Foto: Josefin Mirsch
Med ett par gigantiska singlar i bagaget släpper Lilla Namo äntligen sin debut-EP. Amat Levin har träffat henne för en sällsynt intervju om identitet, självuppfyllande profetior och de största problemen med svensk bostadspolitik.
Satte du din fot på en klubb i fjol är chanserna stora att du någon gång dansade till Haffa Guzz - en minimalistisk och dancehalldoftande fantasi om vad Lilla Namo hade gjort om hon var snubbe. Låten plockades upp av både dj:s och radiostationer. Namo blev snabbt ett namn på mångas läppar och att "hon kom från ingenstans" blev ett vanligt sätt att beskriva henne på. Men som i de flesta fall föregicks genombrottet av både hårt arbete och slump.
– Jag lärde känna Isons (från Ison & Fille, reds. anm.) mamma, hon jobbade på ungdomsgården i Skärholmen och det var där vi hängde. Första gången jag var i studion var med hans mamma, hon ville pusha kids och hade en glöd som saknades hos många.
Var det då du kom på att du ville bli rappare, eller har du alltid haft den förhoppningen?
– Jag har alltid haft musik i mitt liv. Det kanske låter konstigt, men jag har alltid vetat att jag kan rappa. Men tidigare sjöng jag bara, jag hade en spärr inför att ta steget att börja rappa. Sedan hände det nästan automatiskt, det var inte planerat. Vi brukade alltid freestyla.
Varför hade du en spärr inför att börja rappa?
– Jag vet inte, nu känner jag tvärtom. Man blir så naken när man sjunger, det är så många känslor som kommer fram. När man rappar kan man gömma sig bakom en fasad – det är inte som att jag sjunger och är kaxig på samma gång, haha. Jag tror att jag tyckte att det var läskigt med rap för att jag inte hade rappat framför andra, trots att jag har skrivit texter sedan jag var liten.
Jag tror att många som har lyssnat på rap sedan de var barn någon gång har prövat på att skriva själva. Men hur går det från det till att faktiskt spela in?
– Första gången jag spelade in var med Marcus Price. Och när jag hade rappat klart sa han ”shit, är det där det första du har spelat in?”. ”Jag kanske kan det här”, kände jag då.
Efter att ha gjort några gästspel på svenska hiphoplåtar inledde hon ett samarbete med producentduon Up To No Good och snickrade ihop Haffa guzz. Men att det skulle bli en sådan uppståndelse var hon inte beredd på.
– Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli en sån hype när jag släppte den. Men mycket handlar om tajming, även om jag så klart kände att jag kunde luta mig mot min röst och mitt flow.
Vad var det, om man tänker på tajming, som du lyckades pricka in med Haffa guzz?
– Jag tror att folk var hungriga efter något nytt.
Namo nämner att folk antagligen också var sugna på att höra en kvinna rappa. Samtidigt ger hon en känga till alla som drar till med den klyschiga ”hur känns det att vara tjej och rappare?”.
Den frågan brukar ju nästan säga mer om den som ställer den.
– Ja! Och jag brukar också få frågan ”vad ska man göra för att fler tjejer ska börja rappa?”. Alltså, om jag hade svar på den frågan hade jag löst hela problematiken med jämställdhet, eftersom musikbranschen speglar resten av samhället.
Det är också intressant att du ofta får den frågan när den nästan aldrig ställs till en manlig rappare.
– Ja… man blir en ambassadör, ofrivilligt.
Vad tycker du om det?
– Det är svårt. Jag har fått jättemycket konstiga förfrågningar. ”Vill du ställa upp på ett seminarium om förortssvenska?” Och jag känner bara ”vad fan är förortssvenska? Folk får det att låta som om förorten är en hållplats. Som att det är ett ställe. Om du åker till en ort längst ut på blåa linjen pratar de på ett annat sätt än vad de gör på röda, eller gröna. Det jag blir glad av är när det kommer fram småkids, ofta tjejer, och säger ”du är min förebild”. Sedan behöver inte jag göra en låt med 20 andra kvinnliga rappare och göra en grej av det. Hellre att jag kan träffa en ung tjej och säga ”om jag kan, kan du”. Jag är uppfostrad med att man ska ta för sig, att man kan göra allt man vill.
I slutet av 2012 följde hon upp Haffa guzz med Höj volymen, ännu en populär låt ämnad för småtimmarnas stökigaste tillfällen och epitetet klubbdrottning var inte långt borta. Men när hon i juni i år började bli klar med debut-EP:n Tuggare utan gränser, valde hon att släppa låten med samma namn som tredjesingel – ett betydligt lugnare, men mer politiskt laddat alster.
– Jag tröttnade på hype-låtar, kom in i en mellow period och ville släppa en slow låt. Jag vet att det, rent företagsmässigt, är en risk att släppa en sån låt när folk förväntar sig något mer hype, men det var det jag kände för.
Hur har den tagits emot?
– Den har fått bra respons, men inte lika mycket vilket jag tycker är skönt. Den betyder mycket för mig, dels som låt, dels för att jag gjorde videon själv. Jag har alltid velat göra det.
När jag frågar om vad EP:n handlar om svarar Namo att det är svårt att göra en efter- eller överanalys, men att hon, ju mer hon lyssnar på den, har insett att den handlar om identitet. Just tredjesingeln Tuggare utan gränser är ett bra exempel på det. I den kan man ana en frustration över det vi pratade tidigare om: att förorter närmas med en arrogans och att de ofta pratas om i bestämd form – förorten.
– Den handlar också om var man som person hamnar i hela den smeten. Hur media ser en och hur det blir som en självuppfyllande profetia. Och det är jättevanligt, speciellt bland unga killar i förorter. Det är svårt att få jobb, det är svårt att komma in, sedan hamnar man fel och blir den personen som någon annan vill att man ska vara. Och det är svårt att förklara sånt här för någon som inte har upplevt det.
Hon nämner att hon håller sin vers på Alla fel på samma gång, i mitt tycke EP:ns bästa spår, närmast hjärtat.
– Den handlar också lite om samma sak. ”Jag bor 52 våningar upp i ett höghus, inget varmvatten, ingen el, bara röksug.” Det är en överdriven bild, men ibland måste man överdriva för att människor ska förstå.
Låten börjar med ”japp, jag är från orten för det är det som ni vill höra/ghetto-romantik på hög nivå, bara se men inte röra”. Upplever du det som att förorter romantiseras eller att det har blivit trendigt att vara från en förort nu?
– Ja, verkligen! När man har bott i orten måste man tycka om den. Men det finns en hatkärlek, för eftersom du inte bor i stan har du inte samma förutsättningar som någon som bor där. Det är det som är störande.
Vad letar du efter när du väljer beats?
– Min EP är ganska spretig vilket är skönt, eftersom det inte är ett album och jag är så mångsidig. Jag har spelat in den under en väldigt lång tid och låtarna har matchat moden jag var i när jag spelade in dem. Jag går mest på känsla, kemin med producenterna och det som ligger mig närmast hjärtat, och det är reggae och hiphop. Det är kul att det är tre olika som har producerat på EP:n. Up To No Good har gjort de tre singlarna och Alla fel på samma gång, Mack Beats har gjort Minns mitt namn och en kille som heter Youthman har gjort reggaelåtarna.
Vi har hört dig sjunga mer på sistone, både på EP:n och på andras spår. Vad kan du få ut av sång, som du inte kan få ut av rap, och tvärtom?
– Det är den där känslan. Jag har fortfarande svårt för att sjunga. När jag är i studion kan jag till och med känna att jag inte ger allt – att jag inte vill ge allt för att det blir så personligt. Men jag gillar rap och sång tillsammans, de kompletterar varandra bra.
Googlar man Lilla Namo hittar man hennes låtar, Twitter och musikvideor, men bara en eller ett fåtal intervjuer. Varför?
– Nu känns det som att jag har babblat för mycket redan. Jag gillar inte att vara personlig och ställer upp på en intervju bara om jag vet att personen är soft. Jag var med på en intervju förra året och den som gjorde den sa ”men du är ju från orten” och försökte få ur mig var jag bodde någonstans. Och jag ville inte säga, för jag förstod inte vad det hade med saken att göra. Jag är en väldigt skeptisk person, och blir jag intervjuad av någon som inte förstår grejen finns det ingen poäng med det.
Inte ens PR-mässigt?
– Jag hade värsta ångesten inför den här intervjun. För samtidigt som jag vill göra musik och vet att jag ibland måste göra reklam för den, önskar jag att jag var osynlig. Jag önskar att jag kunde göra musik utan att synas.
Det är lite som att vissa artister älskar att spela in i studion, men ogillar att stå på scen. Du verkar i och för sig vara väldigt bekväm med att uppträda?
– Jag får en kick av att stå på scen. Men det handlar inte om att jag vill synas, det handlar om att jag vill dela med mig av musiken jag har gjort. Det är så mycket kärlek från publiken. Men jag har fortfarande ångest innan jag går upp, jag skulle hellre inte göra det. Och efteråt känns det alltid ”fan vad skönt, nu är det över”. Men när jag väl står på scenen är jag inte obekväm eller rädd, då känner jag mig säker. Ibland är jag till och med så bekväm att kicken försvinner. Det låter kanske flummigt?
Nej, inte alls. Det känns som att de flesta, både atleter och artister, är nervösa just innan de ska leverera. Men att du inte vill synas, tror du att det har försvårat din karriär på något sätt?
– Egentligen inte. Om jag vet att folk kommer att gilla det jag gör, spelar det ingen roll om jag syns eller inte. Jag känner mig trygg i mig själv – fuckar det min karriär är det lugnt. Då har jag i alla fall varit mig själv och inte fått hybris.
Med två tidiga hitlåtar i bagaget skulle många artister, eller i alla fall deras skivbolag, skynda med att släppa en fullängdare för att kapitalisera på uppmärksamheten. Men Namo har gjort tvärtom. EP:n Tuggare utan gränser släpps mer än ett år efter Haffa guzz.
– Jag har lärt mig så jävla mycket om mig själv. Jag vill att det ska kännas rätt i magen och vill inte stressa ut något – de gånger jag har gjort det har jag ångrat mig eller bangat.
När hon omskrivs i media är det ofta med adjektiv som ”cool” eller ”häftig”. Hon brukar också beskrivas som någon med ”mycket attityd” och hon är inte den enda kvinnliga rapparen med mörkt hår som benämns så. Jag frågar vad hon tror att det beror på.
– Det är väl den uppfattningen andra får av hur jag ser ut i mina videor. Tänk på dig själv, du tänker sällan på hur du ser ut, det är först när någon annan påpekar det som du tänker ”åh, fan”.
Känner du dig någonsin exotifierad?
– Kanske när folk säger ”åh vad coolt, en förortstjej”. Eller ”vilken cool tjej”. Jag tänker på mig själv som en person. Men det kanske inte finns så många kvinnliga förebilder, så jag förstår självklart om någon identifierar sig med någon som vågar ta för sig.
I vilka situationer märker du av sånt?
– Det känns så tabu att prata om.
Namo går in i ett resonemang om feminism och menar att klass, sexism och rasism inte är isolerade enheter utan hänger ihop – något som ofta glöms bort när man pratar om diskriminering. Men hon ber om att få hålla majoriteten av citatet off the record för att undvika missförstånd och vi byter till ett annat ämne hon brinner för. Utöver hennes artistkarriär pluggar nämligen Namo till civilingenjör på KTH och för utomstående blir hennes intresse för stadsplanering tydligast på Twitter, där hon ofta skriver om segregation och bostadsbrist.
– Jag har alltid varit intresserad av bostadspolitik, speciellt i Stockholm som är så segregerat. När jag var i New York träffade jag några som hade varit här och sa ”shit, vad segregerat det är i Stockholm”. Och då kom de ändå från New York. Här märker man av det så jävla mycket.
Vad tycker du är de största problemen med den svenska bostadspolitiken?
– Haha, jag kan snacka i timmar om det här. Problemet började redan innan sjuttiotalet när man tog bort det departement som hade hand om bostadspolitiken, och lät bostadspolitiken ingå i finanspolitiken. Numera är en bostad inte längre en mänsklig rättighet utan en handelsvara, som utförsäljningen av allmännyttan. Det tycker jag är grundproblemet.
Under förra året startades Alby är inte till salu, en kampanj för att motverka just utförsäljning – specifikt utförsäljningen av 1 300 bostäder i Alby i södra Stockholm. Kampanjen engagerade en rad artister och debattörer och lyckades samla in de över 6 000 namnunderskrifter som behövdes för en folkomröstning. Men i somras diskvalificerade valnämnden flera hundra namn som ”oläsliga eller felaktiga” och avtalet om försäljning skrevs på ändå.
– Jag gick på demonstrationen. Och det är intressant, för politiker pratar om demokrati och vill att folket ska engagera sig, men när folket sedan gör det blir svaret ändå det motsatta. Det blir skendemokratiskt. Det är den där hopplösheten jag skriver om i mina låtar. ”Nu har vi engagerat och mobiliserat oss, men ingenting förändrades” – många kan inspireras till att kämpa mer av det, men många kan också känna ”vi skiter i det här nu”. Det känns deppigt, men samtidigt lär man känna likasinnade och skapar sig ett nätverk som kan komma till användning nästa gång.
Vad har du lärt dig av att plugga och ha en musikkarriär samtidigt?
– Att prioritera skolan och göra musik när jag har tid över. Men mycket inspiration till musiken får jag från det jag läser i skolan.
På vilket sätt?
– Genom att jag läser mycket om sociala problem. Och samtidigt som jag läser om det på ett akademiskt plan, har jag upplevt det personligt. Jag kan märka det i diskussioner, att jag har ett försprång som inte är självklart för andra.
Vad har du för mål med det kommande året?
– Jag vill bli klar med skolan och fortsätta spela in musik. På Twitter skrev jag ”äntligen ett avslutat kapitel”, men så skrev Marko (Mack Beats, reds. anm.) ”Nej, det är nu det börjar”. Haha, jag vill ju bara vila, men jag gör ändå alltid tusen saker! Jag funderar också på att börja producera själv – frågan är om jag har tiden. Men jag har en fördel av att jag har spelat piano väldigt länge. Jag tror att jag har det i mig.
Tuggare utan gränser (Baba Recordings) släpps den 25 september. Artikeln har tidigare publicerats i Nöjesguiden #7 2013.
