Cynisk kapitalism dragen till sin spets eller det enda sättet att rädda de stora spelproduktionerna? Nöjesguiden går på djupet med spelvärldens hetaste potatis: Lootboxen.
Vintern 2017/2018 finns ingen mer infekterad fråga i spelvärlden än den om Lootboxen. Under de senaste månaderna har det slagits världsrekord i Reddit-missnöje, mordhotats och kostat en av branschens giganter typ tre miljader dollar i aktievärde. Åsikterna går i sär, men det är inget snack om att Lootboxen rör upp starka känslor.
I spelsammanhang är en Lootbox en slags lott. Lotten vinner du antingen genom att spela spelet eller, ofta, genom att betala riktiga pengar för den. Vad som finns i lootboxen varierar, innehållet slumpas fram när du fått och ”öppnat” den. I de flesta spel är innehållet i en lootbox kosmetiskt, på ett eller annat sätt. Spelar du CS:GO innehåller den ett nytt utseende för ditt vapen, utan att praktiskt förändra vapnet. Men den kan också innehålla rena uppgraderingar. Till exempel i FIFA-spelens Ultimate Team-läge – som fungerar som samlarbilder. Ju bättre spelare du slumpar fram, desto bättre blir ditt lag. Det senare brukar av kritikerna kallas för Pay to win, något som ses som djup omoraliskt av de flesta (men egentligen kanske bara är en del av sanningen). Samtidigt finns tusentals välbesökta Youtube-kanaler som specialiserat sig på Lootbox-öppning. Det är som att sitta och titta på när någon skrapar trisslotter.
Historien om Lootbox-fenomenet börjar någonstans på den asiatiska onlinespelmarknaden. I västvärlden tog den fart på riktigt när de moderna mobiltelefonerna fick fäste, för omkring tio år sedan. Den stenhårda app store-marknaden tvingade ner priserna till ett minimum och spelutvecklare och distributörer såg sig tvungna att söka nya finansieringssätt och inkomstkanaler. Det som, ironiskt nog, kallas för ”Free to play” lade grunden för mikrotransaktioner – och gjorde företag som Zynga och King stenrika. När Valve sedan började experimentera med fantasifulla hattar i sitt onlinespel Team Fortress 2 öppnades portarna på riktigt för Lootboxen. På de typ sju år som gått sedan dess har Lootboxen blivit ett givet spel i många av de online-baserade storspelen.
Ett av argumenten för fenomenet brukar vara att spelen kostar mer att utveckla idag. Det räcker därför inte med bara kostnaden för spelet, eller ens med regelbundna betalexpansioner. Med Lootbox-ekonomin går det att tjäna oändligt mycket mer. Och det är inte det stora flertalet som köper, istället är det ofta ett fåtal individer som spenderar stora summor.
Tveksamheterna kring Lootboxes slutar inte vid eventuella beroenden och faktisk ekonomisk skada. För kring i princip alla de här spelen växer det också upp parallella svarta (eller åtminstone mörkgrå) ekonomier. Personer som på olika sätt samlar spelvaluta och sedan säljer vidare, så kallad coin farming. Eller ”skin gambling”, som är ren betting där de som spelar satsar till exempel vapenutseenden (”skins”).
Men vintern 2017 började bilden av Lootboxen ändras. Röster, också inom spelbranschen, började höjas mot den ekonomiska modellen. Att inte ha lootboxar i sitt spel blev ett statement. Och värst av allt blev det för Electronic Arts. Den amerikanska giganten stötte på rejäl patrull när de släppte Star Wars: Battlefront 2 – som verkade gå över vad många ansåg vara gränsen. EA och svenska Dice (som stod för merparten av spelets utveckling) tvingades backa i sista sekunden och tog bort alla mikrotransaktioner. Men skadan var redan skedd. EA-aktien rasade. Och samtidigt inledde flera länder undersökningar om huruvida Lootbox-påfundet kan räknas som spel och dobbel.
Och visst är det dubbelt, Lootbox-fenomenet. Spänningen när du tagit steget och köpt dig en oöppnad låda är oförfalskad och genuin. Men njutningen byts snart mot skam, när du fått svart på vitt att den där möjliga miljonvinst-lotten nu bara är en värdelös papperslapp. Och frågan är vad det här gör med vår egen syn på spelen. Finns risken att själva spelandet slutar vara en belöning när du hela tiden serveras bestraffningar?
