Krönika: Pär Lernström överallt

Foto: Mikael Andersson / SR

Det har pågått en längre tid. Som i ett slag har stadens kaféer och restauranger blivit gallerier. De gör pressutskick om nästa utställning, kombinerat med introduktionen av en ny latte eller pastarätt. Cool.
Beroende på vilken sorts ställe det är väljer de bilder att pryda väggarna med. Ett edgigt ställe väljer graffade väggar, ett ironiskt (läs Vurma) väljer hötorgskonst och om det är stylish blir det svartvita fotografier, formstudier av typen närbilder på en ärm eller tomma stadsmotiv. Det är som ett AFK Tumblr-konto. Samma sorters bilder.
Det hela är snällt. Så snällt. Till och med när det ska vara provocerande är det snällt och mitt i vägen. Det är Pär Lernström. Som ett kärleksbarn till Per Sinding-Larsen och Renée Nyberg är han tv-familjens ultimata kombination. Trevlig, glad och snäll. Killen du vill vara kompis med och/eller ta hem till dina föräldrar.
Jag tror att Pär Lernströms största tillgång är att jag tycker mig ha träffat honom någon gång, fast jag vet att jag inte gjort det. Just så fungerar latte-pasta-konsten. Jag tycker mig ha sett den förut. Men till skillnad från Pär Lernström, har jag det.
Jag skulle bli oändligt glad om de här ställena tog det de satte på väggarna på allvar och faktiskt utmanade sin besökare. Då kunde också de där pressutskicken helt plötsligt vara viktiga. Det är ju liksom skillnad på ”Pär Lernström pratar om dåligt sex i sändning” och ”Pär Lernström har dåligt sex i sändning”.
Det mesta runtomkring mig bekräftar egentligen bara det jag redan vet. Mina fördomar, min lust, mina åsikter. Egentligen skulle det vara riktigt spännande att på en plats som är till för avslappning faktiskt få dem som är där att tänka om. Därför de då är intet ont anande. Som när veterinärer först lugnande smeker sin patient, innan de sedan bryskt övermannar den för att göra sitt ingrepp.
Jag tror aldrig att Pär Lernström kommer att överraska mig eller få mig att tänka om. Han är för snäll för det. Men nästa gång jag sätter mig på ett kafé med bilder på väggarna, skulle jag gärna sätta min latte i halsen. För jag behöver det. 
                        
Bäst just nu

1. Anna Witt
Marabouparken, till och med den 30 juni
Det hela är lite som en TV3-dokumentär. Tänk att en person som ser ut så här, kan tänka så där? Tänk att barnen tar efter sina föräldrar? Till och med att kidnappa personer och sedan tvinga dem att inför publik formulera sina frigivningsvillkor tycker jag låter som en MTG-idé. Det är vårens måste!

2. Per Fhager
Stene Projects, Brunnsgatan 21B, den 30 april–1 juni
Per Fhager fortsätter att ömsint brodera de digitala världarna. Eftersom alla spelen han hämtar sin inspiration ifrån lanserar sequel efter sequel, och någon prequel, gissar jag att det här aldrig kommer att ta slut. Snälla, räck mig konsolen nu.

3. Paul Thek
Moderna Museet, till och med den 1 september
Den här konstnären brukar beskrivas som en konstnärs konstnär. Det är som att presentera en person som nördarnas nörd. Det betyder någon som snöat in på något. I det här fallet hur man gör och var man gör det. Det är faktiskt det enda som betyder något. (Se krönikan.)

4. Jeppe Hein
Bonniers Konsthall, till och med den 28 juli
Bortsett från att han är ägare till en av Köpenhamns hippaste barer, har han fattat att publiken har ett sug efter att delta. Att vara i konsten på samma naturliga sätt som att man vill vara i en bar – istället för utanför den – men istället för drinkar står konstverken på menyn. Mums!

5. Underbara Impressionister
Millesgården, till och med den 26 maj
Den här utställningen är en riktig tantmagnet, men jag undrar om den inte har oss andra något att säga också? Korta ögonblicksbilder i vackra färger, låter det bekant? Är det inte vilket Instagram-konto som helst? Åk till Lidingö och se hur inget har förändrats på 150 år. Mormor har alltid rätt.