Det är inte alltid så lätt att vara ambivalent till mode som designer. Det vet Minna Palmqvist som vann Stockholmspriset 2012 i kategorin mode för sin progressiva design och mod att gå sin egen väg.
Minna Palmqvist bjuder mig på kaffe och kaka på sitt rum högst uppe i Beckers gamla kontor i Liljeholmen i Stockholm, nu bebott av en massa konstnärer, fotografer och designers på rivningskontrakt. Utsikten över industrilandskapet är strålande. Rosten på de gamla fabrikslokalerna utanför lyser röd i vårsolen.
På Stockholms modevecka i januari visade Minna Palmqvist en film i stop-motion där en modell på något magiskt vis kläs på och sminkas med hjälp av osynliga händer, tills hon, som Minna Palmqvist beskriver det, ser rätt vansinnig ut. Filmen visar en process men några nyckelidéer till hösten kan också ses.
– Till exempel blir färgskalan lite mustigare med lever och oxblod. Det är en frustrerad känsla av hur det inre trycker på. Filmen klipptes efter Björks låt Mutual Core. Det finns en fantastisk desperation där, den är lite psykotisk och byter tempo. Hon sjunger ”You didn’t know I had it in me”.
Filmen var Minna Palmqvists sätt att visa vad som händer under den kommande hösten, men det var också en reaktion på en pressad situation.
– Förra året var fantastiskt, men det var också ett hysteriskt stressigt år. I december var jag helt slut och hade samtidigt bokat att göra något på modeveckan. Jag våndades över att jag inte skulle hinna, men insåg att jag kunde ta chansen att visa upp processen istället för kläderna.
I en intervju med Lisa Carlsson i Arbetaren i februari beskriver hon det som en kollaps, men nu säger hon att det lika gärna kan vara en uppbyggnad. Filmen handlar om hennes och världens tillstånd, som hon beskriver det.
– Det var jätteskönt att göra filmen. Det säger en del om tillståndet hos många andra också. ”Jag orkar inte mer”, hör jag ofta. Jag har alltid jobbat mycket med kvinnokroppen, men nu har det också börjat innefatta press som inte bara är kroppslig. Att upprätthålla en fasad och vara duktig. Men också pressen att vara i modevärlden, men samtidigt inte, eftersom man inte riktigt har resurserna till det.
Minna Palmqvist har sedan examen från Konstfack arbetat med konceptet ”Intimately Social”, som kommer av kulturantropologen Mary Douglas teorier om den dubbla kroppen. Att vi har en intim, privat kropp som vi döljer, och en social kropp som vi visar utåt. För varje ny vinkel har Minna lagt till en siffra och nu är hon uppe i ”Intimately Social” version tio.
– Vi får se hur många det blir. Jag har alltid sagt att jag inte ska jobba med säsonger men det är svårt att hålla sig utanför det. Man måste hålla uppe takten för annars faller man bort. Så nu skriver jag faktiskt SS13 eller AW13 också, som ett sätt att kommunicera med branschen.
För då förstår de bättre? Pedagogiskt!
– Ja… väldigt pedagogiskt. I slutändan är det nog jag som blir mest förvirrad.
Betyder det att kläderna är säsongsbundna?
– Det betyder att de kommer ut den säsongen, men de flesta av plaggen kommer fortsätta att leva vidare, men kanske byter färg. Vill man beställa något som jag gjorde för tre år sedan är det inga problem.
I en intervju sa du att form är ett bra sätt att uttrycka sina åsikter på. Det var en spännande tanke för mig som är en textperson.
– Ja, jag har inga problem med att uttrycka mig i tal eller skrift heller, men när det kommer till att uttrycka frustration passar form bra. Jag är så frustrerad över alla krav som ställs på kvinnokroppen och vilka bisarra diskussioner som kan äga rum, som ifall en kvinnlig politiker säger något dumt är hon en ful hagga med en fet röv, medan en manlig politiker bara är dum i huvudet.
Minna Palmqvist beskriver hur hon länge var ambivalent till att hon uttryckte sig i design och jobbade med mode. Att ha gått på Konstfack bland alla aspirerande konstnärer verkar ha satt sina spår.
– I början skämdes jag för att säga att jag jobbade med mode för att det kändes så ytligt. Men det gör mig arg i dag, att det räknas som en ytlig disciplin.
Ytligt jämfört med konst?
– Ja, särskilt jämfört med konst… Men i dag har jag insett att jag behöver uttrycka mig så här. Det tror jag kan vara viktigt att säga. Många som jobbar kreativt tycker att de håller på med något fånigt, men det tycker inte jag. Och det betyder inte att man måste ha ett politiskt manifest heller.
