Livet efter Succession

Baksmällan efter en riktigt bra säsongsfinal är svår. Men om vi har lärt oss något av tv-historien så kommer vi att överleva även den här gången.

Efter fyra tvärtjocka säsonger har Succession gått i mål, och med det har en slags tomhet lagt sig över tillvaron. Tv-serien om mediemogulklanen Roy, inofficiellt inspirerad av Fox-kejsaren Rupert Murdoch och dennes arvtagare, har sedan premiären 2018 gått från klarhet till klarhet på ett sätt som försvinnande få andra serier lyckats med.

Rivaliteten och maktkampen mellan syskonen Kendall, Roman och Shiv (Connor räknas såklart inte) har varit ofta komplex, ibland hjärtskärande och alltid grisig när de tävlat om sin fars gunst, tillträde till VD-tronen och nycklarna till hans högervridna nyhetsimperium. Den lika storslagna som lågmälda finalen som klockar in på hyrfilmslängd kan vara det värdigaste jag har sett sedan Mad Men hängde upp fedorahatten i ett avslut som också det handlade om kapitalism, konsumism och att äta hela kakan.

Efter finalen går vi runt som i nåt slags kollektivt töcken. Men heta tagningar sover inte och därför måste vi från höften-kommentera finalen, serien och – i förlängningen – hela tv-mediet. Expressens kulturchef Victor Malm gör det mest Victor Malmska och skriver indignerat hur larvigt det är att jämföra HBO-serien med Shakespeare. Har det att göra med att New Yorker bara dagarna innan finalen publicerade galaxhjärneartikeln ”Have you noticed that Succession is like Shakespeare?”?

Jag håller med om att vi borde sluta jämföra serien med Shakespeare, men inte på grund av litterära kvaliteter utan för att det är slappt att över huvud taget jämföra vad som helst med Shakespeare. Ungefär lika piggt som att kalla det för tv-seriernas Citizen Kane.

Jag är inte oskyldig när det kommer till att tävla i referensslalom. När jag snackade om serien i P3:s helgpanel drog jag pretentiösa jämförelser mellan Tolstoys Anna Karenina (fast bara öppningsraden och om den komplexa lockelsen med olyckliga familjer) och grekiska tragedier. Men den hetaste tagningen av dem alla gör Björn Wiman på DN när han likställer serien med Kalle Anka, där Kendall är den olycksförföljde (anti?)hjälten och Roman är Alexander Lukas som alltid lyckas hamna på fötter.

Hur tar man sig då vidare när en serie som Succession tackar för sig? För oss tv-kritiker är det lätt. Som techjournalisten Simon Campanello säger kan vi bara damma av och återpublicera våra krönikor om att den sista lägerelds-tv-serien har gått i mål. Och det må va hänt. Jag är säkert skyldig även här, särskilt när Game of Thrones plockade ner skylten.

Men vad jag har lärt mig sedan dess är att tablåeran må vara över, men den kollektiva upplevelsen lever vidare. Den dog inte med Breaking Bad, den dog inte med Game of Thrones och den kommer överleva även Succession. Den kommer att leva vidare i nästa Big Thing. Det enda som är kortlivat är minnet, för om fem-sex år kommer vi att stå här igen. Omtöcknade och sörjande efter att Världens Bästa Serie har lämnat oss.

Läs även: "Utan manusförfattare ingen kvalitets-tv".