Josefine Jinder möter Christopher Garplind

Christopher Garplind ska leda P3 Guld. Nöjesguiden låter Sveriges roligaste intervjuobjekt Josefine Jinder ställa frågorna.

Jag vet inte riktigt hur det blev så, men Christopher Garplind är en av mina närmsta vänner. Det är inte en titel jag delar ut lättvindigt, men han lyckades nästla sig in i mitt liv för tio år sedan och precis som hela svenska folket älskar jag honom mer och mer för varje år som går. Det är dock lite av ett problem att jag har fått uppdraget att intervjua honom eftersom det typ är hans enda uppgift i livet – att intervjua andra. Så, i stället för att försöka göra en bra intervju siktar jag på något helt annat: att göra världens sämsta intervju. Off to the races! 

Ljuger du mycket i intervjuer? Det gör nämligen jag. 
– Kanske inte om man jämför med dig. Men ibland har man en period när man gör många samtidigt och det är tråkigt att få exakt samma frågor hela tiden. Jag orkar inte berätta om hur deppigt det var att växa upp som bög på landet en gång till. Det är för tråkigt. Och man äcklas av sig själv. Inte för att man var en bög på landet, men för att det känns som att man ska sugas in i sin egen navel. Ofta känns det som att journalisten bara ställer frågor utifrån vad man sagt i något annat sammanhang för att man ska upprepa samma svar. 

Jag vet. Det är så jävla slappt. Jag tycker journalister sällan är kul också? Det kanske inte är deras jobb men eftersom de sällan orkar hitta en ny vinkel eller fråga något som inte rakt av står i ett pressmeddelande så kan man ju tycka att de kan bjuda på kul istället.
– Jag vet inte. Fast, de kan ju, och har ju alltid kunnat, dricka väldigt mycket iallafall. Då blir de lite roligare. 

Finns det något om dig själv som du känner att du aldrig kunnat förklara fullt ut för någon annan? Typ varför du är bög när du skulle kunna va ihop med mig?
– Du skulle ha träffat mig när jag gick i högstadiet. Då gjorde jag allt i min makt för att ingen skulle misstänka att jag led av hbtq genom att ligga med jättemånga tjejer. Det var ett megafiasko. Men ja, det finns nog rätt mycket. Jag tycker allt känns konstigt hela tiden, men jag är inte så intresserad av att ta reda på vissa saker. 

Så du har inte gått i terapi? 
– Jo. Jag gick i terapi i ungefär ett halvår, men jag och terapeuten blev tyvärr osams på grund av pengar. Hon var en av Stockholms äldsta terapeuter. Över 80 och väldigt principfast. Det här gick på högkostnadsskyddet och jag hade liksom blivit tilldelad henne. En gång avbröt hon mig i en lång monolog om något patetiskt barndomstrauma bara för att hon inte skulle glömma att ge mig ett inbetalningskort på 1500 kronor för att jag inte hade kommit veckan innan, trots att jag sagt att jag tre månader i förväg att jag inte skulle komma just det datumet. Det var någon weird grej hon höll på med, att jag skulle betala för alla gånger jag inte dök upp. Jag hade köpt om det fanns någon 24-timmarsregel eller så, men här fick man inte ens vara sjuk. Jag frågade om hon hade skickat en faktura om jag blev påkörd av en bil på vägen dit och hamnade på sjukhus. Hon svarade rakt av ”Ja”. Jag gick därifrån och kom aldrig mer tillbaka. Hon skickade säkert 40 mejl efteråt och hävdade att det är jättedåligt att avsluta sin terapi så där mitt i. Jag svarade aldrig. Men nu har jag släppt det. Det här var längesedan och med tanke på hennes ålder är hon förmodligen inte med oss längre. 

Vad skulle du säga till henne om hon mot förmodan ändå läser det här? 
– ”Förlåt för att jag aldrig svarade på dina mejl. Jag var väldigt sårad då, men nu har jag gått vidare”. 

Inför intervjun som jag insisterade på att ha hemma hos mig istället för att hjälpa Christopher i tvättstugan varvat med öl på Harvest Home, som han föreslog, frågade jag vad hans favoriträtt och favoritsnacks är för att kompensera. Han svarade french hot dog. Och cheese balls. Så det är vad jag bjuder på. Men det fanns inget french hot dog-bröd i hela Sverige, så det blev liksom bara korv med bröd och någon vidrig “french” dressing. 

Jag tänkte köpa helt vanlig grillkorv men jag kände att du var mer “bratwurst”... hur känns det?
– Bratwurst känns rimligt! Den är lite större och dyrare än en vanlig grillkorv, men samtidigt inte för pretentiös. Jag tar det som en komplimang. 

Om du fick välja något, förutom french hot dog, som definierar dig men inte syns i intervjuer eller hörs i radio, vad skulle det vara?
– Allt som är kul med mig använder jag ju i tv och radio, så det är bara tråkiga saker. Att jag är lat typ. Det enda jag egentligen vill göra är att ligga hemma och se om serier som Mad men eller Sopranos. Jag låter det bara rulla tills Netflix frågar om jag fortfarande tittar. Då måste man liksom resa sig och hämta fjärrkontrollen som ligger någon annanstans, men man vet inte var. Det är typ det? Jag har en förbjuden dröm om att bli långtidssjukskriven. Fast inte ha så ont, så att jag bara kan ligga hemma och softa. Jag är väldigt, väldigt lat. Jag har sån jävla tur att jag jobbar med saker jag tycker är kul. Jag har haft andra jobb men det var inte många gånger jag var där. 

En gång sommarjobbade jag en halv dag som städare på “Hotel Amaranten” när jag var 16. Nästa dag ringde jag och sjukanmälde mig och kom aldrig mer tillbaka. 
– Jag jobbade som mattant en period när jag var 19. Efter en vecka sa de “Nu är det du som ska städa grovköket”. Jag bara okej... Men jag hade inte förstått att det är typ en gympasal fast kök. Jag bara stod där och insåg “Det här pallar jag fan inte”, sedan drog jag och kom aldrig mer tillbaka. 

Kan man säga att man har jobbat någonstans om man varit där en halv dag? 
– Kan man säga att man har varit i en stad om man bara har mellanlandat på en flygplats? 

Nej. 
– Jag tycker nog att man har haft ett jobb om man jobbat en halv dag. Mitt kortaste jobb är typ ett halvt pass som bartender i Oslo. Jag var desperat efter pengar och hade ljugit om att jag kunde göra en massa cocktails. Jag kunde på min höjd göra en GT. Och så skulle jag servera också? Jag kan inte bära de där tallrikarna... 


Tallrikarna? 
– Ja, jag skulle servera. 

Brickorna? 
– Ja, exakt. Då blev de sura för att de insåg att jag hade ljugit och jag fick gå på dagen. Jag jobbade som flyttgubbe en dag också, det var inget för mig. 

Fast jag vet att du är inte är lat. Du har fem produktioner som pågår samtidigt nu? 
– Nej okej, inte på det sättet, men det finns inget värre än folk som pratar om hur mycket de jobbar. 

Vilket ord eller uttryck används ofta fel för att beskriva dig? 
– I intervjusammanhang säger de ofta ”folklig”. Det är verkligen inte så jag ser mig själv. Jag tycker att personer som Lotta Engberg, Håkan Hellström, eller typ kungen är folkliga, inte jag. En gång stod det  “Folklig mot sin vilja” i en rubrik, som att jag är en rebell för att jag någon gång sa att jag inte borde synas i tv innan klockan 22. Det var bara någonting jag sa. Till och med Ulf Lundell skrev om det där i senaste Vardagar. Ibland säger man bara något i intervjusammanhang som folk sedan tar bokstavligt. Det där är i och för sig svårt i print. 

Jag har också hamnat i mycket trubbel och misstolkning på grund av jargjong. Hor-gate och så vidare.
– Ja. Jag och Hanna (Hellquist, reds.anm) blev anmälda till granskningsnämnden för ett tag sedan. Det handlade om att Hanna hade fått en adhd-diagnos och börjat medicinera. Jag hade en teori om att hon var felmedicinerad, för att hon betedde sig som en galning. Jag sa något i stil med: "Det är så sjukt, för jag har inte adhd men mår ändå svinbra av adhd-medicin”. Och då lade hon till: "Ja, men alla mår ju bra av amfetamin." Det var uppenbarligen ett skämt, men det var tydligen inte alla som fattade det. 

Vad blev ni fällda för då? 
– Jag vet faktiskt inte, jag orkade inte läsa hela mejlet. 

Vad ÄR det för människor som sitter och anmäler? Vart “går man ens in” och gör det? Hur mår man då?
– De har en hemsida, tror jag? Jag vet inte? Men det känns som att det finns en viss typ som lever för det där. Alltså att sitta och kika i siktet, liksom. Folk går väl igång på det. Ordningsmän, typ. Sådana som var elevrådsordförande i skolan. Var du det? Skoja. 

Känner du att folk har förväntningar på dig? 
– Ja, jo. Arbetsgivare... och i relationer har folk olika förväntningar på en också, såklart. Man förväntas ringa sin mamma någon gång i veckan. Farmor Bessan också, men hon är så deprimerad nu. Klagar på allt. Men ärligt talat, vem ska döma henne för det? Jag älskar henne. Hon är så rolig fortfarande. Men jag tänker ändå ganska mycket på vad jag skulle göra om jag skulle hålla på med nåt helt annat, som inte alls hade med den här konstiga branschen att göra. Typ jobba i en bar, om jag lär mig lite mer hur man gör cocktails och drinkar och så. Göra ett nytt försök, liksom. 

Du kan väl jobba på Duvan en helg och se hur det känns? 
– Ja, kanske. Eller mer typ att jag lämnar allt, kanske drar och jobbar papperslös i en bar i Vietnam. 

Cypern? 
– Usch nej, inte Cypern. Sydamerika kanske? Men det känns läskigt där också, jätteläskigt. 

Nej, du måste stanna i Europa iallafall. Lissabon? 
– Jag älskar Lissabon! 

Inte Paris bara. 

– Nej, aldrig mer Paris. Berlin? Nej, det hade förmodligen blivit min död. Kanske London, men där är det så dyrt. Så trevligt att jobba i London, dock. Jag var i London igår. Varje gång jag är där tänker jag: "Varför flyttar jag inte bara hit?”.  

Man vill ju bara sitta på en pub i London, det är det enda man vill. 
– Jag vet! Min kompis smsade mig när jag var där och skrev typ exakt det. ”Varför är det enda man vill att dricka en pint på en pub i London?”

Nej, jag vet. När man ligger på dödsbädden och tänker: "Vad var egentligen det trevligaste med att leva?" Då kommer det vara att ha tagit ta en pint på en pub i London. Det blir inte trevligare än så.
– Jag var ihop med en kille som jobbade på en riktigt sunkig bar på Sveavägen i Stockholm ett tag. Det var så jävla billigt där, och där satt ett gäng som verkligen var där varje dag. Ibland blev det så att någon… kissade på sig eller något. Det blev liksom mörkt ganska ofta. Men innan det blev dark var det mysigt. Det var ett mysigt gäng, mysig sammanhållning. Men det blev för mycket, de försökte börja låna pengar av mig och sådant. Då kände jag att jag ville hålla dem på en armlängds avstånd. 

Hörs ni fortfarande? 
– Nej, inte det gänget, men en av dem följer mig på Insta. 

Det fanns en bar på Vasagatan som hette Bar Central. Finns den kvar? Jag hängde i alla fall där mycket under en period. Det satt alltid en gubbe i baren med brun mockajacka som luktade kiss. Det kanske var samma. Skulle du kunna bli en sådan? 
– Alltså, jag fattar att det finns massa problem med den livsstilen. Trots det är den ganska lätt att romantisera för mig. Jag älskar pubar så mycket att jag hade kunnat tänka mig att bli en sån gubbe i mockajacka. Men som kanske inte luktar kiss. 

Tror du att folk runt dig verkligen ser dig för den du är (en gubbe med en framtid på en pub i London som luktar kiss, skoja), eller ser de en bild av dig som du har skapat (en gubbe med en framtid på en pub i London som luktar kiss, skoja igen)? 
– Man är väl lite olika i olika sammanhang. Nu är man för gammal för att orka vara något annat än den idiot man har blivit. Men jag höll på mycket med det där när jag var yngre. Låg med tjejer och så vidare. När jag började gymnasiet flyttade jag till Fagersta och då lyckades jag extremt målmedvetet träna bort min östgötska på en dag. Det är ändå att anpassa sig. 

Känner du att du är “dig själv” ens? Som Laleh? 
– Alltså… Så mycket som man kan vara. Jag tycker att det är liksom... Äh, ja, jag är mig själv. 

Som Laleh. 
– Nej, inte som Laleh. 

Tycker du att det är viktigt att vara sig själv som människa? Som Laleh. 
– Nej, det tycker jag inte alltid. Stora delar av mitt liv har gått ut på att vilja vara någon annan. När jag var tonåring låtsades jag av olika anledningar vara någon jag verkligen inte var. Efter det tror jag att jag kände ett ganska stort behov av att vara mig själv. Det var som att jag hade drabbats av klaustrofobi. 
– En grej jag gör mycket i mitt jobb är att berätta sanningar om mig själv. Ofta är det sanningar som kanske inte är så smickrande för mig, och som får mig att framstå som en idiot. Och så skrattar folk åt det, eller känner igen sig. Det får mig att känna mig fri och mindre värdelös. Och i förlängningen mindre ensam som människa på den här fucked up planeten. 

Varför tror du så många kändisar är besatta av att prata om “integritet”? Jag blandar ofta ihop begreppet integritet med att bara vara snål, och tråkig.
– Jag vet inte. Men jag tycker själv att jag har ganska mycket integritet, vilket alla kanske inte skulle hålla med om. Man kan nog uppleva det som att jag hänger ut mig själv mycket i mitt jobb. Jag skrev till exempel en text i DN om när jag drog till Berlin en sommar i samband med att en relation tog slut. Då reagerade några så här: "Gud vad privat!”. Men i den texten fanns inga detaljer om till exempel varför det tog slut, jag ändrade namn på människor och så vidare. Jag har inga problem med att folk vet att jag en gång var ihop med någon och sedan var vi inte det längre. Det är ju megaallmängiltigt och något de flesta kan relatera till. Sedan ville jag verkligen spendera den sommaren i Berlin, så det var väl bra att DN kunde bidra ekonomiskt till det. Du kan säkert relatera till det här, eftersom du skriver musik som ofta är självbiografisk. Man bestämmer ju själv vad man delar med sig av och berättar. Efter att jag hade skrivit den där texten ville folk att jag skulle prata om den i typ P1. Men jag ville inte det. Jag har berättat vad jag ville berätta exakt som jag ville berätta det. Att sitta i P1 och prata om en privat relation på det sättet hade däremot känts extremt integritetslöst. 

Jo, men man äger ju narrativet... omgivningen delar inte alltid ens bild? Jag hade ett ex som skällde ut mig när jag pratade om att jag separerat utan att berätta några detaljer. Han blev ju ändå galen av det. My bad att bli ihop och göra slut med en så extremt ochill person, i och för sig, men vissa känner ju kontrollförlust och att man har ett maktövertag i den aspekten att man är offentlig? 
– I det här fallet skickade jag texten i fråga till killen den handlade om innan den publicerades. Eller en av dem i alla fall. Den andra var från Frankrike och jag orkade inte översätta. Men jag kan verkligen förstå att folk kan bli ledsna eller sura. 

Jag kan känna mig integritetslös i musiken för att jag gräver i det som verkligen känns just nu.
– Jag tycker att det är befriande. Jag måste gräva runt i såret. Kan inte låta bli. Det kan typ vara skönt på ett lite sjukt sätt. Men när du skriver en låt så gör du det ju också för att det ska bli just en låt. Det finns ett syfte med det hela. Det finns det oftast för mig också, även om jag tyvärr inte skriver låtar. 

Du leder eftermiddag i P3, har ett hyllat kulturprogram i SVT (Cyklopernas Land), ska leda SVTs uppesittarkväll och P3 Guld. Alla älskar dig så mycket! Hur ska du toppa det?
– Jag vet inte om jag ens behöver toppa det. Jag försöker bara göra saker jag tycker känns kul för tillfället och hoppas att folk gillar det så att man får fortsätta. Men toppa det? Ingen aning. Kanske genom att bli långtidssjukskriven och bara vila? Eller bli president i USA?

Vad är slutmålet? Leder du På spåret tills du dör med nån gammal lillgammal sidekick om tio år?
– Jag tror inte det. 

Men inte helt säkert? 
– Kommer På spåret ens finnas om 10 år? Kanske. Men nej, det tror jag inte. 

Skulle du kunna tänka dig att leda Melodifestivalen? 
– Nej. Men hade du sagt till mig för tio år sedan att jag kommer vara med i På spåret i framtiden hade jag velat skjuta mig själv i huvudet. Jag hade tyckt att det var så jävla töntigt. Men nej, jag skulle absolut inte vilja göra Melodifestivalen. Det där programmet ska vara så extremt brett. Målgruppen är typ 0-99 och där har jag inget att göra. 

Varför inte? Om de skulle få en ny inramning? 
– Okej, om jag hade fått fria händer och fått göra det på mitt sätt hade jag sagt ja, hundra procent.

Hur hade det blivit då? 
– Jag hade fimpat ballongerna. Melodifestivalen har en märklig peddovibe över sig. Barn som sitter och viftar med ballonger och tittar på vuxna människor i tighta glitterkläder typ. Det är lite weird? Jag har inte tittat på flera år, men har inget emot det som fenomen. Det passar verkligen bara inte mig. 

Varför ändrar de inte bara formatet? 
– För att de är så rädda och ängsliga, tror jag. Och det är väl megapopulärt? Det funkar ju. 

De borde kunna testa ett år och gå tillbaka om det blir dåligt. 
– De gjorde väl lite så på 00-talet när de tog in Kristian Luuk. Då var han en annan sorts figur än han är idag. Då tittade jag och tyckte det var kul som fan. 

Nu får du ju göra fett mycket saker, men man vet ju hur dramaturgin funkar. What goes up must come down...
– Exakt. Snart vänder det. 

Skulle du palla fem år i kylan? 
– Kanske. Det beror kanske lite på varför jag hamnat där. 

Jag hade två riktigt skakiga år när Salta (diamanter, reds.anm) flög under radarn, jag blev droppad av Warner, gjorde en o-utsåld turne och inte blev nominerad till någonting när jag alltid blivit det för allt jag gjort innan. Bortskämt, i know, men vad fan ska jag säga? Det var så. Då tänkte jag: "Jahåpp. Då var det över." Sedan kom det tack och lov en ny våg med skivan efter och jag kunde andas ut. Hur länge tror du att du hade stått ut med känslan av att vara passé?
– Jag har ju inte hamnat där än, haha, men jag hade nog hanterat det svindåligt. Speciellt nu när det enda jag gör är att jobba. Om jag tog ledigt ett halvår skulle det vara skönt, men sedan hade jag nog fått panik. 

Samtidigt känns det som att du har bredare möjligheter. Du kan ju hitta en rolig roll i så olika sammanhang, även “bakom”.
– Det är sant. Men det roligaste som finns är att jobba med sina egna idéer tycker jag. 

Vad händer då om folk inte tycker du är kul längre? 
– Då får det väl vara så. Det kommer alltid komma någon yngre, roligare, vassare, bättre, smalare. Det är nature’s law. Man får vara glad så länge man får hålla på.




Hur går det med boken? 
– Åh gud... 

Vi har ju någonting gemensamt där...Vad handlar din om? Skoja. Jag hatar den frågan. Vem bryr sig? “Det handlar om en pojke...” Okej, förlåt, jag måste RUSA till bokhandeln!!!
– Det är fruktansvärt. Jag blev uppvaktad av olika bokförlag, men var inte speciellt sugen på att skriva en bok just då så jag sa nej. Förlagen verkade tro att det var en förhandlingsteknik, så de började höja sina arvoden. När mina bolåneräntor blev helt fucked up fick jag panik och skrev på för ett förlag med villkoret att deadline skulle ligga sjukt långt fram i tiden. Sedan glömde jag bort det lite och sket i att kolla mailen. Men i somras drog jag till Marseille och skrev och nu håller det på att bli typ världens bästa bok. Vi hörs 2036 när det kanske finns ett första utkast. 

Är du för sentimentalitet, tradition och moralisk plikt? 
– Nej, jag hatar det. 

Är det därför du leder en uppesittarkväll? 
– Nej, jag leder en uppesittarkväll för att jag såg Bingolottos uppesittarkväll en gång, bara för att du var med och sjöng. 

När jag såg ut som GW? 
– Va? 

Jag hade på mig en ärmlös klänning som såg ut som GW:s gröna väst med vinröda läderdetaljer, fast fittkort och tajt liksom. Jag tyckte det var juligt.
– Aha, just det minns jag inte. Men jag minns att jag såg programmet och tänkte: "Är det här för lobotomerade? Vad är det här?" Jag ville skära ut mina egna ögon. Men folk älskar det och de har flera miljoner tittare varje år. Det är tradition för många, men jag tänkte bara: "Det måste finnas ett alternativ till detta." Formatet uppesittarkväll är mysigt. Jag ville bara göra något som är raka motsatsen till det de gör, men ändå med lite mysig jul-vibe. Jag älskar konceptet att sända live länge också, att folk kommer och går. Det är kul. 

Vad tycker du om julen? 
– Jag tycker det är mysigt som fan. Men det finns inte så mycket att säga om julen? Däremot känner jag verkligen det alla julvärdar alltid säger: "Jag gör det här för de ensamma." Jag märkte det efter förra uppesittarkvällen, att många som av någon anledning var ensamma hörde av sig och sa att det hade varit ett bra sällskap. Det fick mig inte direkt att känna som att jag jobbade för Läkare utan gränser, men det gjorde mig glad. 

Ja, men jag tycker det är en väldigt kort sändning i det avseendet, typ snålt mot de ensamma? Varför inte köra ett par dygn i streck istället? En vecka? Julen är så jävla lång?
– Som Musikhjälpen? Då får de fan höja mitt arvode. 

Jag sa faktiskt nej till Musikhjälpen i år, de ville bara ge mig en slot klockan åtta på morgonen, som de gjort cirka tio år i rad, och VÄGRADE vara flexibla kring det. Då kände jag bara: "Jag orkar inte med er längre. Inte ens för välgörenhet.”
– Förståeligt. 

Har du några fiender? 
– Nej, jag tror inte det. 

Är inte det lite tråkigt? 
– Jo. Alltså, det finns ju såklart många som inte tycker om mig eller det jag håller på med. Men jag har nog inga direkta fiender i privatlivet. Det vore kanske kul att ha en. Det får bli mitt nyårslöfte. 

Är det ingen som försöker lägga krokben för dig offentligt? 
– Nej, men jag försökte lägga krokben för Niklas Källner en gång genom att berätta en grej i Svenska Dagbladet när de hörde av sig i samband med säsongspremiären av På spåret och ville veta vad jag mindes från inspelningarna. Då berättade jag en Källner-anekdot för att reta honom lite bara. 

Ahaaaa! Jag kollade på Förrädarna med Viggo häromdagen och mindes att det är någon som har skvallrat om honom och undrade vad fan det var jag hade hört. Jag har förträngt. Vad var grejen?
– Det var inte ens en grej egentligen. Men han blev skitsur på mig när vi var med i På spåret. Jag drog ett jättebasic skämt om honom som var att jag sa typ ”Kunde Skavlans assistent verkligen det där?” när han hade svarat rätt på en fråga. Sedan fick jag, via en hemlig källa som kanske borde dricka lite mindre, höra att Källner kontaktat produktionen och krävt att de skulle klippa bort det ur programmet. Det kanske är lögn, men om det är sant vill jag dö av uttråkning. Det är ett underhållningsprogram. Släpp dig själv. 

Gjorde de det? 
– Jag orkade inte titta själv, men enligt en kompis gjorde de det. 

Det hände mig senast idag under en P3 Guld-intervju. Jag sa något om att jag inte har en chans att vinna om Benjamin Ingrosso är med i samma kategori. Sedan la jag till: "Så rösta gärna på mig, inte på Benjamin Ingrosso." Det var givetvis det första de berättade för honom när han kom in i studion. 
– Hur reagerade han? 

Han sa surt: "Det är hennes issues, inte mina.” ISSUES? Jag skiter väl högtidligt i olika pastabagare? Det är såklart inte personligt. Man måste få raljera kring Sveriges största artist. Sätt en deg och andas ut.
– Nej, i en tv eller radio-studio är det ju uppenbart att det är en show tycker jag. På spåret är inte en privat middag. Man är där för att underhålla. Inte för att sitta och vara svintråkig och försöka svara rätt på frågor om något tyg från Riga.

Exakt. Taket är så lågt att folk blandar ihop det med hur man är privat. Jag har ju ett rykte kring mig att “ha attityd” när jag ju i själva verket är riktigt riktigt gullig.
– Jag hade aldrig kallat honom ”Skavlans assistent” på en middag. Om jag inte var dyngrak, haha. Sverige är fullt av håriga, gnälliga bebisar. Låt dem hålla på. 

Jag fick faktiskt lite puls när det lät som han blev sur. 
– Benjamin Ingrosso? Han kunde väl ha spelat med istället? Sagt något roligt tillbaka, typ: "Den gamla horan?" 

Exakt! Eller: "Vem är det???" 
– Ja, starta en fiktiv beef. Det hade varit mycket roligare. 

Är du redo om krisen eller kriget kommer? 
– Jag tror att jag hade klarat mig en halv dag. Jag har ingenting hemma. Min frys har varit trasig i två år. Jag har inga kontanter heller. Jag kanske har en dollarsedel eller ett par euro nånstans. Har jag vatten? Kanske en halv Ramlösa i kylen. Mat? Nej. Varje gång jag äter köper jag bara det jag ska äta just då. Jag har liksom inget sådant hemma. Nej, jag hade inte klarat mig om krisen kommer. 

Någon får väl ta hand om dig? Eftersom du inte har några fiender kommer det säkert lösa sig.
– Tänk om jag har jättemånga fiender, men bara inte vet om det?

Jag tror inte det. Är det din största rädsla? 
– Kanske. Eller nej, ibland träffar man människor som totalt saknar självinsikt, men de tror att de har det. Det är obehagligare. 

Är jag så??? 
– Nej, inte du! Jag vill inte nämna några namn men det börjar på J... skoja. Men det är så jävla läskigt. Det är nog min största skräck, förutom att brinna inne och att mamma ska dö. 

Brinna inne!! Jag är också så rädd för det. Det är helt SJUKT hur snabbt det tar fart! 
– Ja, man bara ligger där och ska ta sig en god cigg, men det slutar med att man plötsligt ringer 112 och väser: "Jag vill inte dö på det här sättet”. Som Monika Z. 

Det är så varmt också. Har du brandvarnare? Jag slog sönder min med en hammare en gång för jag fattade inte hur man stängde av.
– Nej, min brandvarnare ger mig panik av samma anledning. Jag skruvade ner den när jag skulle laga mat och den började pipa så in i helvete. 

Varför har vi inte brandvarnare när vi är så rädda för att brinna inne? Jag har en brandfilt nånstans, men jag vet inte var. Jag tänker ofta på det. Om det börjar brinna, ska jag börja rota i skåpen? Har du en brandsläckare?
– Nej, men det finns en på varje våning i mitt trapphus. Väldigt rik förening. Men jag minns inte hur man använder en brandsläckare. Det är som mitt körkort, jag minns typ inga trafikregler. Någon borde ta kortet ifrån mig. Det finns så många olika regler kring brand. Ska man stänga dörren eller ha den öppen? Det är något av det. Man ska inte släppa in syre, tror jag. 

Jag hade också känt mig lite blyg inför att använda brandsläckaren. Även om det brann helt besinningslöst hade jag tänkt: "Får jag verkligen göra det här?" Det känns olagligt att dra igång en brandsläckare?
– Tänk att klättra ner för en brandstege? 

I bara t-shirt och naken under. 
– Jag orkar inte det. 

Har du varit med om någon brand? 
– Nej, det tror jag inte. Men min lillebror i Norge blev typ viral med en sorts brand när han var åtta. Han la upp ett klipp på Youtube som hette ”lighterfjert”. Han och en kompis skulle tända eld på en brakare. Det blev en jättestor eldboll som fick hans byxor att börja brinna. Men nu har han tagit bort klippet. 

Varför? 
– Han är 23 nu och tänkte väl att han inte vill vara ansiktet utåt för ”lighterfjert”. 

Vad skulle du ta för att jag får filma dig när du gör en ”lighterfjert”? 
– Kanske en brandfilt, som jag ser att du har. Jag är ju livrädd för att brinna inne. 

Efterfesten på P3 guld, då vet vi vad som kommer hända. 
– De hade älskat det. Det hade blivit så stort på Tiktok. 

Är det så man blir cancellad av sig själv? 
– Mer typ "What’s the point of doing anything?" 

Det är kul, man! 
– Exakt, no plot, just vibes. 



Läs även: Frasse Levinsson möter Pete Doherty