Gjorde Sopranos mer skada än nytta för tv-kulturen? Det är frågan Ryan McGee ställer i en artikel i The A.V. Club. I sex säsonger, som sträckte sig från telefonmodemsåldern 1999 till iPhone-eran 2007, var mobstermelodramet Sopranos bland det hetaste som gick att se på tjock-tv. Om inte annat var det definitivt det mest stilbildande med ett långsamt och kompromisslöst narrativ om än med tydligt utplacerade milstolpar.
Sopranos var en enda lång framåtrörelse. Att återvända till serien efter ett missat avsnitt var som att vakna upp ur ett koma. Det, förklarar Ryan McGee, var också problemet. Eller, om inte problem så var det skiljelinjen som separerade den gamla tv-tittarkulturen från den nya med serier som Lost, The Wire och Mad Men. Plottunga serier som låter sina storybågar spänna över flera år. Innan dess fanns det snarare ett överskott av procedural-serier. Tv-serier som liksom knöt ihop varje avsnitt som i en liten säck? Varför? Jo, för att folk som kom hem från sina grottor, eller vart de nu jobbade i dåförtiden, skulle få koppla av framför kravlös dum-tv.
Frågan huruvida Sopranos verkligen förstörde tv-kulturen blir särskilt aktuell när nya serier som Luck drar ned tempot till den mån att en säsong avhandlar ungefär lika mycket som andra serier gör på ett avsnitt. Skillnaden är förstås nyanserna. Som kontrast till CSI-seriernas procedural-formula där vem som helst, när som helst, kan hoppa in och få tv-opium rakt upp i underhållningsvenen.
Problemet med tv post-Sopranos är snarare hur smala och smarta långkörare måste berättiga sin existens med en trogen fanbas. Om de inte lockar tillräckligt många tittare drar tv-bolaget ut sladden oftast innan serien fått chansen att blomma ut. Och eftersom det bästa sättet att bli bred är att dumma ner sitt innehåll vänder sig allt fler kanaler åt Terra Nova-konceptens korkade jaktmarker. Men det kanske största problemet är när i grunden bra serier blir för populära. Med populariteten kommer beställningar på ytterligare en säsong och tvingar författarna att sträcka ut sin storybåge som ett gummiband. Tills allt brister. Och det är knappast Sopranos fel.
