Text Stefan Kragh, år 2000.
Under försommaren 2000 går det ett rykte att Dogge, rapparen i The Latin Kings, sitter i fängelse. Hans mobilnummer cirkulerar bland stans mediebyråer. Om man ringer Dogge kan man lyssna på hans mobilsvar, en uppgiven klagosång tillägnad alla tjejer som saknar honom - de ska veta att han kommer ut om ett år och att de kan skriva till honom på kåken. Några dagar efter att jag hört om Dogges fängelsevistelse och själv fått mobilnumret, träffar en bekant plötsligt Dogge ute på Ikea. Dogge rapporteras vara vid god vigör, av allt att döma en fri man och sannolikt inte på rymmen. Jag försöker ringa på Dogges mobil för att få till stånd en intervju, eller åtminstone en redogörelse för vad som hänt. Dogge svarar lojt, det låter som om han sitter på tunnelbanan. Han lyssnar villigt, men förklarar att han inte är intresserad av några intervjuer. "Jag vill bara inte figurera för mycket i media, du vet. Ännu mindre när jag inte har en platta där ute att pusha för. Jag är inte ens med i Latin Kings längre." Vårt korta samtal gör mig inte klokare. Dogge verkar uppenbarligen inte sugen på att träffas och prata.
Det har hunnit bli september här skivbolagstjejen Leonida skakar vad hennes mamma gav henne till b-sidan av första singeln från The Latin Kings tredje och kommande skiva, Mitt Kvarter. Låten heter Blend dom och är ett stort metalliskt hiphopcrescendo toppat med en långsamt släpande hi-hat. Dogges röst är otvunget arrogant, äntligen tillbaka och starkare än förut. I ett parti översätter han Audio Twos Top Billin för lyssnarna som om de vore fyra år gamla: "Jag är def - du är keff", rappar han kärnfullt. Dogge är visst med i Latin Kings. Följande dag kring lunchtid: Kärsbyskolans ungdomsgård ligger öde och tyst. Chepe och Salla skymtar utanför Norsborgs tunnelbanestation i nära anslutning till den avtalade mötesplatsen. De två bröderna tultar lugnt fram i mörka sportkläder och lyfter kisande blicken för att hälsa på avstånd. Salla ursäktar att Dogge inte är på plats, han är visst alltid sen. I dag har Dogge fastnat i tvättstugan. Några nycklar och ett kodlås senare ligger The Latin Kings inre öppet. Den välstädade studion ligger sedan fyra år tillbaka inhyst i ett kommunalt skyddsrum och är laddad med vinyl.
George Bensons jazzgitarralbum White Rabbit sticker upp ur en av skivbackarna, färdigt att styckas i Akai-samplern. Chepe rullar tillbakalutat stolen över heltäckningsmattan och Salla bläddrar förstrött bland albumomslagen medan vi väntar på Dogge.
SALLA: De flesta skivorna här inne är Chepes och mina. Fast ibland smyger Dogge in sin Prince-skit.
Det är underligt hur de flesta av medlemmarna i The Latin Kings efter flera år av hiphop på svenska fortfarande är ganska okända. Medan få undgått den karismatiske rapparen och frontmannen Dogge, är bröderna Chepe och Salla ännu doldisar, trots att de utgör det viktiga navet - producentparet som pumpar in beatsen som får saker att hända i Latin Kings. Chepe och Sallas familj kom till Sverige från Chile 1979. De mötte rapparen Dogge när de gick i grundskolan i Alby i slutet av 80-talet och bildade då Latin Kings. Chepe är äldst, Salla är lite yngre och Masse, en tredje bror, är yngst. Masse är också producent. Han remixar Latin Kings singlar och producerade samlingsskivan Den svenska underjorden som släpptes på Latin Kings egna etikett Redline Records.
Är det fortfarande roligt att göra musik?
SALLA:Ja, och det är vad man eftersträvar - att det ska vara roligt. Som när vi spelade in I skuggan av betongen, då hade vi skitroligt. När man lyssnar på den minns man, vi hade inget ansvar, ingenting.
Känns det, i ljuset av den senaste tidens framgångar för hiphop på svenska, som att nya skivan borde ha kommit tidigare?
SALLA:Nja, ändå inte. Grejen är att I skuggan av betongen också tog tre-fyra år att göra. Våra låtar brukar handla om grejer som händer på riktigt och det tar några år, i alla fall för oss, att samla alla de här grejerna. Vi vill helst hålla oss till berättelser - lite skryt, lite berättelser, lite tjejer - fyra år av våra liv. Som en dagbok.
Hunden Rizla stormar in och förebådar Dogges ankomst. Dogge hälsar och ursäktar sig snällt innan han sätter sig på en stol mellan Chepe och Salla. Dogge och Salla talar sansat och engagerat. Salla har nära till skratt och skrockar jovialiskt åt det mesta som sägs. Chepe sitter mest tyst, då och då trycker han sin ena badtoffla i nyllet på hunden Rizla för att ge den något att bita i. Dogge tittar storögt fram under sin mössa med "Botkyrka" broderat på. Under luvan anar man lite långt hår. Salla skrattar och förklarar att Dogge är latin-rasta.
Var ni för unga när ni 1994 debuterade med Välkommen till förorten?
DOGGE: Vi var unga och lekfulla och ville prova på allt. Jag tycker absolut inte att vi var för unga. Vi skulle ha kunnat göra den när vi var ännu yngre. Vi skrev Välkommen till förorten långt innan vi fick spela in den.
SALLA: Det var som en helt ny värld. Man fick träffa en massa idioter som jobbade i musikbranschen. I början hajade vi ingenting men vi har alltid haft våra principer. Till exempel skiter vi egentligen i pengar. Om någon erbjuder oss pröjs för något vi inte vill göra kan vi alltid säga nej. Det finns andra grupper som tar pengarna och gör det de inte vill för att få vara med i TV. Vi gör tvärtom. I stället för att göra någon skit, gör vi hellre ingenting. The Latin Kings menar att det finns två sidor av den explosionsartade intresseutvecklingen för svensk hiphop. Samtidigt som det är positivt att musiken blir tillgänglig för alla, känner de också att många tar lite för lätt på saken. Det ska inte nödvändigtvis vara enkelt att bli rappare.
SALLA: Folk skickar demos och vill ha kontrakt, men det är värsta skiten. De är typ elva år. Fan, bara för att man kan skriva lite rim betyder det inte att man är världens bästa rappare. Man måste kunna gå upp på scenen och göra en show också. Ha bra röst och bra flow. Helheten, det är den vi satsar på. Vi har aldrig varit speciellt skrytsamma och sagt att på en skala från ett till fem är våra beats, texter och allt en femma. Vi kanske är treor, men det är jämnt - vi håller oss på en trea. Andra grupper har kanske texter som är en femma, men de har beats som är en etta, och ett live-framträdande som är en minusetta. Det gäller att vara bra på flera grejer
.
CHEPE: Som det är nu går folk fel väg. De går in i studion först, sedan går de upp på scen. Eftersom vi började med att spela ute fick vi lära oss ganska tidigt att det inte finns några dåliga publiker, det finns bara dåliga rappare. Man behöver inte ha en massa fyrverkerier, en orkester och bakgrundsdansare för att kunna röja. Det viktiga är att få kontakt med publiken. Det lär man sig bara genom att spela mycket och överallt. Inte bara på stora arenor som många föredrar.
SALLA: Vi har kört för alla slags publiker. Många artister skyller på en massa saker: "Äh fan alla var nyktra, det var lite stelt och drogfritt och blablabla". Man kan inte skylla någonting på något. Vi har kört för dagisbarn, på punkfester, för 40-åringar och på Tjejtrampet med en massa kärringar i publiken. Men det har varit roligt. Man lär sig något av alla de här grejerna. Som i går, då körde vi för kungen när han var på besök här ute i Botkyrka. Jaha, då stod Kungen och Silvia där!
Oj, fick ni hälsa?
SALLA: Nej. (Dogge ser ut att vilja säga något.)
Hade du velat hälsa, Dogge?
DOGGE: Man kanske ville ta ett kort, sådär... Jag vet att i Sverige är det kanske inte så speciellt med kungen, men om man i Sydamerika skulle få rappa för kungen eller få ta ett kort... det vore värsta grejen! Om jag skickade mina släktingar i Venezuela ett foto av mig och kungen skulle de bli hur häpna som helst.
SALLA: Jag såg på kommunpolitikerna på spelningen i går att de blev lite nojiga, för vi körde ju inte direkt några snälla texter. Vi körde Borta i tankar och nya låten Det é knas. De var nog rädda att det var lite för hårt för kungen att få höra såna texter.
DOGGE: Fast kungen tyckte om det. Jag såg det på honom eftersom jag ju rappade framför honom. Jag har rappat i nästan tio år och kan se vad folk tycker om och inte tycker om. Och jag kan säga att kungaparet tyckte om det väldigt mycket. De till och med gungade armarna i luften från sida till sida när jag sa åt dem att göra det. De gjorde det och skrattade. För oss i The Latin Kings var det en stor ära.
SALLA: Jag hade planerat och skrutit för grabbarna att jag skulle ta en bild med kungen och trycka upp affischer, vykort och skit. Det skulle stå "Kungen och Carl Gustaf", men jag fick tyvärr inte genomföra min plan.
Så ni tre är nästan rojalister?
DOGGE: Nää, jag tror att kungen är bra för Sverige. Kungen är ganska snäll. Fast jag är emot hela den här grejen med att man föds och ärver titeln. Men visst, det finns något bra med det hela.
SALLA: Jag tycker inte att det är jättebra att man har kung, men samtidigt är det bra för att det representerar att det finns vissa människor som föds med mycket pengar. Och det är hur orättvist som helst. Men det är så samhället ser ut. Några har tur, några har inte tur. Han är som en symbol för det där. Visst, jag tycker lite om kungen, men jag tycker faktiskt ännu mer om Silvia om jag ska vara ärlig. Jag tycker att hon var jävligt snygg när hon var ung. Och så var hon inte svensk, så man kände igen sig. Drottningen var ju fan invandrare som vi var. Det kändes bra.
DOGGE: Kungen också. De är fan blattar! Deras ungar också; andra generationens invandrarbarn.
När ni debuterade hade ni något så ovanligt som politiska förebilder. Ni gjorde musik med substans, det var nytt för en hel generation lyssnare. Känner ni att ni fyllde ett tomrum?
DOGGE: Om det är sämre tider kommer det fram fler band som är politiska och samhällskritiska. Det saknades inom musiken när vi kom. Alla var bara glada och spelade pop. Man snackade inte så mycket om samhället.
Ni har aldrig flippat helt och känt för att göra en gangstergrej? Kanske en låt om väskryckning?
DOGGE: Nää... Även om vi gjorde Kompisar från förr är vi ju inga gangsterrappare. Vi är inte kriminella och vill inte spela att vi är det. De som rappar sådär vill vara kriminella men är till och med misslyckade som brottslingar. Därför kör de en keff rap-grej i stället. Vi försöker snarare berätta om vad vi gått igenom. Och det är ju betongen.
SALLA: Det som är roligt är att vi får brev från folk i fängelser och att vi träffar folk som är kriminella och som tycker att det vi gör är bra. Även om vi säger att knark är skit, och de knarkar som fan så tycker de att det vi gör är bra. Det finns många rappare som skryter om att de var kriminella, på ett sätt som gör att de verkar vara stolta över sina brott. Den som faktiskt är kriminell är inte sådan. Om han skulle gå och bli rappare skulle han aldrig skryta om de brott han begått och tycka att det var ballt att han knarkade en massa, slösade pengar på skit och snodde från folk. De tycker heller inte att barn ska lyssna på sådant skitsnack och tro att det är bra. De kriminella vi träffat tycker ofta bra om det sätt vi berättar om kriminalitet på.
Dogge, du tillbringade en tid på musikkonservatorium, vad har det betytt för dig?
DOGGE: Vissa grejer tyckte jag inte alls om. Till exempel gick jag på en datakurs där jag skulle lära mig det här programmet... vad heter det? Ser du? Jag kommer inte ens ihåg vad det heter.
Cubase?
DOGGE: Ja, Cubase. Men jag är ingen teknisk människa, så alla Cubase-timmar var typ bortkastad tid. Men jag hade sång, det tyckte jag om som fan. Man fick gå och sjunga med en lärare, bara hon och jag. Hon lärde mig olika tekniker, andningar och information om att vara en sångare. Som att man behöver sova åtta timmar, att det är bra att massera sig innan och att det är bra att sjunga upp. Jag kommer från gatan och jag har lärt mig att rappa själv. Jag har aldrig haft någon som berättat för mig hur jag ska göra. Jag utvecklades nog på musikkonservatoriet och blev en bättre rappare.
Kommer du att börja sjunga?
DOGGE: Nej, det är klart att man vill sjunga, men jag kan inte sjunga. Jag kan rappa. Sång- och rap-teknikerna har vissa likheter, till exempel det här med andningen och att man ska använda magen. Ett annat ämne som var jävligt skoj var textförfattande. Vi gick igenom en massa grejer, hur man kan lära sig att skriva en text, och hur man gör om man fastnar. Det är ganska vanligt att det plötsligt står helt still, men man kan lära sig att kringgå de problemen. Jag har aldrig varit bra i skolan så det var roligt att komma in på en skola med så höga krav.
Känner du att du skulle kunna tävla med andra svenskrappande MCs i ett battle?
DOGGE: Nej, jag är ingen freestylare, det har aldrig varit min grej. Jag är mer den kategori av rappare som tänker, skriver och vill berätta. Som Guru till exempel. Jag tror inte att han freestylar så mycket. Eller B-Real från Cypress Hill och Chino XL. Ha ha! Men om jag röker några brajor och dricker några öl så käkar jag upp de flesta.
Bland hiphop-konnässörer är I skuggan av betongen en av få svenska rap-skivor som nått ett verkligt erkännande. Kanske har detta paradoxalt nog sin grund i skivans begränsade försäljningsframgångar. Ursprungligen släpptes den bara i 10 000 exemplar på CD och 200 vinylutgåvor. Men musikens spontanitet och den grovhuggna ärligheten låter inte ta miste på sig. Det är så ett svenskt hiphop-mästerverk ska se ut. Salla beskriver slutprocessen som plågsam. I sista stund ville skivbolaget Mega att Latin Kings skulle cleara samplingarna, vilket visade sig omöjligt. I stället fick de ta in musiker som spelade samplingarna live, och på så vis göra om fyra låtar från scratch på två dagar. I dag betraktas I skuggan av betongen enhälligt som det stora svenska rap-mästerverket.
SALLA: Jo, men recensionerna vi fick på den tiden var inte så bra. Vi fick högst en trea. De flesta skrev att det var ganska dåligt, att vi blivit för mörka.
DOGGE: Shit, nu kommer kärringarna i tvättstugan att skälla på mig som fan. Nu måste de plocka ur all min tvätt ur maskinerna. De är skitgnälliga där jag bor.
CHEPE: Vi är inte beroende av recensioner. Bara någon skriver om oss så är det bra.
SALLA: Nej, jag var arg som fan. Vi fick ju två grammisar och lite andra priser för I skuggan av betongen. Då tänkte jag att vi skulle få minst två till för I skuggan av betongen. Vi blev inte ens nominerade, och så jävla bra plattor kom inte ut det året. Salla sneglar upp på studioväggen där Nöjesguidens Stockholmspris från 1994 hänger mittemellan debutskivans grammisar.
CHEPE: Det är ju inte för priserna man gör plattor.
SALLA: Nej, det är inte därför, men på den tiden visste inte recensenter och folk som har med sådana där prisutdelningar att göra ens om att I skuggan av betongen fanns.
DOGGE: När Petter senare fick fem grammisar för [I]Mitt sjätte sinne[/I] undrade jag om de inte missuppfattat hela grejen - att det nog var I skuggan av betongen som skulle ha haft de där. Det är inget illa ment mot Petter, eller så, men när jag tänker på det... För att kunna överleva den här plattan... alla de här åren och allting har verkligen varit ett helvete. Jag har varit på gatan, jag har käkat nudlar och verkligen haft värsta misären. Jag satsade allt, vi satsade allt, och vi var beroende av att få lite reklam, lite pengar, du vet. Men vi fick ingenting.
SALLA: Vi har fan sålt av trummaskiner och grejer här så att det fattas utrustning.
CHEPE: Kommer ni ihåg hur vi snodde en hel låda med GES-singlar uppe på skivbolaget? Vi gick till Skivbörsen men de kunde tyvärr bara köpa halva lådan. Den hade inte kommit ut än.
SALLA: Visst, vi hade inga spelningar och var hungriga. Vi ville inte ge upp allt, börja jobba och sälja studion. Vi hade två alternativ. Antingen skulle vi vara hungriga, anstränga oss som fan och hitta på någonting eller så var det bara att sälja studion och ge upp hela skiten.
Ni var verkligen på fallrepet?
SALLA: Jaja, vi käkade makaroner.
DOGGE: Folk kan skratta, men det var allvar och ingen lek. Det var sorgligt.
SALLA: Det är bra att det händer, så har man något att berätta om. Sedan blir man inte så jävla stöddig. Jag har träffat massor av de här nya rapparna som det går bra för och de är värsta divorna, som om de varit kända hela livet.
DOGGE: Livet går upp och ner som en bergodalbana / fyra album och jag åker en tunnelbana (spontanrappar).
På den tiden brukade ni gå ut mer i City på kvällarna, nu har ni lugnat er lite.
CHEPE: Det beror på att det inte finns några bra ställen att gå ut på.
DOGGE: Ska man gå ut i Stockholm? Det är löjligt ju. För det första är det världens kallaste land. Sedan ska man stå i en jävla kö och bli förnedrad. Sedan ska man betala. Det är ju sjukt! Sedan ska man hänga av sig jackan, så ska de ha tjugo spänn till. Att gå ut och bara ha kul är värsta projektet. Ibland har man stått i den där jävla kön, så kommer vakten och säger "Har du medlemskort, öh. Du kommer inte in med gympadojor, öh. Har du leg? Det är tjugosex här, öh". Man börjar ruttna. Skit i det här liksom, skit i alltihop. Diskriminering på hög nivå.
SALLA: Det är knappt att man drar in till stan av risk för att inte komma in på ställen. Man skäms ju. När vi spelade in I skuggan av betongen hängde vi på en pub här i Norsborg i stället. Sedan blev en polare skjuten i huvudet där nere och då slutade vi hänga där.
CHEPE: Efter första plattan var vi medias kelgrisar. Då kom vi in överallt. Gratis drinkar... vi gick på alla kändisfester.
SALLA: Sedan gjorde vi tvärtom och sket i att gå ut i stan. Då var vi bara här ute och tog det lugnt.
DOGGE: Vi brukade ge ölbiljetterna och inbjudningarna till heroinister som bor i Alby i stället. De drog förbi, käkade sig feta, skrek fett och grejer. De var på värsta kändispremiärerna, riktigt tunga heroinister. Om vi frågade hur det var, så var de fett med glada för de hade sett Hasse Aro. Haja, de här människorna lever ju i en helt annan värld och när de går på de där festerna känner de inte igen någon annan än Hasse Aro. De var helt exalterade över att ha sett honom live. Trots att de hatar honom och hans program så gillar de honom ändå av hatkärlek. Han och Brynolf, typ. Jag brukade alltid gå ner med mina inbjudningar till grabbarna sådär, så att de kunde gå på bio eller gå och käka eller nåt.
Har ni någonsin känt er tyngda av att behöva agera förebilder?
DOGGE: Det är klart vi kan vara förebilder, och det är ju många ungar som ser upp till vad vi gjort. Men vi är också bara människor liksom. Vi gör också misstag och dumma grejer.
Du var ju... borta i två månader nyligen. Man kunde bland annat höra om det på ditt mobilsvar.
DOGGE: Hur menar du, i Grekland?
SALLA: På kåken!
DOGGE: Alltså, till att börja med var det där mobilmeddelandet skitkonstigt. Mitt riktiga svarsmeddelande, som jag själv spelade in, var bara att jag var i fängelse och jag kommer ut ett visst datum. Sedan hade någon på något vis ändrat mitt meddelande, och efter det skickat ut mitt nummer på e-mail till alla journalister. Det var någon som ville jävlas med mig. Jag har ingen aning om hur de gjorde det.
CHEPE: Det kanske är skivbolaget som ligger bakom det.
DOGGE: De där två månaderna i alla fall, var för att jag slog en polis på fyllan. Det var inget mer med det. Han kallade mig svartskalle och jävla blatte, du vet. Eller, jag ska förresten inte säga att jag slog en polis - de slog mig och jag försvarade mig, men jag fick fängelse. Det här var för länge sedan, 1996. Fängelsevistelsen gick bra, och det är väl som de sa på kåken: "Det tillhör din image - det passar dig." Det är tråkigt att sitta inne och det är inget att skryta med, jag vill inte skylta med det liksom. Sådant ska man hålla sig borta ifrån och det är verkligen inget skoj. Men jag lärde mig någonting av det också. Kanske blev jag lite lugnare. Det var ju så mycket hålligång på den tiden då det hände.
SALLA: Vi har gått till ställen ibland där vi inte fått komma in för att vakterna har hört en massa rykten om saker vi har gjort. En gång var det några vakter som sa att vi hade slagits med yxor, och vi fick inte komma in. Överdrifter - det stämde ju inte alls. Vi var bara på ett ställe där några snubbar som vi kände började bråka. Så var det någon som tog fram en yxa. Vi stod bara och tittade, vi gjorde ingenting. Och då heter det att vi slåss med yxor och skit.
Dogges långt överskridna tvättid gör sig påmind och intervjukassetterna har för länge sedan tagit slut. Salla låser omsorgsfullt studion efter sig, och väl ute ur de blåmålade betongvalven väntar dagsljuset på en glatt gläfsande Rizla. Jag får ta tre beundrarfoton av Latin Kings när de poserar mot gruppens vita Audi. Salla hänger mot taket och Chepe håller ut Rizla genom bakfönstret.
Dogge sätter sig i förarsätet med öppna dörrar och matar in Miles Davis i CD-spelaren.
- Jag brukar tycka att det är schysst med Miles när jag kör svarttaxi om nätterna.
I en vanlig taxi på väg in över Söderleden läser jag i en kvällstidning om föregående dags kungliga besök i Botkyrka - ett besök av samme kung Carl XVI Gustaf som en gång i tiden yrkat på förbud mot sprayburkar. Artikeln i fråga behandlar The Latin Kings framträdande ganska perifert och fokuserar huvudsakligen på kungaparets ihärdiga dementi av ryktesbildningen kring kronprinsessan Viktorias förmodade giftermål. Osökt försvinner jag bort i tankar om tronföljdsfrågor. Det slår mig att 1979, samma år som Chepe och Salla kom till Sverige med sin familj, också var året då successionsordningen omformulerades. Och alltmedan Latin Kings kvarter, betongen och förorten försvinner utanför fönstret, tänker jag att den där grundlagen nog kan behöva trimmas lite. Så vitt jag minns är den inte anpassad till de verkliga kungarnas välde, de som väntar på sin tur igen längst där ute på röda linjen.
