För någon vecka sedan gick jag in på parfymavdelningen i PUB-gallerian i Stockholm för att titta efter en ny parfym eftersom jag fått ett presentkort. Jag hade på mig tights, otrendiga gympaskor, en lite för stor jacka och håret i en bekväm tofs. Allting väldigt bekvämt, faktiskt. Eftersom min tanke var att hitta någonting nytt bad jag en i personalen om hjälp och skräckades när jag såg hur hon utvärderade min klädsel för att sedan tipsa mig om Viktor & Rolfs Flowerbomb, en av de enskilt mest igenkännbara dofterna på tunnelbanan tillsammans med DKNY:s gröna äpple. Jag kände mig kränkt, missförstådd och fullständigt oansenlig. Framförallt ville jag skrika ”TITTA INTE PÅ MIG, DET HÄR ÄR INTE JAG!”. När jag var 14 år hade jag önskat mig Calvin Kleins Escape i julklapp och fick en kalldusch i skolan när min medelålders engelsklärare nosade bekant runt min bänk och sa ”Escape? Min fru har den”.
Parfym och doft handlar väldigt mycket om självbild och identitet, mer om jaget i idévärlden än i den rent fysiska. De senaste åren har parfym som intresse bland både kvinnor och män ökat, vilket märks kanske främst på bloggar och Instagram. Mitt flöde är plötsligt fyllt av novelliknande berättelser som beskriver dagens doft och bilder på små paket från obskyra webbshopar fyllda av dekanter (parfymnördspråk för provrör med parfym) med ”doftabstraktion av nybadad bebis”.
Dofterna är inga kommersiella duschkrämsliknande historier utan drar gärna mot läder, tjära, tobak och andra mer svåra noter, parfymer som inte luktar fräscht eller gott. På sajten riktigparfym.se, som drivs av en person som beskriver sig som både foodie och sommelier utöver parfymintresset, beskriver man sitt utbud såhär:
”Lite förenklat kan man säga att det är parfym som inte säljs på Åhlens. Nisheparfymer är inte gjorda för att tilltala en så stor målgrupp som möjligt (vilket implicerar slätstrukenhet) utan för att uppfylla en konstnärlig vision, vad denna nu må vara.”
Vem vill du vara? Ja, ingen slätstruken person som handlar på Åhléns i alla fall! Nä, då är jag mer intresserad av att testa den här ”ganjadoftande rabarberpajen”, två dekanter tack. Parfymintresset går hand i hand med suget efter egenpullad pork till de mexikanska tacosen, en god IPA till den från grunden hemsyrade kimchin och andra mer sinnligt inriktade men fortfarande lyxpräglade trender. De låter oss diskret framhäva vår egen förfining genom valet av smaker och dofter som inte tilltalar gemene man utan att förhäva oss på ett vulgärt sätt inför andra.
För vad manifesterar parfymintresset mer än en näsa för lyxkonsumtion? Det är ett väldigt diskret konnässörsbeteende till skillnad från till exempel en kärlek till dyrt läder från Bottega Veneta. Blir intresset en sexigare lyx genom att vara svårkommunicerat? En doft är något du själv och bara ett fåtal andra omkring dig kan uppfatta, den blir som en svindyr t-shirt med en osynlig logga som bara bäraren känner till. Kanske fungerar den som det klassiska tricket att alltid bära vackra underkläder. Även om det inte syns märks det på hur du för dig. Det ger också en tillhörighet i en smal krets där bara ett fåtal personer kommer att förstå vad som händer på skärmen när de skrollar igenom Instagram och får syn på ett litet glasrör med en lapp på.
Doftens oförmåga att kommunicera i samtida bildappar blir så tydlig när du måste skriva en roman som bildtext för att förmedla inte bara doftens karaktär men också din egen kunskap. Framförallt lyckas du kommunicera vad du inte är – du är inte något man hittar på Åhléns, i bästa fall finns du på NK.
Byredos skapare Ben Gorham sa 2008 att folk kommer att intressera sig mer och mer för nischade dofter och välja bort de mer kommersiella. Jag undrar om han insåg att han själv 2013 skulle bli bortvald av självutnämnda perfumistor av just samma skäl.
För övrigt tycker jag att parfym är väldigt härligt, men blir mer och mer sugen på att köpa en av Britney Spears dofter på ren trots. Det är trots allt den jag är.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden #8 2013.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2013.
