Carl Reinholdtzon Belfrages första snuttefilt var hans pappas deodorantskadade Pierre Cardin-skjorta. Samtidigt påbörjar han ett komplext förhållande till Demeulemeesters underkläder för att senare, i puberteten, börja brevväxla med en tant i Antwerpen som än i dag skickar honom handstickade tröjor på bemärkelsedagar. Men han hittar ingen modeskribent med samma affektion. Det gör honom illa till mods.
Jag och en vän sätter oss i en taxi.
– Var vill ni åka?
– Där det inte finns människor, tack.
– Vad menar ni?
– Jag vet inte, kör oss till… ja jag vet inte. Men först till Riche.
– Va’ fan ska vi göra där, säger min vän.
– Jag glömde min halsduk där igår.
– Var du där igår?
– Åt tidig middag med pappa. Han ville… prata.
– Om vadå?
– Om döden. Jag vet inte. Bara prata.
– Älskar fäder. Bara prat är lysande. Enkelt. Totalt utan komplikationer. Neurotiska mödrar däremot. Herregud, det krävs årgångschampagne för att klara att lyssna av ett telefonmeddelande.
–Men du, en jävla halsduk, jag köper en ny till dig av en tant i Tokyo.
– Det är inte så mycket det som det är att jag inte vill se en jävla Riche-servitör gå med min sjal kring sin hals. Jag står inte ut med den tanken, jag är ledsen. Perfekt herr taxichaufför, in här blir utmärkt.
Riche. Ett honungsnäste för inflyttade storstadsbor. Det finns en tacksamhet och glädje i gästernas ögon som jag bara har sett i ansikten hos barn i U-länder då de hittar en färgglad plastbit. Jag kan glädjas med dem, men förstår inte upprinnelsen till all eufori.
Jag får tillbaka min halsduk och slänger det beige kashmirtyget i en papperskorg utanför och vänder mig om efter ett ställe att dricka på.
– Vad är den här hangupen med att ingen får röra dina kläder? Om jag lånade en kavaj av dig, skulle du behandla den på samma sätt?
– Självklart inte. Men jag skulle kräkas.
Jag har ständigt haft ett komplicerat förhållningssätt till kläder. Jag vill tro att det säger någonting om mig själv. Har ni hört dessa ord yttras tidigare? Det har ni naturligtvis. Men betyder det någonting? Svara ni på den frågan.
I Sverige är förhållandet till kläder okomplicerat; modebevakningen är fortfarande på en pubertal nivå. Jag läste igenom ett par modetidningar och modebloggar i veckan. I Sverige skriver man inte modekritik av någon anledning. Man skriver om mode-nyheter. Man informerar.
Att modeskribenter som vill ”ta mode på allvar” i hög grad underställer sig den kommersiella annonsmarknaden och klädes- och skoföretags medie-inköpare och pr-agenter är förvånande; relationerna mellan modeskribenter och företrädare för butiker, modekedjor och gymnastikskoföretag är tät.
Skribenterna använder samma källor (pr-människor, stora klädkedjor, Style.com, Antwerpen-bladet och Self Service). Artiklar skickas ut till en icke initierad läsekrets som tror sig får ta del av en objektiv, oberoende utvald selektion. Det får de inte.
Läsare intresserad av mode blir förledda av svensk modepress. Det sker varje dag. Kritiken och det oberoende urvalet är obefintligt.
Tidningar har blivit ett kommersiellt paradis för modeföretagen som tillåts marknadsföra vad som helst utan negativ kritik eller mothugg. Den effektivaste pr-agenten är H&M.
Så. Vilka lyckas H&M lura egentligen? Skribenterna och bloggarna som får gratisresor till en Sonia Rykiel-release i Paris eller en visning i New York? Modecheferna på de stora modetidningarna? Sofi, Frida och Märta Fahrman (skoja, det finns ingen Märta Fahrman)?
Nej. Svaret på den frågan är människor som för ett par månader sedan sågs köa utanför Hennes & Mauritz samtliga butiker för att, än en gång, gäckas av modevärldens motsvarighet till McDonalds. Det var dags för ännu ett försök av att låta en känd designer strö sin magi över H&M:s billiga barntyger. Denna gång Sonia Rykiel.
Men att handla på Hennes & Mauritz är naturligtvis som att kissa på sig, det är till en början varmt och mysigt, men väldigt snart förvandlas upplevelsen till något obehagligt och generande.
Och kära människa, jag vet, priserna kan till en början ses som förmånliga, men sanningen är att man, i vanlig ordning, får vad man betalar för. Vid en närmare anblick ser kläderna billiga ut. Och jag har aldrig sett någon bära upp ett H&M-plagg utan att helt tappa värdigheten. Inte ens en modebloggare i gratis turistklass med Paris som slutlig destination.
Modehusen har förvandlats till resebyråer och modeskribenterna till modeturister.
Det är år 2010 och fortfarande tar ingen mode på allvar.
För övrigt är det glädjande att det har påbörjats en utrensning på kultursidorna. Lata tanter med bronsålderssmycken och män i illasittande kavajer som inte kan skriva är ingenting som vi kommer att sakna. Samtliga kultursidor i det här lilla landet behöver vändas upp och ner. Ingen nu anställd skulle klara en dags konkurrens i Frankrike eller England.
