KONSERTRECENSION: "Det råder ingen brist på svärta" – Morrissey på Hovet

15:28 15 Nov 2014

En sångfågel i sina bästa år.

betyg: 5 ”No one laughs at me, because I laugh first. At me.”

Under det halvtimmeslånga bildspel som föregår Morrisseys spelning på Hovet i Stockholm, som mest består av gamla youtubeklipp med Ramones, New York Dolls och Thatcher-bilder tonsatta med Ding-Dong! The Witch Is Dead, sticker det citatet ut. Det kommer från musikalfilmen Gypsy från 1962, även om det framförs i en annan version på projektionsduken, och det säger en del om Morrisseys bild av sig själv.

Efter att en rågblond kvinna bredvid mig har väst ”Mycket politiskt är det!” i sitt lika rågblonda sällskaps öra faller duken ner och Steven Patrick Morrissey med liveband spatserar in på scen. De bugar sig för varandra, kvällens huvudperson brölar ”schvenskar!” några gånger, och börjar spela The Queen Is Dead.

Det slår mig att han är på så särdeles strålande humör. Den senaste tiden i Morrisseys liv har präglats av ett diffust cancerbesked och en dramatisk skilsmässa från skivbolaget Harvest – rimligen borde han vara åtminstone lite purken. Men det enda tecknet på att någonting inte är som det ska är att han har gått ner i vikt – de osmickrande jeansen hänger löst och han tvingas hela tiden sticka ner sin röda, v-ringade skjorta i byxlinningen. Kanske är det en kommentar till det vilda skvallret kring hans sjukdom att han spelar Speedway så tidigt in i kvällen: ”All of the rumours keeping me grounded / I never said that they were completely unfounded”.

Deppar lite.

Han spelar en förvisso ganska tillfredsställande blandning av gammalt och nytt, Smiths och självbetitlat, men det märks att han är stolt över sin senaste skiva. ”A very beautiful thing”, kallar han World Peace Is Non Of Your Business från i somras. ”Not enough manufactured emotion to propel it, but that won’t stop us.” Han spelar Staircase At The University med akustiskt gitarrsolo, titelspåret World Peace Is None Of Your Business, The Bullfighter Dies, Kiss Me A Lot, fjäsklåten Scandinavia, förstås, Neil Cassidy Drops Dead. Det är okej, men publiken är – inte helt oväntat – ljummet inställd. Morrisseygubbar på diverse kultursidor har hävdat att detta album är hans bästa på mycket länge. Jag kan inte för mitt liv påstå att jag håller med.

De gamla låtarna, däremot, glänser. På How Soon Is Now byter Morrissey ut raden ”all my hope is gone” mot ”all my life is gone”, och säger sedan något som är svårt att tyda men låter misstänkt mycket som ”thank god”. Mittemellan två mindre minnesvärda låtar spelar han Asleep, även känd som världens allra sorgligaste låt. Det råder kort sagt ingen brist på svärta. Och under hela spelningen ser jag att han har en liten, ensam prick glitter på kinden. Den gör honom smärtsamt mänsklig i mina ögon, jag kommer på mig själv med att tänka på honom lite som en pappa, någon man älskar även när han är lite pinsam och gammal, vältrande i sin egen ångest, töntighet.

Han uppmuntrar publiken att ”make Stockholm even more beautiful” med sprayfärg, inhandlad på Clas Ohlson, och en meat is murder-stencil. Enter: filmklipp från slakterier och ni-vet-vilken antiköttlåt. Jag, som precis har kommit ur en fas av vegetarianism och veganism som varat i större delen av mitt medvetna liv, skäms och gömmer mig i mitt sällskaps hår. Men tröstar mig med att Morrissey är tokig i (ko)yoghurt och skinnskor. Det är en skitdålig version av Meat Is Murder ändå.


Första (och tyvärr enda) klädbytet avklarat.
 

Efter att ha tackat Peter Birro (!) för hans kommande tv-serie, döpt efter Viva Hate, avslutar han med Everyday Is Like Sunday. Allt halvdant, nytt är förlåtet. Jag råkar hamna mitt i ett bråk om Morrisseys fula skjorta, som han ryckt av sig och kastat i publiken, och som ungefär en tredjedel av nämnda publik nu har en millimeter av i handen. En roddare kommer ut med en sax och hjälper till att klippa upp skjortan i små, små bitar. På väg ut ser jag otaliga fans stå och dofta andaktigt på en liten bit grått tyg.

"För bullrigt, för mycket bombastisk ilska." Läs även Sara Bergs recension av World Peace Is Non Of Your Business.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!