Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio golfrundor återvänder Lloyd Cole med Broken Record, ett nytt album där han för första gången på länge lutar sig mot ett fullt (och mycket namnkunnigt) band. Nöjesguiden ringde upp för fråga om det känns bra. Det gör det inte.
- Nej, det känns inte alls särskilt kul just nu, om jag ska vara ärlig. Jag är alltid väldigt inblandad i varje liten detalj i samband med en skiva, från planering och musikertillsättande till mixningar, mastringar, omslagsdesign och distribution, och alla deadlines som måste hållas i samband med det har inget med lust att göra, bara med stress. Sedan däremot, på turné, blir det lättsamt. Där är det enkelt, inget att styra eller planera, utan enbart en tillvaro där man reser och spelar, och inget annat.
Du verkar verkligen ha ett finger med överallt. Din website är oerhört dynamisk. Du verkar svara varenda en som lägger upp en fråga där.
- Inte alla, absolut inte. Men dem jag inte svarar ser du inte, för dem har jag tagit bort, hehe. Allvarligt talat så vill jag att folk ska kunna följa vad jag håller på med.
Inspelningsloggen för Broken Record är nästan löjligt detaljerad.
- Det kom att bli lite som min egen detaljerade logg, där vi kunde kolla när vi hade hjort det senaste pålägget på en viss låt, eller hur långt vi hade kommit i mixningen. Samtidigt var den offentlig, så att folk som är tillräckligt nördiga för att intressera sig kunde följa hela inspelningen i realtid, om än bara i form av anteckningar. I slutet visade det sig att studioägaren inte riktigt hade koll på hur mycket tid han skulle fakturera för. ”Ursäkta mig, jag ska bara konsultera loggen på min hemsida, så kan jag redovisa nästan på timmen när”, svarade jag, hehe.
Hur kommer sig att du landade i att spela in ett album med fullt band igen, efter så lång tid på helt egen hand?
- Framför allt handlade det om att några av låtarna jag hade skrivit krävde trummor. Om jag ska vara ärlig trodde jag nog inte att det skulle bli en hel skiva med den sortens låtar, men min erfarenhet säger mig att när jag försöker blanda flera olika uttrycksformer på en och samma skiva så blir det sällan bra. Dessutom fick jag ju ihop mitt drömband, och det vore dumt att inte utnyttja.
Många av dem som funnits runt Lloyd Cole tidigare i karriären hörs på Broken Record.Blair Cowan fanns med redan i The Commotions. Fred Maher, med ett förflutet hos Richard Hell, Material, Lou Reed och Scritti Politti, trummade på Lloyd Cole första soloalbum. Även Dave Darby från The Dambuilders och Rainy Ortega från Antony & The Johnsons har funnits med på tidigare inspelningar med Lloyd Cole.
- Få se nu. Egentligen är det nog bara Joan Wasser, eller Joan as Police Woman, som jag inte hade spelat med tidigare, även om vi har känt varandra i evigheter. Det var grymt att ha med henne. Hon sjunger harmonierna på Flipside, och kom upp med ett skitbra gitarriff till That’s Alright där vi andra hade misslyckats under flera veckor.
Det är jättekul att höra Fred Maher igen.
- Love Story var den sista av mina skivor han spelade på. När jag ringde honom nu hade han faktiskt inte trummat på fem år, så det tog några veckor innan han var tillbaka i form. Men sedan ville han aldrig sluta.
Vadå? Hade han slutat spela trummor?
- Han hade tröttnat på en musikindustri där det inte fanns utrymme för sådana som han. För tio år sedan var det ju enbart Limp Bizkit och sådant som gällde, och vad skulle de med en mästartrummis som Fred Maher att göra. Han tog ett vanligt jobb i stället, och försörjer sig på att arbeta med surroundljud hemma i LA. Och han är inte ensam. Rainy Ortega är på väg i samma riktning. Hon är en av de skickligaste musiker jag arbetat med, men hon funderar på att ta ett deltidsjobb inom något helt annat nu. Hon är sjukt trött på att spela sessions där hon inte gillar musiken, det är inte värt det.
Via hemsidan finansierade du också stora delar av Broken Record, genom att låta fans förhandsbeställa Deluxe-versioner för 45 dollar.
- Det är ingen stor sak. Min gamle vän Jill Sobule gjorde så inför ett album som hon inte ville släppa på storbolag, Wilco har jobbat så, jag tror att Marillion lite grand har gjort det till sin grej. Men det är ju inte däruppe tillsammans med Radiohead på skalan, där de bara behöver nämna det för att ha en miljon förhandsbokare/finansiärer. Det tog fem eller sex månader innan jag sålt de 1000 förhandsex jag hade bestämt mig för, och det var perfekt för det var just då jag skulle betala studion och musikerna. Fred Maher blev mäkta överraskad, han hade inte trott att han skulle få betalt.
Men det blir inte fler rockskivor?
- Undrar du om nästa skiva redan nu, innan den här ens kommit ut?
Faktiskt. Just för att du på din hemsida har sagt att det där med helt band är något du gör ett kort tag. Det får mig att undra hur långsiktig plan du har.
- Jag har ingen lust att hålla på att släpa runt på ett kompband. Det vore en annan sak om jag fick just det här gänget, men för det får man nog begränsa sig till att göra något enstaka festivalframträdande eller så. Jag trivs bra med att resa tillsammans mina två kollegor Matt Cullen och Mark Schwaber, bara vi tre på gitarrer och ibland banjo och mandolin. Förra året när vi åkte runt insåg vi att vi inte hade någon inspelning att sälja, så vi rusade in i studion för att spela in ett hastigt bootlegalbum tillsammans. Det blev så bra, så jag är sugen på att göra något mer seriöst i det formatet efter den här skivan. Kanske spela in The Lloyd Cole Songbook, Vol 1, med den konstellationen.
- Annars är nog min långsiktiga plan mer återblickande just nu. Jag funderar på att följa upp boxen jag gjorde förra året, Cleaning Out the Ashtrays, med tre andra boxar. En med gammalt outgivet och svåråtkomligt material från tiden med The Commotions, till att börja med. En med en massa demos. Och så en med mina soloalbum på Universal, som inte finns tillgängliga idag.
Ändå är ju Broken Record lika bra som dina tidigare album, med både tänkbara hits som Writers Retreat!, rockigare stunder som That’s Alright och melankoliska ballader som The Flipside.
Jo. Men jag är inte alls lika snabb att skriva låtar som jag var förr. Inför den här skivan hade jag skrivit 12 stycken totalt, och 11 av dem kom med på skivan. En låt som Writers Retreat! till exempel tyckte jag var skitsvår att få färdig. När vi började hette den Astro Turfing och lät helt annorlunda. Men jag tvingade mig själv att göra färdigt den, för den skulle aldrig ha kommit med på någon senare skiva, det var nu eller aldrig. Att hålla på att skriva om medan man spelar in är inte särskilt kul, men det var nödvändigt.
Du har talat om att det fanns faktorer som underminerade njutningen av att spela in skivan. Det här är en sådan, antar jag.
- Det här är den faktorn. När bandet gick och tog en öl var jag tvungen att sätta mig och skriva, det var inte kul alls.
Lloyd Coles texter rymmer samma blandning av smarta fyndigheter, blåaste melankoli och utsökta detaljer, som att Sister Morphine får ett omnämnde i dystra The Flipside.
Detaljer är ju min grej, och har alltid varit det. Genom att nämna sången Sister Morphine skapar jag en stämning som annars hade krävt massor av ord för att åstadkomma, en hel räcka adjektiv.
Annars tycker jag mig spåra att åldrande är något som upptar ditt medvetande, såhär vid 49 års ålder. I Why in the World? frågar du dig om du byggdes för dessa moderna tider. Gjorde du det?
- Jag vet ärligt talat inte. Det är ju inte en självbiografisk text, till att börja med, men även om jag inte skriver om händelser i mitt liv så försöker jag alltid fånga verkliga stämningslägen jag går igenom. Just de grubblerierna händer det att jag befinner mig i. Inte så att jag är teknikfientlig, inte alls. Jag älskar GPS:en i min telefon när jag går vilse i en ny stad, till exempel. Men samtidigt läser jag om somliga tekniknördar som betalar tusentals dollar för att få följa med på den första kommersiella rymdresan – och det är ju rent ut sagt korkat.
Du är väldigt rättfram, för att uttrycka det försiktigt. Även i dina pressreleaser, på din hemsida och i dina skivors omslagshäften där du inte direkt döljer vad du tycker om olika namngivna skivbolag. Uppfattas du som en jobbig person i branschen?
- Hahaha! Säkert! Mycket. Men jag ser ingen anledning att vara insmickrande eller artig. Att anstränga sig för att bygga en falsk fasad vore alldeles för jobbigt, och inte ge något positivt. Jag tror att de i branschen som uppfattar mig som jobbig, till exempel på de stora skivbolagen, nog redan har gett upp om mig.
Lloyd Coles Broken Record släpps den här veckan.
Foto: Doug Seymour
Stad:
Artist:
Kategori:
