorts skämt. För i så fall är det inte roligt. En våg av skam sköljer över mig och jag lämnar scenen utan att beställa. Utanför kaféet står min väninna och röker. Hennes röst är föraktfull när hon frågar om jag inte redan får bekräftelse så att det räcker och blir över.
18.23 Att ta det som en man
Familjehemmet, Malmö
Något som slår mig varenda gång min kille blir orättvist behandlad eller sårad är att han håller känslorna på ett avstånd som jag själv sällan lyckas med. Ofta när vi ser en sorglig film (typ, P.S. I Love You) eller talar om tunga minnen lyckas han hålla en distans som för mig är häpnadsväckande. Det ska rätt mycket till innan han berättar vad som känns dåligt, om han är ledsen över något eller om han upplever att jag har behandlat honom fel. Samma beteende gäller mina manliga vänner, som stolt räknar på sina tio fingrar hur många gånger de har gråtit sedan tonåren. Själv gråter jag ungefär sex gånger i veckan. För att någon jag tycker om har sårat mig, för att det är vackert kvällsljus eller för att världen är orättvis. Var tar alla ogråtna, manliga tårar vägen? Vad förvandlas de till? En karatefylla, ett slag eller 20 extra terapitimmar?
När mitt dygn som man tog sin början lovade jag mig själv att inte gråta. Hittills har det gått rätt bra. Men när jag och en familjemedlem hamnar i ett gräl går det sämre. Jag tar till alla tänkbara knep för att hålla tårarna tillbaka. Kniper mig hårt i armen, tänker på snygga skor, röker och hetsäter en påse chips. Helvete vad svårt det är. På vägen hem till min lägenhet mår jag konstigt. Jag går förbi en cykel som jag sparkar till. Cykeln ramlar omkull och barnstolen som är fastspänd på pakethållaren spricker i ryggen. Skamset skyndar jag mig den sista biten hem och plötsligt förstår jag den bakomliggande orsaken till krogslagsmål och vandalism.
23.50 Hotet om våld
Mörk park, Malmö
Jag hade en klassföreståndare i lågstadiet som skrämde vettet ur alla flickor i min årskurs. På idrottsdagen berättade hon om fula gubbar som gömde sig i parken bredvid skolan. Vi fick inte gå ut ensamma när det var mörkt, och om någon kom fram och ville känna på oss skulle vi skrika för allt vi var värda och vifta med armarna som om vi vore en väderkvarn. Skrämselpropagandan fortsatte år efter år, och överallt fick jag berättat för mig hur farligt det var att gå ut. Till sist snubblade jag över statistik från BRÅ som berättade att 80 procent av alla våldtäkter begås av någon offret känner och står i nära relation till. Alltså började jag inte bara vara rädd när jag gick hem från baren, utan också när jag skulle dejta killen jag hade träffat där.
När mitt dygn som man börjar lida mot sitt slut har jag det allra mest spännande framför mig. Jag ska skrämma slag på en kille, så som jag själv många gånger har blivit skrämd. Först funderar jag på att blotta mig eller köra lite offentlig onani men inser snart att det är för besvärligt. Både för att det finns en risk för att bli gripen, men också för kylan. Jag klär mig i mina bästa förbrytarkläder – tights och hood. Med arg electro i öronen joggar jag ner till närmsta park för att skrämma slag på en pojk. Antagligen är jag för tidigt ute, för de flesta som passerar genom parken är par eller tjejer med små hundar. Tillsist får jag span på ett möjligt offer. Han är 30-nånting och går med självsäkra steg. Och ännu bättre, han har ingen hund och verkar bara vara ute på en kvällspromenad. Jag börjar följa efter. Snart är jag så nära att han måste märka att jag förföljer honom. Eftersom han antagligen aldrig har blivit skrämd till vettet av opedagogiska kärringar registrerar han först inte min närvaro. Efter ett par minuter börjar han dock bli misstänksam. Han vänder sig upprepade gånger om och jag tycker mig se en oro i hans ögon. I samma stund som jag får honom illa till mods går det upp för mig att jag inte har något annat vapen än att just gå bakom honom. Jag kan inte slå honom, han är för stor. Och jag vill verkligen inte våldta honom. Hur skulle jag ens bära mig åt? Jag är så uppe i mina tankar om vilken misslyckad sexförbrytare jag är att jag inte märker att mannen har saktat in och att vi nu går bredvid varandra. Först när han harklar sig förstår jag att jag har gått från läskig förföljare till promenadsällskap.
–Behöver du hjälp med något? frågar han med ett leende. Han förvånar mig med sin fråga och jag skakar bara på huvudet innan jag ökar takten, och joggar ifrån honom.
