Sveriges ståuppkomiker står på led för att dela med sig av sina misslyckanden i Niklas Runstens podcast Mina Värsta Gig.
Misslyckandet, som kreativt koncept betraktat, upplever något av en glanstid i Malmö just nu. Inte bara har den globala föreläsningsrörelsen FuckUp Nights precis kört sitt första snedstegsfokuserade talarevent på MJ’s, komikern Niklas Runsten har samtidigt dragit igång en omtalad intervjupodcast där han uppehåller sig vid kollegornas värsta gigupplevelser.
Mina Värsta Gig, som podden heter, gästas av både etablerade och mer up-and-coming komiker. När micken är på – och det inledande, supermysiga tacosnacket är tillryggalagt – har Runsten ett mål i sikte: att nysta i när det gick som allra jävligast på scen för intervjuobjektet.
– Jag gör det nog mycket för jag tycker att det är kul att visa upp en mer mänsklig version av deras liv. De är så vana vid att i poddar marknadsföra sina nuvarande projekt eller bara berätta om något fett de gör. Här får man chansen att höra något annorlunda, berättar Niklas Runsten.
Det är väldigt få andra yrkesgrupper som formatet skulle funka på, tycker du inte? På något sätt känns det liksom naturligare att höra komiker stöta och blöta sina misslyckanden än, låt säga, busschaufförer.
– Det håller jag inte alls med om! Jag hade gärna suttit ner och pratat med en busschaffis om hans värsta, tja, inte gig då, men körningar. Kanske berättar han en helt galen historia om någon konstig barnfamilj eller något. Det hade ju varit skitkul.
Nu när det säger det så… Men jag tänkte nog snarare på att ni komiker redan är rätt självreflekterande, och att ”berättandet” ligger er närmare till hands än det kanske gör för gemene man?
– Jo, förstås, det finns ju något med komikers förmåga att berätta en historia. På så sätt är de väldigt tacksamma att intervjua. De vet liksom hur de ska gå till väga för att köra igenom en bra anekdot så att den framstår som underhållande för den som lyssnar. Men jag skulle ändå säga att formatet går att applicera på alla grupper!
Hur blev podden till?
– Det var faktiskt efter att ha skummat igenom Aron Flams antologi Jag bombade. Då märkte jag att det hela tiden dök upp massa frågor när jag läste komikernas bidrag. Liksom: ”men vad hände då? Och hur kände du dig efteråt?”, sånt som kanske inte nödvändigtvis fanns med i boken. Jag kände att det här hade gjort sig bra i poddformat. Dessutom älskar komiker att dela med sig av sina skräckupplevelser till varandra när de ses, och dessa berättelser har ofta ett väldigt högt underhållningsvärde.
Vilket är ditt värsta gig?
– Skatepark i Bjuv. 300 pers, varav 75 av dem var under 5 år och satt längst fram vid scenen. Jag var inte redo. Dock gick det ännu sämre för min kompis Angelica Cisalli. Vi var där tillsammans och skulle köra innan/efter varandra. Den enda skillnaden är ju att hon har utländskt påbrå, och det gillade de inte i Bjuv. ”Åk hem”, skrek de.
Det är intressant att tänka på hur alla, verkligen alla, komiker måste förhålla sig till ”bombandet”. Det framstår nästan som en lika viktig del av kulturformen som skrattet.
– Ja, ja, absolut. Man måste ju bomba. Det finns ingen som inte har bombat. Man lär sig av sina misslyckanden och av att analysera vad som gick fel. Så är det bara.
Nu har du intervjuat ett femtontal komiker. Vad hittar du för gemensamma nämnare i det de delar med sig av?
– Det är ju mycket att de gjorde något av sina värsta gig i samband med något av de fem första framträdandena. Det tycks gälla de flesta av dem. Och förutom just de dåliga gigupplevelserna har de även narcissismen gemensamt. Alla är narcissister. Hela bunten.
Hur trivs du med att vara den som lockar fram dessa anekdoter ur komikerna?
– Extremt bra. För jag är…
Skadeglad?
– Nä, snarare… genuint nyfiken. Jag är väldigt intresserad av att höra vad de har att berätta. De här ärliga historierna. De har något.
Mina Värsta Gig släpps varje fredag och finns där poddar finns.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2018.
