Anton Hellström inreder sitt kontor.
Igår var dagen då jag bestämde mig för att göra iordning i min nya ateljé. Rummet, som är en gammal kontorslokal, ska jag dela med min vän Klas. Jag hade tänkt ut en plan för att i alla fall få det så pass inrett, att jag kunde sitta och skriva nästkommande dag. Planen innebar en stol och ett skrivbord. Jag kom hem från Göteborg strax innan lunch och presenterade idén för min flickvän Jenny. Hon kom då med förslaget att jag kunde ta köksbordet som skrivbord, då det egentligen är ett gammalt skrivbord. Men vi måste ju ha ett köksbord? Jenny föreslog att vi skulle åka iväg och skaffa ett nytt köksbord. Det kändes som ett mycket större projekt än att åka och köpa ett skrivbord även fast det innebar att slå två flugor en smäll. Men jag ville inte ge Jenny rätt där och då och startade ett litet bråk. Även fast jag från att hon presenterade idén, innerst inne visste att det var rätt. Kanske var jag irrationell? Eller bara svag för en kvinnas doft? Scent of a woman.
Efter bråket gav vi oss i väg. När jag med en hand svängde av från motorvägen fick min knarrande skinnjacka mig att tänka på min pappa och hur han brukade säga ”inte ut och feppla i den där filen!” när vi övningskörde. Väl framme vid Hornbach plockade vi på oss en riktigt tjock och otymplig plywoodskiva. Suckande bar jag in den i bilen. Sen åkte vi till IKEA, jag köpte en chokladkaka till Jenny och vi försonades. Spenderarbyxorna på – av bara farten snodde jag med mig några växter för trivsel. Sedan fångade en gul realapp mitt intresse. Den tillhörde en kontorsstol. Eller gamingstol var det faktiskt. Jag ville inte ha den. Jag ville ha en italiensk stol. Eller en dansk. Eller en riktigt skön ergonomisk stol. I ett mjukt rum. Där man kan bli förvånad över vad man hittar i skåpen. Jaha, har jag den här boken? Vad spännande, när köpte jag den? Bäst att jag sätter mig och läser i min utnötta fåtölj. Vad var det för gammal diabild som trillade ut? Vad hette han som står längst bak i bilden? Jag minns inte. Men jag minns att han var jävlig. Eller som i min morfars ateljé. Där varenda liten pensel, bomullstrasa och kasettband bär på dignitet och en historia. När morfar tar paus från målandet placerar han en pappskiva i knät och lägger patiens. Det är samma pappskiva som han hade när jag var liten. Drygt 30 år gammal. Édith Piaf strilar ur den gamla bandspelaren. Så vill jag också ha det, tänkte jag för mig själv. Sedan gick jag raka vägen till ”tag-självlagret” och stoppade gamingstolen under armen. Fullständigt medveten om vilket misstag jag begick.
Fullständig vy över stolen, sedd från tre olika håll.
Hemma igen. Avlastning av nytt köksbord, pålastning av det gamla, som nu var mitt skrivbord. Sedan åkte jag till ateljén och började skruva ihop stolen. Stolen utan dignitet. När jag kom till den sista skruven svor jag högt. Det var en skruv som skulle göra bottenredet stabilt. Insexnyckeln skavde. Skruven var trög. Jag drog så hårt att själva skruvmynningen lossnade från sitsen. Skitsamma. En lös skruv kunde ju inte vara så farligt, även om det kändes lite ofräscht. När jag provsatt stolen och lutade mig tillbaka, kände jag hur hela kroppen hamnade snett. Dags att skruva isär den. Men den nyss nämnda skruven gick inte att få upp. Det är svårt att förklara, men den satt liksom fast i mynningen och mynningen gick inte att ta bort, då bottenredet satt i vägen. Mynning. Bottenrede. Man ska inte behöva använda ord som "bottenrede" och "mynning" när man har en ateljé. Jag vill ha ord som Grez-sur-Loing och trycksvärta i munnen.
Detaljbild på skruven. Mynningen syns inte på bild, men återfinns mellan bottenplatta och underrede (även kallat bottenrede).
Man i 35-årsåldern misstänkt för barnarov.
Efter missödet med stolen smsade jag med Klas som skrev att hans pappa ska ta med sig en matta från Göteborg. Det kändes lite bättre.
Klas plats sedd från mitt skrivbord.
Ateljén ligger på gatuplan. Fönstret är i perfekt huvudhöjd för förbipasserande. Snett vilande i min nya stol märkte jag att det var en strid ström av människor som gick förbi och slängde in blickar. Jag undrade vad de tänkte. Det såg så deppigt ut att jag var rädd för att bli misstänkt för något deppigt brott (typ barnarov) bara genom att någon ser min kontorsplats utifrån. Jag drog ner persiennerna. Men då blev det ännu deppigare inne i rummet. Jag tog ett djupt andetag och ställde växterna från IKEA på fönsterbläcket och insåg i samma stund att jag hade glömt köpa krukor.
Detaljbilder växter. Sedd från ovan nämnda skrivbordsplats.
Sedan märkte jag att skrivbordet (vårt förra köksbord) liksom var lite strävt och konstigt, vilket gjorde att jag fick små skavsår på handlederna och underarmarna när jag satt och skrev. Huden fastnade lite. Sedan såg jag musen och musmattan. Båda avsedda för gaming. Jag fick dem gratis för flera år sedan och har därför behållit dem. Två föremål som i den här kontexten gjorde det ännu mer sorgligt. För de passade liksom ihop med gamingstolen som jag aldrig ville ha. Som spillror från ett pojkrum och ett liv jag aldrig levt, men ständigt blir påmind om.
Detaljbild mus och tillhörande musmatta. Här var det även någon smuts på linsen som gjorde bilden ännu deppigare och speglade stämningen.
Jag vill vila på det genom åren oljefärgspatinerade golvet. Åla mig fram till den insuttna fåtöljen i det svaga ljuset från läslampan. Kika på diabilderna med den jävliga mannen. En värld där persienner är ett ord från ett främmande språk. Där Klas pappas matta från Göteborg redan ligger på golvet. Jag vaknade ur min dagdröm. Bestämde mig för att gå. Slog en sista blick ut över rummet. Och där var den. Pappskivan. Emballaget som en gång omslöt stolen från IKEA. Om 30 år och över 10 000 timmars patiens kan jag äntligen betrakta den med värdighet.
Till vänster: Morfars pappskiva. Till höger: En del av emballaget som en gång omslöt min kontorsstol.
Läs även: Gustaf Westman – Den levande färgkritan
