Nöjesguidens krönikör Johan Lind läser två intervjuer. Den ena får honom att vilja skjuta sig.
Plötsligt kom fredag efter en hård arbetsvecka på kontoret, med fritt flödande brainstormingsessions och gastkramande ROI. Jag behövde varva ner, tänka på annat. I vanlig fall hade det blivit en Arboga 10,2:a för att dämpa de inre rösterna, men kanske att jag kände mig full i fan, för istället surfade jag in på café.se för att kanske spana in lite lättsamt lättklätt på kanske väl valda donnor, som till exempel Systrarna Graaf eller bombnedslaget Victoria Silvstedt. Men icke! Inte en enda donna i raffset så långt ögat kunde nå. Det tog en stund för ögonen att anpassa sig men Café är numera ett lifestyle magazine med lifestyle-fokus. Där ser man. Världen är verkligen i förändring!
På Cafe.se klickade jag runt och läste om nöje, mat & dryck, mode, sport och teknik. Det var stundtals kul, olika grader av underhållande och delvis lärorikt. Jag gillade verkligen de många listorna som rankade saker inom olika intresseområden. Tack vare Café vet jag nu att Guinness är coolt, att Bishop Arms på Bellmansgatan är en av de 6* bästa barerna i Stockholm som serverar drycken och att de tilldelas en guldstjärna av Café för att de serverar den med en fyrklöver i skumkronan.
Men det är under fliken ”Nöje” det händer. Där ligger det, ska det visa sig, två intervjuer med två olika band som, ställda mot varandra, får alla mina känslor att komma på en och samma gång. Den ena intervjun är en mardrömslik framställning av privilegier, (över)klass och ungdomlig tomhet. Efter att ha läst den förstår man varför det snart aldrig mer kommer att göras bra musik, bra film eller bra litteratur i den här delen av världen. Eller så är det väl inte alls, egentligen. Bra konst KAN såklart uppstå i hjärnor aldrig har upplevt en enda motgång i hela livet, men den intervjun ger mig känslan att det med stor sannolikhet inte kommer att göra det. Den andra intervjun är en riktigt härlig liten nugget, perfekt avvägd i fråga om humor, trams och genomgående kryddad med en perfekt avvägd dos mörker. Att läsa den får en att må bra, att känna hopp om framtiden. Mer än så säger jag inte. Jag lämnar det till dig att själva fundera på vilken intervju som får en att vilja skjuta sig med ett skott för pannan och vilken intervju som får en att le för sig själv och känna välmåendet strömma genom kroppen.
Den ena intervjun är med ett band som heter Crescenterna och består av sex (6) grabbar som alla är exakt samma person och har exakt samma kläder på sig utan att bokstavligt talat vara det. Eller ha det. Jag trodde först att det var en reklambild för Jack & Jones, alternativt en AI-bild från denna tidnings stora AI-nummer. Men så är det alltså inte. Det är bara en bild på 6 (sex) levnadsglada och extremt välmående grabbar som gör musik tillsammans: ”Crescenterna består av Melker Lindh Ewertson, Nonni Ardal, Teodor Fromell, Malte Myrenberg Gårdinger, Olof Sjöberg och Robert Klingspor. De är alla mellan 23 och 27 år och kommer från Stockholms innerstad eller närförorter (Enskede)”.
Hur känner de varandra, undrar du kanske? (Jag personligen undrade också mycket varför skribenten satt Enskede inom parentes? Det är bara fråga om en styck närförort. Enskede. Så varför inte bara skriva Enskede? Alternativt vända på det och skriva ut Enskede och sätta informationen om att det är en närförort inom parentes? Eller skippa parentesen helt?)
” En del av oss är uppvuxna i samma kvarter i Vasastan i Stockholm och har känt varandra sedan lågstadiet. Några andra träffades under gymnasiet på Södra Latin. Vi reste mycket tillsammans under gymnasieåren.” De reste mycket tillsammans under gymnasieåren. Reste. MYCKET. Tillsammans. Under. GYMNASIEÅREN. Mycket har jag läst i mina dagar men aldrig tidigare den kombinationen av ord. Jag är Jacks Medulla oblongata!!!
Den andra intervjun görs med Avantgardets frontman, Rasmus Arvidsson. Han har precis fått veta att man kan äta kiwi med skalet på och den informationen har förändrat hans liv i grunden. Det framgår att Rasmus Arvidsson levt ett stökigt liv kantat av depressioner, psykisk ohälsa och missbruk. Han var nära att dö av en överdos i London 2014. Men det var inte hans livs största misstag. Nej: ”Det finns en sak jag ofta återkommer till i mitt eget huvud: Jag skulle laga vegetarisk mat till Ola Broquist. Han är sjukt duktig på att laga mat och sjukt mycket vegetarian. Min fru har lärt mig att laga världens godaste squashplättar som är exakt lika goda varje gång. Därför ställde jag mig med självförtroende som angränsade till hybris där vid stekpannan. När det var dags att äta smakade de ingenting. Alltså inte jack shit! Jag hade köpt fel fetaost. Jag har blivit ganska bra på att se alla misstag som lärdomar och att all piss man varit med om ändå har lett till där man är idag, men squashplätteincidenten ute i Åkersberga 2021 är en av få saker jag verkligen aldrig kan skaka av mig.”
Jag känner inte Rasmus Arvidsson, men jag skulle aldrig låna ut något värdefullt till honom, för i händelse av brand skulle den saken för evigt vara förlorad då han har sina prioriteringar klara: ”Ditt hem står i lågor – vilka tre saker räddar du? Höger trådlös hörlur, vänster trådlös hörlur samt laddfodral till höger och vänster trådlösa hörlurar.”
Crescenterna igen om vilka band de lyssnar på och inspireras av: "Bob Hund, Kent, Broder Daniel, Solen, Terra. Men vi är inte Broder Daniel-indie som i betydelsen ledsen och undernärd. Vi är mer livsbejakande, glada och festsugna killar från innerstan. Det hade klingat väldigt falsk om vi utgav oss för att vara underdogs och utanför samhället. Vi spelar mer Riche Fenix-indie.” ”Riche Fenix-indie”. Sådetså!
Jag skulle kunna hålla på här hela dagen men det ska jag inte. Istället avslutar vi med ett sista citat från Rasmus Arvidsson. På frågan "Vilket är ditt bästa karriärråd?" svarar han "Bry dig aldrig aldrig någonsin om att försöka göra karriär.”
*Under skrivandet av denna text har listan tillfogats en ändring och innefattar nu inte mindre än de 7 bästa barerna som serverar Guinness i Stockholm. Duvan har lagts till. På vems begäran framgår ej.
Läs även: Josefine Jinder möter Christopher Garplind
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2024.
