Sedan de startade för 18 år sedan har InSite varit en av Malmös punkigaste och experimentella teatrar och konstkollektiv. Efter en produktion i Tobaksfabriken i Malmö tog vi ett snack med dem.
De kurerar upplevelser som ligger i skärningspunkten mellan berättande, visuell konst teknik och teater, med mål att ge deltagarna allomslutande upplevelser. De vill leka med kroppen som mottagare och tänja på gränsen mellan publik och kulturutövare. InSite drivs idag av Amanda Monceau, Ilkka Häikiö och Emmy Högström Tagesson. Efter en avslutad produktion på Tobaksfabriken i Malmö pratade vi om deras arbete.
I december har ni kört en produktion i Tobaksfabriken, vad handlade den om?
– I Tobaksfabriken fick deltagaren kliva in i ett fysiskt backroom och uppleva hur röster från de forna tobaksarbetarna smälte samman med ljuden och tomheten i lokalerna. Platsen, fabriken och betongen var samma som den där deltagaren befann sig, men året var både 1964, 1984 och 2024. För att göra det använde vi oss av en ljudbild och dramaturgi som liknar den som finns inom dreamcore. Vi skapade en lättsam och vacker men även skev och oroväckande tråd för deltagaren att följa och utforska.
Hur kom den till?
– Vi visste att vi ville göra någon form av upplevelse i Tobaksfabriken redan första gången vi klev in i den. Tobaksfabriken låg bara ett par hundra meter bort och där gick det att hyra förråd. Vi åkte ner under marken i den gamla rulldörrshissen, gick i korridorerna, hörde alla ekon, såg alla bisarra målningar och alla rum som bara hade lämnats när tobakstillverkningen la ner. Vi hade samtidigt börjat att experimentera med binaural ljudteknik. Vi förstod vilket kraftfullt verktyg det är för att förhöja både de befintliga ljuden på en plats, och för att placera in röster och ljud som upplevs helt verkliga för den som lyssnar.
Foto: Amanda Monceau & Ilkka Häikiö
Hur har responsen varit?
– Att upplevelsen gav en känsla av att få finnas i ett konstverk och få tillgång till en historisk plats som tidigare varit stängd. Vissa deltagare beskrev en slags meditativ upplevelse. Andra tyckte det starkaste var att få en förståelse för arbetarnas situation genom att själv klä sig i den rollen. Några önskade att upplevelsen skulle hålla på längre, men det som inte syns helt för deltagaren är att vi oftast arbetar med en tidsram som är, ja… denna gången hade vi femton arbetsdagar. Vi längtar också efter större produktioner. Samtidigt finns det en rå kvalité i det som skapas under en kort och intensiv period.
Metoderna ni jobbar utifrån är "allomslutande teater" och "interaktiv teater", vad innebär det?
– Allomslutande teater innebär att allt som sker, till exempel ljud, ljus och scenografi, byggs upp på ett sätt att deltagaren omsluts som den viktigaste delen av verket. På ett sätt är det ju så all teater kan fungera, men vi arbetar inte med att en publik sitter på rad, vända mot en scen. Vi använder andra verktyg helt enkelt.
– Sen brukar vi nog säga deltagarbaserad, mer än interaktiv. Egentligen är det deltagarens upplevelser av sig själv och de andra deltagarna som utgör grunden för hur vi kurerar upplevelsen. Det är där vår dramaturgiska kurva ligger: i deltagarens kropp. Det betyder att vi behöver väga av hur vi kalibrerar deltagaren in i verket, på ett sätt som är rätt för både hen och verket. Vi skulle inte be någon framföra en improviserad monolog. Vi är inte ute efter att skämma ut någon, tvärtom.
Interaktiv teater kan ju vara svårt för vissa. De som kommer på era produktioner vet ju antagligen vad de ger sig in på, men blir det överväldigande för folk ibland?
– Våra produktioner handlar om att ta fram en form där deltagarna känner sig trygga, samtidigt som de utmanas. Vi kan inte utgå från att de som kommer vet vad de ska vara med om, vilket vi inte heller vill. Samtidigt har vi med oss alla potentiella reaktioner deltagarna kan ha när vi formar ett verk. De som inte tidigare känner till oss eller sällan går på teater har ofta en positiv upplevelse. I dem finns mindre rigida föreställningar om vad vi borde göra som scenkonstgrupp. Sen finns det väl de som bara inte tycker om det vi gör. Men så måste det få vara med konst.
Foto: Amanda Monceau & Ilkka Häikiö
Spårar det någon gång?
– Haha. Ja och nej. Det finns upplevelser som har blivit mer intensiva än andra, där flera deltagare har tagit stor plats samtidigt. Då kan det uppstå en slags spänning i dynamiken. I Arkiv, en upplevelse i ett gammalt tegelbruk i Arrie, fick deltagarna interagera med kvinnors kollektiva uppgift av att vara ansvarstagande omsorgsgivare. Deltagarna fick bära och dra stenar, fick ligga med stenar på sig och känna på stenar som lät. I slutet samlades deltagarna i ett större rum där ljudbilden var mer intensiv och rörelsefriheten större. Vid ett av tillfällena hade deltagarna många olika energier; medan en grät stilla kastade en annan ett litet leksakspiano i golvet av, vad som verkade vara, ilska och frustration. Men alltså, det kan inte spåra ur helt. Det är vårt ansvar att balansera upp det där.
Alla era verk är platsspecifika. Hur hittar ni platserna? Utgår allt ifrån platsen?
– Platsen fyller en funktion på samma sätt som det andra i produktionen. I vissa verk är platsen själva utgångspunkten och i andra utgår vi från teman, rörelse eller en viss typ av musik. Men när ett verk börjar med en idé, eller ett tema vi vill undersöka, så kommer alltid platsen i nästa steg. Generellt så arbetar vi med att jobba med det som finns där. Står det en grej “i vägen” så flyttar vi den inte. Att arbeta med platsen på det sättet ger deltagaren en möjlighet att utforska sitt inre rum samtidigt som det yttre. Men det handlar precis lika mycket om ren leklust.
I höstas var jag på er föreställning RaveHeart, där jag i princip fick stå och dansa i en timme i en cirkel. Jag hade precis ätit innan och hade håll och andnöd från start till slut.
– Kul att du var på RaveHeart! Och bra att du åt innan, håll och flås är en del av hur kroppen kan kännas ju. I RaveHeart är det kroppens rörelse, dansutrymmet och musiken som utgör platsen. Det är inte snygg dans som är i fokus. Ingens sexighet, utan rörelsen. Flera nämnde att RaveHeart gav en möjlighet att få röra sig i ett tryggt rum och dansa in i sig själv tillsammans med andra. Någon sa att det var “suggestivt, naket och mänskligt”.
Vad har ni planerat till oss 2025?
– Om de ekonomiska makterna tillåter: massor. RaveHeart igen på Inkonst i januari. Fast då omformad efter den nya platsen och de deltagare som kommer dit just då. Nu arbetar vi för att kunna sätta upp en upplevelse där deltagarbaserad scenkonst vävs samman med smarta textilier och Shibari-teknik. Vi vill också flytta in i en gymmiljö för att undersöka hur kroppens fysiska aktivitet sammanfaller med ökad konstnärlig perception. Och så vill vi bjuda på en chatupplevelse med Britney Spears, där vi alla i en slags hyperfemininin och skev Disney-estetik är Britney. Alla. Alla är Britney Spears.
Hur mår teaterscenen i Malmö?
– Den mår som den gör i resten av landet: dåligt ekonomiskt. Men just därför finns det också en massa kampvilja. Fria scenkonstgrupper har som inga andra möjlighet att utmana och skapa plats för kreativitet, forma helt nya metoder och konstnärliga grepp. Det handlar inte om att tillgodose en liten grupp deltagares behov av att linda in sig i ett tyg som pratar med en eller att chatta med en bot som simulerar Britney Spears. Det handlar om att fri konst är en beståndsdel av ett fritt och friskt samhälle.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2024.
