Direkt efter studenten flyttade Linda Skugge till London. Hög på sin nyvunna frihet slutade hon höra av sig till sina föräldrar, som istället fick följa hennes liv genom de krönikor hon skrev för Expressen. Nu, nästan trettio år senare är det dags för Lindas eget barn att flytta hemifrån, en förändring som hon bearbetar i nya boken Flygfärdig.
Linda Skugge har arbetat som författare och krönikör i tjugofem år och är idag ett välkänt namn för de allra flesta svenskar. I sina krönikor för Expressen lyckades hon ständigt, genom sitt orädda sätt att angripa aktuella ämnen (och personer) och skapa debatt. Hennes skrivande har alltid genomsyrats av ett feministiskt budskap som både provocerat och inspirerat läsarna. Genom åren har Linda skrivit böcker för barn, unga och vuxna, om psykisk ohälsa, konståkning och om sin kroniska sjukdom Morbus Addison (kortisolbrist).
Hennes nya bok Flygfärdig som kommer i april handlar om den nya fas i föräldraskapet som börjar när barnen flyttar hemifrån.
– Jag behövde bearbeta det faktum att mina barn snart är vuxna och kommer lämna mig. Jag tyckte att det talades alldeles för lite om att den allra största kärlekshistorien är den som vi har till våra barn – och att den en dag tar slut när de flyttar och slutar höra av sig berättar Linda.
Precis som mycket annat Linda har skrivit genom åren är Flygfärdig en personlig, krass och känslosam bok. Det finns ett genomgående stråk av vemod i texten och Lindas humor osar som vanligt svart.
— Om det är något människor behöver läsa är det mörka sorgsna skildringar, för att kunna känna igen sig och för att kunna hämta styrka. Jag skriver gärna om hur värdelös jag känner mig för att jag vet att det får andra att känna sig mindre värdelösa. Det tycker jag dessutom är viktigt som förälder, att våga visa sina svagheter så att barnen lär sig att det är okej för dem att inte heller vara perfekta menar Linda.
En del av textens svärta kan också härledas till sjukdomen som Linda kämpat med i flera år.
— Min kropp producerar inte ett livsnödvändigt hormon som heter kortisol och ett av symptomen är att man blir svartsynt och ångestfylld. Det påverkar säkert orden. Förhoppningsvis till det bättre för jag älskar böcker som är bitterljuva och fulla av svart humor. Jag älskar sorgliga saker som är så sorgliga att det blir humor. Den där mixen är magisk och det enda jag verkligen gillar på riktigt.
Som förälder beskriver Linda sig som en självständig familjeförsörjare som alltid spenderat mycket tid med sina barn. De feministiska åsikter som varit hennes signum i karriären har tagit stor plats även hemma.
— Jag har varit en mamma som i praktiken realiserar det som är feminismens allra viktigaste fråga: att vara ekonomiskt självständig. Dessutom har jag alltid bara anställt kvinnor i mina företag, det har ju mina barn sett i alla år. Det är möjligt att jag åsiktsmässigt varit lite för feministisk, att det gått över i en kraftig radikalfeminism och det vet jag inte om det är bra eller dåligt.
Lindas uppmaning, till sina egna och alla andras döttrar är att våga ta för sig.
— Om man sitter och väntar på att möjligheterna ska uppenbara sig är risken stor för besvikelse. Ingenting blir gjort, inget spännande händer och inga drömmar uppfylls. Livet blir endast till en väntan, en motgång och en jätteplåga.
— Dessutom är det viktigt att alla – både tjejer och killar – få höra att för att må bra måste de odla sin särart, säger Linda.
Den där särarten är något Linda hoppas att hennes barn ska ta med sig ut i vuxenlivet. Den och vetskapen om att alla duger som de är.
— "Var den du är!" vill jag skrika till alla unga människor. Om alla unga fick känna sig intressanta tror jag att den psykiska ohälsan som ökar skulle halveras. Och saken är den att alla är intressanta, på ett eller annat sätt är alla människor intressanta och spännande.
Att barn skulle vara meningen med livet är inget som Linda tror på. Däremot har känslan av att få finnas till för någon annan varit livsviktig för henne.
— I stort sett alla människor mår bra av att hjälpa andra och vad som än händer kommer en massa människor komma till ens undsättning. Det är en trygghet som barnen måste få lära sig, att om något händer kommer de inte att vara ensamma. Dessutom hoppas jag ingen gör som jag som mest stått vid sidan av och bara cyniskt betraktat livet, man mår så mycket bättre av att delta i livet, att omfamna det.
