Krönika: Homeland och könsrollerna

Foto: SVT

Tv-serien Homeland har, med sin blandning av psykologisk action och försök till djuplodande karaktärsporträtt, positionerat sig som en sorts post-9/11-version av ”24”. Men första säsongen av serien, som följts av fyra miljoner amerikaner per avsnitt på kabelkanalen Showtime, lämnar mycket att diskutera. ”Homeland” blandar absurd amerikansk patriotism på gränsen till ren rasism med tafatta, naiva försök att ifrågasätta främlingsfientlighet.
Det som stör mig mest är dock att den befäster en konservativ bild av kvinnan och hennes plats i relation till mannen. Det mest banala exemplet är kanske att det inte går ett avsnitt utan att någon av de tre kvinnliga karaktärerna (en lyxprostituerad, en otrogen fru och en labil karriärist) visar brösten.
I centrum står CIA-analytikern Carrie Mathison (Claire Danes), en kvinna i 35-årsåldern som klandrar sig själv för att hon inte såg 11 september-attacken komma och som aldrig, aldrig, aldrig släpper jobbet mentalt. Hon är en sorts antihjälte – kompetent men kompromisslös och socialt oförmögen, i det avseendet inte helt olik polisen Saga Norén (Sofia Helin) i den svenskdanska kriminalserien ”Bron” som sändes i SVT i höstas.

Medan ”Homelands” andra huvudkaraktär, marinsoldaten Nicholas Brody (Damian Lewis), just återvänt hem efter åtta år i fångenskap hos en syriansk Al Qaida-gren. Brody hyllas som landshjälte och erbjuds en politisk karriär men Mathison misstänker att han omvänts till terrorist. En raffinerad katt och råtta-lek utvecklas. Inledningsvis är relationen dem emellan intressant.

I första avsnittet följer Mathison sergeant Brodys minsta rörelse via en rad dolda kameror som hon, utan tillstånd från sina chefer, satt upp i hans hus. Hon ser honom ligga i fosterställning, hur han hoppar till inför sin egen spegelbild, hur han bortkommen försöker att anpassa sig till en vardag som så uppenbart förändrats under hans frånvaro. Där kärnfamiljen fortsatt sitt liv, trots avsaknad av överhuvud och där Brody måste återta sin identitet som make och far, sitt existensberättigande som man.

I dessa scener blir Mathison en voyeur, hon vänder ”the male gaze”, ett vedertaget begrepp inom representationsteori, mot Brody – hon har makten och det är han som är objektet. Att hon dessutom, med okammat hår, slabbar med gamla nudlar i soffan samtidigt känns ganska befriande.
Men sedan går det bara utför.

Stereotypa könsroller cementeras återigen i populärkulturen då deras relation går från utredare/huvudmisstänkt till generande emotionellt kladdig när den godtrogna, kärlekstörstande Mathison faller pladask för den manipulativa, rödlätta sergeanten och inleder en affär med honom (någonting hon också anförtror sin mentor Saul - givetvis en klassisk, tålmodig fadersfigur).

Hon, den hysteriska och känslomässiga Kvinnan, hasplar sedan ur sig hemlighetsstämplad information gällande nationens säkerhet till höger och vänster. Tappar fotfästet. Sabbar sin egen utredning. Lägger upp bollen så att han - alfahannen, krigsveteranen, Mannen med stort m - bara behöver vänta till rätt ögonblick och smasha för att krossa henne. På alla plan.

Som feminist kan man faktiskt inte bli annat än besviken.

Det jag främst vänder mig mot är att när en kvinna har huvudrollen i en tv-serie kan hon inte bara vara oborstat rå och fri från sociala konventioner. Har hon makt så måste hon tyglas, krossas, reduceras – ett beprövat grepp som vi sett många gånger tidigare.
Det är ingen slump att det är Kvinnan som bältas i sista avsnittet.

I SVT sändes sista avsnittet av ”Homeland”, säsong ett, i mitten av februari. Avsnitten finns på SVT Play i 30 dagar efter sändning. En andra säsong är att vänta.