Nöjesguiden förföljer Daniel Nyhlén

Redaktion 13:37 7 Oct 2008

Text: Pelle Tamleht och Sebastian Lundfall

Under sina tio år inom skvallerpressen blev Daniel Nyhlén en av Sveriges största men också mest hatade journalister då han envist förföljde offentliga personer. Nöjesguiden bestämde sig för att ge igen med samma mynt och stalka en av Sveriges största stalkers. Med tanke på hur nära inpå honom vi kom borde han kanske byta ut livvakterna han säger sig ha.

Leif Daniel Mattias Nyhlén föddes den 5 dec-ember 1975 i Alingsåstrakten. På nittiotalet flyttade han till Ljungskile och läste Journalistik & Media med tidningsinriktning på Ljungskile Folkhögskola. Till Stockholm kom han för snart tio år sedan och började som allmänreporter på Expressen. Därefter har han bland annat arbetat för tidningar som Se & Hör och VeckoRevyn. Mest känd är han från sin tid på Aftonbladet där han skapade löpsedel efter löpsedel med avslöjanden om svenska kändisar och kungligheter.

Hösten 2008 är Daniel åter i hetluften och hyperaktuell med sin första roman Det svarta spelet som ges ut på Bert Karlssons förlag Heja Sverige. En bok som åtminstone enligt Michael Brinkenstjärna fullständigt krossar och förgör Jens Lapidus romandebut Snabba cash. Syftet med romanen är dels att skildra livet som kvällstidningsreporter, men även hur smutsigt det på ytan glamorösa Stureplan kan vara. Boken utspelar sig mestadels på och runt stekarmekkat i Stockholm, och i huvudrollen finner vi den unga kvällstidningsreportern Sebastian Nygren. En ung man som, förutom att vara (för)namne med vår göteborgs-reporter, har stora likheter med Daniel Nyhlén själv. Historien tar sin början i en knarkuppgörelse, ett mord. Ett fucking jävla mord. Och i takt med att Sebastian nystar i historien hängs många kändisar ut som rena junkies. Vissa med namn, andra under pseudonymer men med i de flesta fall så pass tydliga personbeskrivningar att man måste vara rejält bakom flötet för att inte kunna räkna ut vilka det syftas på.

Förra sommaren påbörjade Nöjesguidens dåvarande stjärnreporter Anastelle Wieslander en kartläggning av Daniel Nyhlén. Genom iscensatta möten försökte hon locka fram Daniel för att därefter skugga honom, något som var lättare sagt än gjort. Daniel jobbade med ett då hemligt it-projekt tillsammans med Johan Staël von Holstein och vägrade utöver det ens yppa vilken stadsdel han bodde i. Idag jobbar han med den inte längre så hemliga skönhetssiten improveme.se till dess att han enligt egen utsago kan bosätta sig i Spanien precis som Liza Marklund och leva på sitt författarskap. Framför allt har Daniel krupit fram ur sin håla och känner sig safe. Det är utanför hans kontor på Östermalm vår stalking tar sin början.

Onsdag

Klockan är nio på morgonen och flitens lampa lyser inne på Improvemekontoret beläget på Jungfrugatan. Jag försäkrar mig om att Daniel är på plats vid sitt skrivbord och går sedan raskt de knappt 600 stegen från kontoret till Daniels bostad. Han behöver verkligen aldrig lämna Östermalm. Här har han sitt liv. Daniel delar trappuppgång med både privatpersoner och företag vilket gör det lekande lätt att ta sig in i densamma. Hans namn står på plaketten utanför porten men av någon anledning står han inte med på listan över vilken våning de boende innehar. Jag hittar hans dörr på våning två. En tämligen oansenlig trädörr med tre lås och titthål. Det luktar svagt av vete genom brevinkastet och jag undrar om han bakar mycket bröd hemma. Daniel ger knappast intrycket av att vara en brödbakare. En svag fiskdoft går också att skönja vilket skvallrar om att han förmodligen åt en hemlagad middag igår. Panerad torsk skulle förklara doftblandningen, kanske halvfabrikerade fiskpinnar. Innan jag lämnar lägenheten ifred pillar jag in ett litet vitt kuvert i brevinkastet. Kuvertet innehåller ett vitt oskrivet blad, Tabula Rasa. Vi har mycket framför oss. Jag lämnar hissdörren öppen på våning två. Han kan gott få sig lite vardagsmotion. Misstänker att han åker taxi mest hela tiden.

För att stalka en person framgångsrikt bör man lära känna honom eller henne. Åtminstone ta reda på hur objektet i fråga tänker och rör sig. Eller så gör man det under stalkingens gång. Det där är en smaksak. Jag beslöt mig för att intervjua en intet ont anande Daniel Nyhlén för att ta reda på hur han själv ser på folk som förföljer andra.

Platsen för intervjun bestäms till Hotel Royal Viking. I boken en miljö där huvudpersonen Sebastian träffar upp en viktig informatör, ett möte som visar sig få förödande konsekvenser. Jag ser till att vara på plats ett litet tag innan. Daniel gör entré med sin göteborgspackning och beställer en tallrik köttbullar med gräddsås av den sockersöta flickan i baren. Själv byter jag jacka och tar av mig truckerkepsen utifall han skulle ha sett mig under dagen. Sedan går jag fram och presenterar mig.



Hej Daniel, länge sedan man hörde något om dig. Hur kom det sig att du blev författare?
– Jag hade haft tankarna på den här boken ett par år ungefär men jag är ju liksom inte killen som springer och horar runt på förlagen. Bert Karlsson kom till mig och sa helt enkelt ”Nu vill jag att du skriver en bok”. “Jaha, om vadå?”, sa jag. ”Du får skriva om vad fan du vill”. Så jag bestämde mig för att skriva en roman.

Den är inte jättelångt ifrån en självbiografi.
– Det kanske finns en sådan tanke, absolut. Sebastian slungas in i den här världen precis lika naiv som jag var, och blir liksom bländad av det här med att gå på röda mattor och dricka gratisdrinkar. Plötsligt får han mingla med kändisar som han tidigare bara sett på tv och i magasin. Han är en ganska naiv kille från Västergötland. På det sättet finns det väl en hel del likheter mellan mig och karaktären.

Du vinklar ofta ganska kraftigt, både som journalist och författare?
– Vinklingslös journalistik är dålig journalistik. Det är en förutsättning för att det ska bli en story överhuvudtaget. Och jag är en jävel på att vinkla. Att vinkla ett knäck hårt är ingen osanning, det är att förstärka andemeningen i budskapet. När jag var i yrket räknades kvalitén på det man levererade högt. Nu består många kvällstidningsredaktioner till stor del av pseudojournalister som får jättebylines för att de skriker. Fortsätter den här utvecklingen kommer alla hårt arbetande riktiga journalister att försvinna och branschen bestå av uppblåsta egon som fiser ut oförskämdheter. Men heliumballonger har ju en tendens att spricka. Som troll i solljus.

Hur valde du vilka som skulle figurera under pseudonym respektive med sina riktiga namn?
– Det finns ett budskap i den här boken. Dels handlar den om hur det är att jobba som kvällstidningsreporter, dels om det kriminalfall huvudpersonen utreder. Men framför allt handlar den kanske om det titeln antyder, det mörka spel som pågår mellan kriminella element och krögarna som har journalister by the balls. Det är något som är väldigt sjukt i den här världen. Vilka jag valde att hänga ut med namn avgjordes med fingertoppskänsla.

Är du rädd för repressalier?
– Nej, jag har rätt mycket skinn på näsan och är ganska luttrad. Under min journalistkarriär tillhörde jag en av dem som fick mest hatmail och jag har ju tagit emot hot varav vissa ansetts så allvarliga att jag polisanmält.

Men du har skyddat nummer?
– Det är roligt att du säger det. Min telefon ringer inte så ofta nu så jag kanske borde göra det offentligt. Men det är ju en jävla skillnad på att ha skyddat nummer och skyddad identitet. Folk har ju såklart ringt och skällt på mig, men det där är ju som en studsboll. Man måste bara vänta tills den studsat färdigt.

Har du provat ladd? Eller kola, mjöl, kicken, puder. Kalla det vad du vill.
– Nej, det har jag faktiskt inte. Tyvärr.

Hur pass långt är det okej att stalka någon för att skriva en bra artikel?
– Man kan aldrig säga var man drar gränsen generellt, det där måste avgöras från fall till fall. Ponera att statsministern åker fast för rattfylla. Då tror jag att de flesta skulle tycka att det var okej att förfölja honom för den incidenten. Jag var ju också med och tog den första kyssbilden på kronprinsessan och Daniel Westling. Hovet rasade såklart mot detta, men där simmar Tarras på väldigt djupt vatten. Redan när Kungen och Silvia tankade bilen på sjuttiotalet togs det paparazzibilder.

Har du själv känt dig förföljd på ett liknande sätt?
– Nej, och det kan ju kännas lite tråkigt. Det hade väl varit charmigt om det stått en hop paparazzifotografer och väntat utanför porten någon dag. Då skulle man känna sig väldigt intressant. Vad jag kan tycka är tråkigt är internet där vem som helst får sprida ut lögner om vem som helst.





Efter intervjun observerar jag Daniel på hans väg till det tåg som ska ta honom ner till bokmässan i Göteborg. Han tar en titt på tavlan och hittar snabbt rätt perrong varefter han beger sig dit. För att försäkra mig om att han verkligen lämnar Stockholm i tid stannar jag kvar och håller utkik ifall han plötsligt skulle hoppa av tåget. Precis i det kritiska ögonblick han kliver på tappar jag oundvikligen honom ur sikte ett kort tag. Det går en ilning genom magen vid tanken på hur mycket som står på spel. Till slut skymtar jag honom genom fönstret på bistrovagnen. Det ser ut som att han beställer en kaffe, eventuellt med mazarin, men det senare är jag inte helt säker på. Jag står kvar på perrongen tills jag ser att tåget åkt iväg. Sedan ringer jag min kollega i Göteborg.
– Allt är grönt. Han är på tåget.
– Okej, skicka över en nytagen bild. Jag väntar på perrongen. –Det var 18.17, va?
– Jag mailar bilden med en gång. Fucka inte upp det här nu.
– Aldrig.
Med lätta steg lämnar jag Stockholms central och går Centralbron hem mot Södermalm. Fas ett är avklarad. Nu ligger bollen hos göteborgsredaktionen.



Göteborgs central 18.17. Jag står på perrong sex och granskar bilden som Stockholm har skickat till mig. Försöker memorera vartenda drag i Daniel Nyhléns ansikte så att jag direkt ska känna igen honom när han kliver av tåget. Han är blond, lite lätt tunnhårig och har hög panna. X2000 från Stockholm rullar in på stationen. Jag ställer mig halvt i skydd bakom en stolpe och höjer kameran mot massan som strömmar ut ur tåget. Det är nu jag inser det: alla ser ut som Daniel Nyhlén. Han kan vara vem som helst av alla de här 35-åriga männen i rutiga skjortor och svarta överrockar. Plötsligt är Daniel Nyhlén alla och ingen. Jag börjar avfyra min kamera mot den första av dem. Han tittar konstigt på mig. Jag inser att det är fel person. Han har inte heller samma glasögon som mannen på bilden. Bakom honom uppenbarar sig en annan man. Den blårutiga skjortan stämmer, väskorna stämmer, glasögonen stämmer. Han rör sig snabbt mot taxikön. Plötsligt är han längst fram i den. Det är nästan som om han visste att han var förföljd. Jag står alldeles nära honom nu. Fotoblixten strålar tillbaka från hans blanka panna. Jag tänker att han måste ha sett mig, men han lutar sig helt lugnt in i taxin. Jag hör honom säga ”Till hotell…” innan han kliver in. Taxikön har vid det här laget vuxit sig lång och jag inser att det inte finns tid att köa. Jag hoppar över bandet som avgränsar oss från bilarna och börjar springa längs raden i jakt på en chaufför som vågar trotsa kösystemet. De bara skakar sina huvuden mot mig så jag springer mot Drottningtorget. Där hugger jag tag i en man som står utanför en minitaxi.
–Kör du? ropar jag till honom.
–Vart ska du? frågar chauffören.
–Efter den bilen bara, säger jag.
–Vart ska han då?
–Jag vet inte, följ bara efter! utbrister jag i en desperat ton medan jag ser baklyktorna på Daniel Nyhléns svarta V70 försvinna bort mot det första rödljuset.
–Nej, då går det inte, säger chauffören. Du måste veta vart du ska.
Där och då känner jag hur något håller på att brista för mig.
–Men vafan kom igen! Skriker jag. Men han kommer inte igen.

V70:n är borta och utan att veta vart jag ska, hoppar jag på en spårvagn mot Kungsportsplatsen som är den enda ledtråd jag fått av Stockholm. Jag ringer alla hotell jag kan tänka mig att Daniel Nyhlén skulle kunna tänkas vara på väg till. Inget napp på Gothia, inget på Avalon, inget på Scandic Rubinen, inget på Park. Vart är han på väg? Till Formula 1 i Västra Frölunda?
Jag är nära att ge upp när jag kommer ihåg att jag har Daniels telefonnummer i mobilen. Jag ringer upp honom, ett par signaler går fram.
–Daniel. I bakgrunden hörs det omisskännliga ljudet från en bar.
–Hej, det här är... Olle från City Mail, säger jag. Jag har ett paket till dig som jag ska lämna i receptionen på ditt hotell. Men de glömde visst säga vilket hotell?
–Aha! Vänta (Daniel vänder sig till någon annan), vad heter hotellet vi bor på? Jasså, Elite.
–Bra, då lämnar jag det i receptionen på Elite, säger jag och lägger på.
Jag skyndar till en kiosk för att köpa vykort och brevpapper. Jag väljer det enda som inte har kungafamiljen eller älgar som motiv. Istället har det segelbåtar, vågskvalp och toplessbadande tjejer. Med barnslig handstil skriver jag en hälsning på det och undertecknar med ”S”.
På Elite ber jag portiern ta hand om brevet åt mig.
–Om Daniel frågar vem det är ifrån – säg att det är från en Sandra. Vi planerar en liten svensexa för honom, säger jag och blinkar kamratligt.
–Inga problem, säger min medskyldige med ett knappt märkbart leende.
När jag lämnar hotellet inser jag att mitt eget namn, Sebastian, kanske hade hållit honom vaken längre än en anonym Sandras. Det kanske skulle få honom att tänka på ”en ganska naiv kille från Västergötland”.

Fredag

Sedan Daniel checkade in på hotellet i onsdags har jag inte sett en skymt av honom. Det är dags att ta tjuren vid hornen och provocera fram ett möte, så jag köper nytt brevpapper. “Daniel. Möt mig utanför mässan imorgon 14.00. Huvudentrén. Jag har ett scoop åt dig. Ett fucking jävla scoop/ S.N” skriver jag på ett vykort som denna gång föreställer ett Göteborg i skymning. “S.N” är initialerna för Sebastian Nygren, huvudkaraktären i Nyhléns bok och en identitet jag alltmer börjat göra till min egen.

Eftersom jag inte vill riskera att mötas av samma portier som i förrgår ifall Daniel bett denne att hålla utkik efter den mystiske meddelaren, ber jag min väninna Johanna att överlämna brevet. Jag drar samma historia för henne som jag gjorde för portiern så att hon inte ska ana oråd. “Det är bara ett oskyldigt skämt journalister emellan”, säger jag till henne innan hon går genom Elites ljudlösa dörrar. Innerst inne oroar jag mig för att Daniel Nyhlén ska ligga och trycka i lobbyn, redo att attackera “S” när denne återvänder. Jag är glad att det är Johanna som är därinne och inte jag.
Det tar en väldig tid innan hon kommer ut igen och när hon väl gör det håller hon fortfarande brevet i sin hand.
–Han har checkat ut, säger hon.
–Vad menar du? Vad i helvete menar du? Frågar jag med en ilska i rösten som förvånar mig själv.
–Bara det. Han finns inte kvar längre. Han checkade ut igår.
Jag skickar ett meddelande till Stockholm. “Fågeln har lämnat redet. Utcheckad. Påstår de i alla fall.”
Jag tror inte att Daniel Nyhlén har lämnat Elite. Han är listigare än så. Antagligen har han bett personalen säga att han flyttat ifall “S” dyker upp med fler brev. I ett rum någonstans ovanför den väldiga takkronan befinner han sig fortfarande. Imorgon ska jag ta reda på vilket.

Några citat ur “Det svarta spelet”

“Ett mord. Ett fucking jävla mord. Och han, Sebastian Nygren, fick bli förstereporter.”

“Sebastian sög på tanken i hissen. Det kanske fanns en mening med att han hamnade på konkurrentens löpsedel trots allt. Skulle han få knulla mer nu?”

“–Ladd? –Ja, kola, mjöl, kicken, puder. Kalla det vad du vill.”

“Som en prostituerad sköka välkomnade Penthouse Club dem med öppna armar”

Bokmässan. Den värsta plats du kan tänka dig. En miljon bibliotekarier och kulturskägg trängs i montrar som “Dyslexitorget” och “Galago”. Men det är här Daniel Nyhlén befinner sig. Jag har inget annat val än att trotsa agorafobin och ge mig in i folkvimlet. Efter bara en vända runt mässområdet hittar jag montern. “Heja Sverige” står det på den tältliknande byggnaden. Daniel är inte här men Bert Karlsson står och hänger vid ett bord i samspråk med ett par turister. Jag tar en bild på Bert, han verkar inte misstycka. Mitt i folkvimlet står en författare och läser högt ur sin “hjälp-till-självhjälp”-bok, ett par meter bort sänder Bosse Bildoktorn live från Sveriges Radios scen. Jag vill inget hellre än att hitta Daniel så snabbt som möjligt så jag kan göra det jag är här för och sedan komma ut i den friska göteborgsluften igen. En kvinna i Heja Sverige-montern säger att Daniel är på lunch, så jag ger mig ut på ett fruktlöst försök att hitta honom i mässrestaurangen. Jag svär över gårdagens misslyckade överlämning. Det hade sparat mig en väldig massa huvudvärk och kallsvett. Daniel står ingenstans att finna men när jag efter en stunds förvirrat sökande återvänder till montern befinner han sig där och visar upp Det svarta spelet för ett par besökare. Jag går in i montern, ställer mig alldeles nära honom och bläddrar i en bok. Jag tänker att jag ska lägga kuvertet med vykortet i boken så att han hittar det efter att jag gått igen, för att på så vis få en ny chans till ett möte på tu man hand utanför mässan imorgon. Om jag har tur kanske jag till och med kan få en titt på innehållet i fickorna på hans överrock. Men precis då jag ska plocka upp kuvertet fångar jag hans uppmärksamhet och han vänder sig mot mig.

–Du skulle gilla boken, den är väldigt rolig, säger han.
–Ja… säger jag, medveten om att svettdroppar samlats till en liten sjö på min överläpp och att jag just nu darrar kraftigt.
–Jag tror verkligen att du skulle gilla den, upprepar han.
Jag samlar mig och säger att jag vill ha boken. Daniel Nyhlén plockar fram en penna och frågar vad jag heter.
–Niklas… Gustafsson, säger jag.
–Niklas med “k” eller?
–Va? Ja.
–Och Gustafsson med “f”?
–Nej, “G” säger jag, innan jag inser hur dumt det låter.
Daniel tar ingen notis om det utan skriver i boken och signerar med en smiley. Precis när jag är på väg att gå upptäcker han presspasset jag glömt att ta av mig.
–Vilka jobbar du för? frågar han och sträcker sig efter den inplastade lappen som hänger i ett blått band som en snara kring min hals.
–Jasså Nöjesguiden! Jag gjorde en intervju med en av er häromdagen. Tamleht, hette han så?
–Det var som fan, säger jag och skyndar därifrån. Väl medveten om att han med största sannolikhet genomskådat min namnbluff. Ännu en gång visar Daniel Nyhlén att han har spelat det här spelet förut. På vägen från mässan funderar jag på sätt att ändra utseende inför kvällens bevakning av hotellet.

Lördag

Teorierna om var Daniel Nyhlén befinner sig under lördagkvällen är många och motstridiga. Det logiska vore att han befann sig på efterfest med Bert Karlsson, Jan Guillou och resten av högdjuren från bokmässan men med Nyhlén är inget självklart. Han kan lika gärna vara någonstans på Avenyn. Stureplansgruppens göteborgsfilial Push är ett mycket tänkbart alternativ. Lördagkvällen blir därför en enda lång krogrunda där jag vänder upp och ner på vartenda ölglas och dansgolv i min jakt på vår man. Kvällen präglas av taxiresor, förvirrade samtal och väldigt lite Daniel Nyhlén. Vid fyratiden, någonstans i närheten av Järntorget erkänner jag mig besegrad och återvänder hem.

Söndag

Jag beger mig till Centralstationen för att bevaka avgångarna till Stockholm. Jag har genom redaktionen fått veta att Daniel ska vara i huvudstaden vid sjutiden och jag bevakar därför de tåg som går mellan klockan 15.00 och 18.00. Jag står placerad så att han inte kan kliva på tåget utan att passera mig och strax innan avgång går jag genom tågvagnarna. Särskilt noggrant granskar jag första klass. Jag har svårt att tänka mig Daniel Nyhlén färdas på något annat sätt.
Under de timmar jag spenderat i Daniel Nyhléns kölvatten har jag med en stridspilots träffsäkerhet kartlagt tre viktiga tekniker för den som vill hålla sig undan förföljare och paparazzi.
1. Undvik utmärkande klädsel och frisyrer.
2. Åk taxi hur kort avståndet än må vara. I de fall du måste gå till fots: rör dig snabbt och stanna aldrig upp.
3. Bo under alternativa namn. Överväg att checka in på flera olika hotell för att skapa förvirring.
Övertygad om att denna information kommer att bli mycket värdefull för stockholmsredaktionen skickar jag klockan 18.00 ett meddelande med texten: “Han måste ha tagit ett tidigare tåg. GBG lämnar över till STHLM. Lycka till.”

Stockholm Central 16:30. Av rapporterna som kommit från Göteborg att döma har Daniel nu börjat bli extremt misstänksam. Hans byte av hotell och plötsliga sorti tyder närmast på att han börjat utveckla något som närmast liknar paranoia. Jag åker därför till Stockholms centralstation i god tid innan hans tåg ska anlända i det fall han skulle ha försökt finta oss med ett tågbyte. Tre takeawaykaffe senare är jag inte bara ruskigt kissnödig utan synnerligen uttråkad. Då har jag väntat i trettio minuter med ett sms från Göteborg som enda sällskap och ett tåg har redan anlänt utan att Daniel fanns bland passagerarna. Jag tänker mig att rökning borde passa rollen som spanare och försöker dra mina första munbloss på över fem år. Jag hostar, rosslar och kiknar nästan där på perrongen. Genom tårfyllda ögon ser jag ännu ett göteborgståg komma in utan att Daniel är med på det. Tar en taxi till hans lägenhet vilket tyvärr inte heller ger något resultat. När jag stått utanför porten ett tag och solen gått ner för länge sedan köper jag en klase bananer och en liter mjölk innan jag tar tunnelbanan hem. Frågar tjejen i kassan på ICA Humlegården om Daniel Nyhlén möjligtvis brukar handla där. Det kan hon inte svara på.



Måndag

Det är dags för le grand finale av vår Daniel Nyhlén-stalking. På redaktionen har det förberetts en liten försändelse som vi skickar iväg vår praktikant med. Under pseudonymen ”Budfirma AB” ringer han upp Improveme-kontoret och försäkrar sig om att Daniel är på plats. Utrustad med teleobjektiv gömmer sig samtidigt Nöjesguidens skarpaste fotograf mellan bilarna på andra sidan gatan. “Budets” uppgift är att locka ut Daniel så att vi kan ta en sista perfekt paparazzibild. Det är en skärrad och till synes kallsvettig Daniel som öppnar porten. Han vägrar komma ut och med flackande blick hotar han budet med att ”koppla in ordningsmakten”. Daniel har nämligen kollat upp budfirman och insett att den inte existerar. Vid ett tillfälle verkar han ha fått syn på vår fotograf också som är aningen för lång för att helt täckas av den Volvo 240 han tagit skydd bakom. Då Daniel inte låter sig bevekas att komma ut ur porten för att signera försändelsen får vårt bud återvända till redaktionen utan att ha överlämnat sin barlast.

Istället lägger vi den lilla presenten i ett orange kuvert och skickar det till hans hemadress som rekommenderat brev. Om Daniel vågar öppna paketet utan att låta polisens bombpatrull skjuta sönder det finner han imorgon en fin liten studsboll med hälsningen: ”Bollen har slutat studsa. /Niklas Gustafsson”. Det är över Daniel. Fucking jävla över.

Läs intervjun med Daniel där vi avslöjar hela operationen för honom!

Foto: Stureplan.se

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!