Foto: Rebecca Edwards Mannheimer

Lina Maria Mannheimer: "Det finns hierarkier för varelser i våra städer"

09:00 1 Mar 2021

Tempo dokumentärfestival går av stapeln den 8 mars och årets invigningsfilm är Man med duvor av Lina Maria Mannheimer, regissören bakom Ceremonin och Parning

För drygt fem år sedan hade Lina Maria Mannheimers dokumentär Ceremonin om den franska dominatrixen och författaren Catherine Robbe-Grillet premiär. Men de flesta känner kanske mest till hennes andra långfilmsprojekt Parning, som kretsade kring två unga svenska 90-talisters internetdejtande.

I den 14 minuter långa filmen Man med duvor som inviger årets Tempo dokumentärfestival följer Lina Maria Mannheimer en man i Pariskvarteret Marais, som dagligen - trots många invånares protester - matar och tar hand om stadens mest avskydda fåglar. Jag ringer regissören för att prata om filmen och de teman den berör: ömhet, äckel och hängivenhet.

Vad är historien bakom den här nästan ordlösa filmen? Hur hittade du duvmannen?
—Det var 2012 som jag träffade honom. Jag var i Paris för att filma Ceremonin och kvällen innan jag skulle börja göra regelbundna intervjuer med Catherine var hon ute och fastnade med klacken i en barstol, trillade och bröt höften. Hon blev jättedålig som äldre människor kan bli av en sådan skada. Så började en lång väntan på att Catherine skulle tillfriskna. Och då promenerade jag mycket om dagarna. En dag bakom Centre Pompidou såg jag plötsligt en man med en duva i famnen. Det såg ut som att han opererade på duvans fot och det blödde ymnigt. Det verkade göra väldigt ont men duvan var alldeles lugn i hans famn. Mannen var kutryggig och såg fysiskt medtagen ut av livet. Trots det var han så oerhört flink i sitt arbete och ett intensivt och väldigt vackert samspel uppstod de två emellan. Det drabbade mig att se poesin i den äldre hemlöse mannens omsorg om den här duvan och dess välmående.

Hur fick du förtroendet att få följa honom med din kamera?
—Först tyckte jag att det var väldigt svårt att närma mig Giuseppe. Mycket på grund av att han var hemlös. Så det blev lite att jag stalkade honom. Jag cirklade runt i säkert en månad eller två. Sedan en dag stod jag vid ett gathörn och det kom fram en turist och frågade om vägen. Och jag sa: vänta lite jag ska fråga den här mannen. Han är så kutryggig att man inte ser hans ögon, men när jag började prata med honom vek han upp blicken och jag såg de här väldigt klara rena grönmelerade ögonen och den helt friska blicken.

Har du fått lära känna Giuseppe lite närmare? Vad är hans historia?
—Han är från Kalabrien i Italien och kom till Paris som ung för att arbeta. Han gifte sig, skaffade tre barn och har bott i Marais i hela sitt liv. Han har alltid varit väldigt sportig och tyckt mycket om att spela fotboll och röra på sig. Han jobbade som servitör i väldigt många år, men fick problem med ryggen, blev förtidspensionerad. Efter det skilde han sig och flyttade till en lägenhet som ligger precis framför Centre Pompidou, ensam, och han började intressera sig för duvorna, han såg hur de låg utan huvuden på gatorna, påkörda eller attackerade av råttorna. Han började så smått att ge dem lite mat och vatten. Det gjorde att han fick problem med omgivningen vilket trappades upp till att han blev vräkt - olagligt hävdar han. Då hamnade han i sin bil. Och det var där jag träffade honom tre år senare. Omvårdnaden av duvorna upplever jag som en slags daglig motståndsakt.

Vad är det som provocerar folk så mycket?
—Om man börjar med själva duvorna så kallas de för flygande råttor. Vi har en tendens att dela in djur utifrån värde, somliga värderas högt och andra lågt. Hur de hierarkierna ser ut varierar inte sällan genom tid och mellan kulturer. Duvor är intressanta eftersom de är oerhört hyllade för sina många goda egenskaper, de ansågs som modiga krigshjältar under andra världskriget, duvan kan flyga långt, snabbt, med stor precision och de uppfattas som väldigt trofasta. Det sägs att duvan var ett av de första djuren människan domesticerade. Duvan har ett symboliskt laddat värde. Å ena sidan representerar den upphöjda saker som fred eller guds ande, å andra sidan lever duvan i städer av det som människor lämnar efter sig. De anses som smutsiga, smittospridande -  och väldigt många. Vi djur har olika gränser för när vi slutar acceptera andra arters närvaro, då närvaron börjar uppfattas som hotfull och vi upplever att vi behöver slå vakt om – eller återerövra vårt territorium.

Det ser man tydligt i det youtube-klipp som är med i filmen.
—
Grannar uppfattar att duvornas närvaro drar ner värdet på fastigheterna i området, de tror att råttorna dras till maten Giuseppe ger. Någon har sprejat ”råtta” på hans bil. Kastat avföring på bilen, klistrat upp döda duvor på vindrutan, han har haft inbrott i bilen, folk slår sönder den och skär i däcken. Han har blivit slagen och påhoppad flera gånger. Veterinären har fått anonyma hotbrev skickade till mottagningen. Det som Youtube-klippet visar, det fångar situationen väl; dvs. både det hat som Giuseppe rör upp hos en del, samt starka känslor av sympati hos andra. Han betraktas som en pestråtta och ett helgon. I matningsceremonierna försökte jag fånga både det magiska och störande. Det finns något överväldigande, otäckt och Hitchcockskt hotfullt i massan av alla dessa flaxande kroppar. Men också en stor skönhet i hundratals kroppar som stundtals rör sig som en och Giuseppes närvaro, precision och kunskap i varje gest. Där finns en dialektik mellan skönhet och äckel, ömhet och motstånd.
Du kommenterade inledningsvis att filmen nästan är ordlös, det finns inga ord som på ett rättvisande sätt kan förklara på varför denne man dag ut och dag in sammansmälter med sin flock i en dramatisk matningsperformance. En levande tavla som förövrigt garanterat är mer fotograferad än de världsberömda konstverken av Tinguely, Saint Phalle och Veilhan som tronar i området.

Din film kommer att öppna årets digitala upplaga av Tempo dokumentärfestival, det är första gången en kortfilm gör det. Vad tycker du vi behöver dokumentärer till? 
—I en tid när vi umgås med varandra digitalt mer och mer, kommunicerar vi ofta rakt ut, en väg. Ofta ska det gå snabbt och på så vis skapas lätt väldigt tydliga positioner. Vi umgås i våra egna bubblor och man hamnar lätt i skyttegravskrig mellan de här bubblorna. Därför är det oerhört viktigt att skapa plattformar med bryggor till varandras olika världar så att vi får möjligheten att gå i varandras skor. Där har dokumentärfilmerna en väldigt viktig roll. Generellt behöver vi tala mindre och lyssna mer.

Vad jobbar du på för projekt härnäst?

—Jag är i tidig researchfas, vi får se vad jag landar! Men jag utgår från en slags Romeo och Julia-historia i ett kvinnofängelse. Jag är nyfiken på arv och dess inverkan på individens handlingsfrihet. Tanken är att det skall bli min första fiktion.
Jag är i projektet intresserad av kvinnors roller och strategier för att ta sig fram i ultramaskulina miljöer. Jag får ofta höra att de kvinnliga kriminella inte finns. Jag söker inspiration inom andra, förhållandevis mer väldokumenterade miljöer som den italienska maffian - och europeiska adelsfamiljer.  Jag tittar på hur de organiserar sina verksamheter inom familjen, hur man för över arv och traditioner mellan generationer. Makt som ärvts odemokratiskt, dvs. genom arv och börd har traditionellt gynnat kvinnor. I efterhand skrivs kvinnorna ut ur historien, de försvinner bort. Det står ibland i böckerna att det är någon son som har köpt ett gods eller införlivat två områden med varandra, men tittar man lite noggrannare visar det sig kanske att han vid tillfället var sex år... Formell makt är av förklarliga skäl mer väldokumenterad.

Spännande!

—Ja! En stor del av mitt researcharbete utgörs av en mängd intervjuer med människor som har olika erfarenhet av polis- och spaningsarbete, gängmiljöer, fängelser, vittnesskydd och kriminalitet. Poliser, fängelsepersonal, läkare, före detta- och aktiva kriminella.

Och hur kom du in på det?

—Jag har länge varit nyfiken på vad alla kvinnor som inte är passiva flickvänner eller sörjande mödrar gör i den här miljön. Det finns någonting som polisen i sin jargong kallar för den rosa lagboken. Om det till exempel i samma bil finns två personer, en man och en kvinna med vapen och pengar, så är risken och chansen väldigt stor att man låter kvinnan gå och plockar in mannen. Det sker gång på gång och det verkar alla vara ganska medvetna om. Det är ju förståeligt att man fokuserar där det smäller högst, men det skapar en verklighetsbeskrivning med stora svarta hål.

Den digitala upplagan av Tempo Dokumentärfestival öppnar den 8 mars och pågår till 14 mars. 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!