Popdivornas popdiva är och kommer alltid att vara Mariah Carey. Att försöka beskriva hennes storhet i antalet toppade Billboard-singlar (runt tjugo), intjänade miljoner (miljarder?) eller sålda album (vi pratar typ 200 miljoner) räcker inte. Hon är övermäktig.
När hennes Sweet Sweet Fantasy Tour når Stockholm och Globen upplever nog många i publiken en sällan skådad trip down memory lane. Man är plötsligt femton och hjärtekrossad igen, och lyssnar tvångsmässigt på My All för att verkligen gotta sig i sin egen sorg. Få artister har spottat ur sig så många hjärtskärande ballader som Mariah, och det är dessa som är hennes triumf ikväll.
Under en och en halv timme visar the queen of wail var balladskåpet fortfarande står, om än med vacklande resultat. Hon briljerar stort i flera av sina största hitar som One Sweet Day, Without You och ovan nämnda My All; det är under powerballadernas okrönte (eller krönte?) konung Heroes som det märks av att hennes röst inte är tjugofem år längre.
Mellan balladerna formligen spurtar Mariah sig igenom sina övriga hits i form av ett medley som lämnar en hel del övrigt att önska. Hennes danscrew, sex helt okej rippade killar, tar rollen som pausfåglar mellan Mariahs klädbyten på största allvar. Det blir dock lite tröttsamt att se dem dansa runt med lakan och gå ner i splitt för att hon ska byta från en rosa paljettklänning till en beige – jag vill ha mer Mariah-tid på scen.
Det är egentligen först när panglåten We Belong Together sätter igång som den småsävliga publiken verkar vakna till, och den gör hon också i det närmaste felfritt. Kollektiv gåshud? Vore konstigt annars. Men nittio minuter är kort tid och jag känner mig ännu mer snuvad på Mariah-tid när hon avslutar med ett Butterfly-outro och alltså inte fullföljer hela låten.
I sin helhet är ändå Sweet Sweet Fantasy Tour, om än något opersonlig á la "Stockholm, how are we doing?", ett kvitto på att Mariah Careys röst fortfarande tillhör en av vår tids största.
Läs även: Tre anledningar att älska Mariah Carey.
