Jag vet att jag skjuter mig själv i foten här. Men jag måste skriva av mig. För några veckor sedan var jag på pubrunda med min nya klass. Och när man är på typ sjunde nationen och fått i sig lika många öl och någon plötsligt föreslår att vi som sitter runt bordet ska dra igång ett eget Halv åtta hos mig är det klart att man nappar. ”Vilket underbart initiativ!”, minns jag att jag utbrast. Det kändes helt perfekt. Vi lär känna varandra bättre. Utanför skolan. Lagar mat. Dricker vin. Socialiserar. Kan bli kul!
Vi har träffats tre gånger nu, gänget och jag. Varje vecka har ett par lagat en trerätters och sedan får vi andra rösta. Precis som på tv. Detta Halv åtta hos mig-initiativ är sannerligen det obehagligaste jag har varit med om sedan vintern 1997 då Pontus varje morgon mulade mig med en snöboll han precis pissat på. ”Smaka på kissbollen, Peter!”, vrålade han och sedan var det bara att smaka och härda ut.
För alla vet vi väl hur fyllebeslut kan te sig så självklara den ena dagen och så in i helvete fel den andra. Men nu är det som det är. Det måste genomföras. Så varje vecka sitter vi i någons smutsiga korridorskök, jag och nio andra stackare. Vi har machokillen som sökt in till Polishögskolan tre gånger men inte kommit in. 19-åriga Lundsberg-bruden som lovordar pennalism och avskyr Erik Haag. Nykteristen som tar med sig egen Soda Stream.
Han tar inte med sig Loka! Hela Soda Stream-apparaten ska följa med! Och så genusforskaren med sitt världssamvete, moderatekonomen med sin Barbour-jacka, han som säger marängSWISCH, hon som inte kan sluta tjata om Stockholms nation och så, FÖRSTÅS, gluten- och laktosallergikern. Jag skämtar inte.
Man kan tänka sig att denna brokiga blandning bakgrunder och åsikter kan ge upphov till fantastiska diskussioner. För om man ständigt umgås med sina likar blir det ofta samma gamla tugg. Men nu! Vilka möjligheter! Vilka erfarenheter vi kan dela med oss av!
Men herre min je. Jag har aldrig, ALDRIG, hamnat i sammanhang som känns så tvingat, så krystat, så påklistrat. Okej att vi alla var lite nervösa första gången vi sågs. Men efter tre gånger är det fortfarande samma procedur. Stela kramar i hallen, ”GUD VAD ROLIGT ATT SES!”, hetsiga klunkar av fördrinken, flackande blickar och krampaktigt kallprat om dagens föreläsning.
Förrätterna kommer in, ”det var jättegott det här” och ”oj, vad ni har lyxat till det, haha” och olyckliga leenden över bordet och vinet, VAR ÄR VINET, och tillslut kommer vinet och det är den där pissgula vätskan ”Tre apor” som ”kan innehålla fisk- och äggprodukter” och vi fullkomligt bälgar i oss skiten för att så småningom våga avhandla samtalsämnen. ”Skidor!” utbrister en entusiast. ”Någon som gillar att åka skidor?” och en annan dåre berättar om Åre och en tredje skryter om Verbier och Stockholms nation-tjejen ser plötsligt förtvivlad ut och börjar prata om Stockholms nation men överröstas av nykteristen där han står och pumpar kolsyra med sin Soda Stream och machokillen ser både aggressiv och uppgiven ut på samma gång och jag tänker att han förmodligen vill arrestera varenda jävel här inne och jag mumlar något ohörbart om att jag åkte skidor en gång i Sälen och Barbour-ekonomen ser döende ut och skriver vad jag förmodar är ett ta-mig-härifrån-sms och allergikern tar sig plötsligt för munnen och rusar in på toaletten och varmrätterna kommer in och tre minuters nervöst Instagrammande inleds och ”det var jättegott det här” och ”oj, vad ni har lyxat till det, haha” och sedan tystnad och olyckliga leenden över bordet och var i HELVETE är nu vinet och det finns bara en liten slatt kvar och den tar förstås Lundsberg-bruden utan att blinka och in kommer det en jävla massa marängSWISCH och ni måste tro mig när jag säger att det tre gånger av tre varit någon som tittat på klockan och PÅ RIKTIGT sagt att ”nej, det är väl en dag imorgon...” och ett sällsamt lugn infinner sig runt bordet, ett lugn som säger att vi genomlidigt ännu en middagsbjudning från helvetet och nu har en hel vecka på oss att samla kraft inför nästa, och vi går in i ett annat rum och skriver ner vilket betyg värdarna för kvällen får och vi skriver alltid 8 av 10 för det är schysst och vad hemskt det vore om vi för en gångs skull var ärliga och sedan står vi där i hallen och omfamnar varandra som stelopererade värsta fiender och säger att det var JÄTTETREVLIGT ATT SES och så flackar vi lite med blicken och kallpratar en sista gång om morgondagens föreläsning och så går vi alla åt olika håll trots att vi alla bor i samma studentområde och så kommer vi hem och pustar ut framför våra datorer och upptäcker att våra matbilder fått över 40 likes och vi skriver saker som ”bästa kvällen” och ”myyys” och ”#halvåttahosmig” och skapar en egen, exklusiv Facebook-grupp där vi fortsätter prisa varandra och sedan följer en veckas skola där vi knappt låtsas om varandras existens och plötsligt står vi i någons katastrofkök igen och kramar om varandra och hoppas att denna kväll blir bättre än de föregående. För hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en.
