Modelejonet Frasse Levinsson flögs in för att bevaka lanseringen av Vans senaste skomodell.
Så fort vi landat i London och checkat in på hotellet satte jag och Stina Grape på Vans svenska pr-byrå kurs mot den högfashionabla klädbutiken Dover Street Market. Där fingrade jag på en sanslöst snygg t-shirt från Comme des Garcons Beatles-kollektion, som mig veterligen endast säljs i just den här affären. Jag funderade länge och väl på om jag skulle tillåta mig själv att vara en person som lägger femtonhundra kronor på en t-shirt innan jag kom fram till det tråkiga svaret nej. När jag skriver det här vet jag ännu inte om jag gjorde rätt. Blir en tröja snyggare än så här?
I en souvenirbutik såg jag ett mobilskal med texten ”I’m not always a bitch. Just kidding. Go fuck yourself”. Jag blev verkligt nyfiken på vem som skulle vara intresserad av att gå runt och sprida negativ energi omkring sig på det viset. Det visade sig att svaret på den frågan var min kompis Myrna, som frågade om jag kunde köpa ett till henne efter att ha sett det på min insta story.
Därefter tvingade jag med Stina till min favorithamburgerkedja Five Guys innan det var dags för det egentliga målet för vår resa: lanseringen av Vans nya skomodell Comfycush. Utseendemässigt skiljer de sig inte jättemycket från märkets andra skor, men de är utrustade med en extra bekväm insida och sula. Festen ägde rum i Vans 30 000 kvadratmeter stora europeiska högkvarter House of London. Det är en underjordisk lokal vars entré nås via tunneln Leak Street tunnel, som tjänstgör som laglig graffittivägg.
I kön fick jag syn på den svenska modellen Cajsa Wessberg, som jag träffat ute ett par gånger. Dessvärre insåg jag att det var hon först efter att vi fått ögonkontakt och jag tittat bort. Förlåt Cajsa, det var verkligen inte meningen. Jag såg också en kille som jag önskar att jag hade haft modet att prata med. Trots att det inte var maskerad var han sminkad till clown och bar röd lösnäsa. Hans hår var färgat rött och blått. Men han hade också en gul dunjacka och ett Gucci-bälte, så det var en modemedveten clown jag hade att göra med. Jag antar att clowngrejen var någon form av gimmick. Men när jag försökte googla ”clown influencer” efteråt hittade jag honom inte. Skriv gärna i kommentarsfältet om ni vet mer.
Så här såg den jäveln ut. Vem är han?
När vi kom in i lokalen blev vi indelade i grupper. Jag hamnade i samma grupp som en influencerkille som hälsade på tjejerna i gruppen genom att kindpussas. Det där kindpussandet irriterade mig lite. Därför att alla killar som hälsar på främmande tjejer på det viset har någon gång tagit beslutet ”jag ska bli en kille som kindpussas”. Det är liksom ingenting som faller sig naturligt för någon. Men när jag förstod att han var från Italien förlät jag honom lite.
Det första vi skulle göra var att ta ett spexfoto tillsammans med personerna vi just träffat. Vår bild blev så här.
Nästa station var ett svartvitt skumgummihav som det var tänkt att man skulle kasta sig i för att få en häftig Instagrambild. Men för att få hoppa var man tvungen att skriva på ett kontrakt där Vans frånsade sig ansvaret för eventuella skador i samband med fallet. Kontraktet fick tankarna att börja vandra. Jag föreställde mig ett liv i rullstol och beslöt mig för att inte hoppa. Hellre det centrala nervsystemet intakt än en bra Instagrambild, som jag brukar säga.
Någon som var mindre oroad över sitt centrala nervsystem än jag.
Därefter fick vi vandra fritt i lokalerna som med en enorm detaljrikedom var inredda för att skapa en amerikansk high school-miljö. Jag sa till Stina att det måste tagit en månad att få allting på plats, men hon trodde att det det tagit ännu längre tid. Som om inte den ambitiösa interiören vore nog befolkades festen av inhyrda skådespelare som spelade lärare och elever. En jävel kom fram och berömde mig för min jacka och gav mig en ryggdunk. När han gått upptäckte jag att han satt en post it-lapp med texten ”Lick me!” på min rygg. I ”lärarrummet” serverades vi Espresso Martini-drinkar av en man i tweedkavaj som drog pappaskämt.
Stina berättade att Vans nyligen haft ett liknande lanseringsevent för Comfycush i New York. Där gjorde Lil Wayne ett överraskningsframträdande. I London fick vi hålla tillgodo med den inte helt okända rapparen Yxng Bane och new wave-punkbandet Slaves.
Yxng Bane.
Det är tydligen någonting med London som får mig att glömma saker. När jag var där i oktober förra året glömde jag min svindyra Tiger of Sweden-skinnjacka på Gordon Ramsays flygplatsrestaurang. Jag upptäckte det inte förrän jag satt på planet och piloten berättade vad det var för väder i Sverige. Den här gången insåg jag när jag kom till mitt hotellrum att jag glömt mina sprillans nya Vans på festen. Men till skillnad från jackan var skorna inte borta för evigt. Lyckligtvis var Stina kvar på festen och kunde ta med dem åt mig. Slutet gott, allting gott.
(Skon finns i fler färgkombinationer. Nu råkade det bli bara bli bilder på den blågula)
