Karolina Ramqvist: "Man väljer inte sin partner"

Karolina Ramqvist återvänder med en berättelse om omöjlig kärlek, rasism och de små besluten som formar ett liv.

Knappt två år efter hyllade Bröd och Mjölk är författaren Karolina Ramqvist tillbaka med Den första boken. En berättelse som tar avstamp en varm morgon på Jamaica där huvudpersonen återvänt till platsen och personen hon älskar kanske för sista gången. Lika mycket som det är en skildring av hopplösheten och hoppfullheten som omger kärlek är det en berättelse om öns råa historia, kolonialism och makt, och hur miljö påverkar de val vi gör. 
– Berättelsen pendlar på något sätt mellan avstånd och närhet. Dels i den här kärleken men också i relationen till platsen, säger Karolina Ramqvist. 
 
Titeln till trots är Den första boken Ramqvists trettonde utgivning sedan hon 1997 debuterade med musikessän När svenska pojkar började dansa. Strax därefter medverkade hon i feministantologin Fittstim och 2002 kom hennes första roman More Fire, som även den belyser det postkoloniala Jamaica. Under sitt yrkesverksamma liv har Ramqvist även skrivit noveller, prisbelönta filmmanus samt varit chefredaktör för tidskriften Arena. Den här gången har skrivprocessen gått ovanligt snabbt. Det första anslaget till Den första boken skrevs för 20 år sedan och sedan har det, som ofta med hennes böcker, förklarar hon, fått vänta tills tiden blev rätt. 
– Efter Bröd och Mjölk kändes det plötsligt som att jag ville skriva den här, så jag gick tillbaka till de där första gamla sidorna. Ofta vet jag inte så mycket vad det ska bli när jag börjar skriva men med den här visste jag mer. Det var som att jag bara skrev ur mig den efter att ha tänkt på den i så många år. Min första roman utspelar sig ju också i Jamaica och kanske var det egentligen den här boken jag ville skriva då, men att jag inte kunde.
 
Hur kom det sig att du återvände till den just nu?
– Jag tror alltid att jag vetat att jag velat skriva den, men en tydlig impuls var att jag hörde en författarvän till mig uttrycka att ”det inte finns någon omöjlig kärlek”. Enligt honom är vår författargenerations problem att vi inte har någon omöjlig kärlek att skriva om. Det ville jag opponera mig mot lite grann och det blev kanske en av katalysatorerna till att jag började skriva på boken på nytt.
 
Handlar boken om omöjlig kärlek? 
– På ett sätt, ja. Den handlar ju om kärlek, och delvis om det omöjliga i den här kärleken.
 
Vad har hänt mellan att du påbörjade skrivandet av den för 20 år sedan, och nu?
– Jag tror att jag har blivit författare däremellan. Jag har lärt mig skriva böcker på ett bättre sätt. Sen känns det ju fortfarande som att man inte har någon aning om hur man gör varje gång. Skrivandet har ju både den här mystiska och den praktiska sidan som samspelar på något sätt. Boken handlar mycket om rasism vilket var ett ämne som både var aktuellt när jag blev författare på 90-talet och idag. 
 
Skulle du säga att det är en självbiografisk berättelse?
– Även om mycket i mitt skrivande är ren fiktion så hämtar jag alltid något ur mitt eget liv. Jag tillbringade mycket tid i Jamaica kring millennieskiftet och har precis som huvudpersonen i boken erfarenhet av att ha upplevt klyftan av att leva i både det som då kallades för en tredje värld och i den här världen. Det är kanske en erfarenhet som har präglat mig och som jag aldrig blir riktigt färdig med.
 
Du var 21 år när du debuterade som författare, hur har din relation till skrivandet utvecklats sedan dess?
– På ett sätt så står man alltid inför skrivandet tomhänt, att varje gång är det som att jag aldrig har gjort det förut. Samtidigt kan jag ju se att jag har skrivit ett antal romaner nu och att det är någonting. När jag var yngre så handlade det mer om att hitta in i själva skrivandet men ju äldre jag har blivit, och ju mer jag har levt med att skriva, desto mer handlar det om att försöka hitta ut ur det. Skrivandet är ett arbete där tiden upphör. Man sätter sig ner och när man tittar upp från texten har dagen gått. Under en period var jag väldigt upptagen med hur skrivandet konsumerar författaren och svårigheten att växla mellan det och att försöka leva i världen tillsammans med andra, att kunna gå in och ut ur det. Trots att jag upplever att skrivandets kraft och grepp om mig blir allt starkare upplever jag också att det blivit lättare att lämna. Folk frågar ofta hur jag kan skriva så mycket, men för mig har frågan mer varit varför andra inte gör det.
 
Identifierar du dig mycket med att skriva? 
– Väldigt mycket. När jag var yngre så visste jag inte alls vem jag skulle vara om jag inte skrev, och det är kanske lätt att säga nu, men jag vet liksom att jag är en människa också.
 
När insåg du det?
– Jag tror att det har varit en process under några böcker, som Björnkvinnan, Det är natten och kanske även delvis Bröd och mjölk.
 
Minns du när du först insåg att du ville skriva? 
– Jag minns att jag var väldigt liten. Jag läste ganska mycket innan jag började skolan och skrev sådana små böcker som jag tror många barn gör. Varje gång det hade hänt någonting eller jag hade tänkt på någonting så gjorde jag en liten bok som jag ritade och skrev i. I tonåren ville jag väldigt gärna bli författare men var nog präglad av äldre tiders syn på litteratur och synen på ett manligt geni. Jag kunde inte riktigt se hur jag skulle kunna bli författare och det var nog en anledning till att jag började skriva i tidningar. Jag minns att jag tänkte att om jag bara skrev vad som helst skulle jag på något sätt lära mig att skriva böcker av bara farten. På det sättet tycker jag absolut inte att det fungerar såhär i efterhand. Jag tror att jag var ganska dålig på att skriva i tidningar och jag lärde mig heller inte särskilt mycket om att skriva böcker av att göra det. 
 
Hur har du lärt dig att skriva böcker då?
– När jag gick i gymnasiet så fanns det två skrivarutbildningar i Sverige som var bra men jag minns att jag hade någon romantisk idé om att det inte gick att utbilda någon till författare, att skrivarskolor ”stöpte alla i samma form". I själva verket tror jag att anledningen till att jag inte vågade söka var att jag var rädd att bli avvisad, skrivandet var så pass viktigt för mig, och istället klädde jag det i termer av att det var något fel på skrivarskolor. Så jag började skriva mina första böcker och det väl så jag har lärt mig. Jag kan ju på något sätt se tillbaka nu och se att jag har lärt mig genom själva arbetet och såklart även genom att läsa. Man har ju på något sätt en uppväxt som författare. Jag har inte läst om mina första böcker men jag tänker på dem som något slags trevande försök att lära sig.

 
Läser du någonsin om dina alster?
–  Nej, men man kan behöva återvända lite ibland. Det kan vara att böcker översätts, kommer ut i andra länder eller att det händer någonting kring en bok. Men det är alltid med någon sorts skräck som jag ser tillbaka på de gamla böckerna. 
 
Varför är det en skräck? 
– Det är nog alltid skräckinjagande att möta en del av sitt eget jag i efterhand. Det finns så mycket omedvetet i skrivandet, man öppnar någonting inom sig själv som man inte vet så mycket om och för mig präglar det även relationen till själva böckerna. Men också att böckerna är som faser i ett liv, eller i ett medvetande. Jag har nog varit en person som gärna lämnar dem bakom mig.
 
Vad har du lärt dig om dig själv i skrivandet? 
– Mycket tror jag. Det som jag får veta är sånt som ligger djupast i en på något sätt. Ganska ofta är det i andras läsning av texterna som saker framträder, det blir inte tydligt förrän någon annan påpekar det. Men det kan också vara under själva skrivandet eller i talandet om böckerna som jag plötsligt ser saker. Ganska tidigt i mitt författarskap såg jag exempelvis hur böckerna hänger ihop och liksom lutar sig mot varandra. När jag var en ung författare och rädd för att göra fel var jag rädd för det. Då minns jag att P.O. Enqvist sa till mig att: ”Du behöver aldrig vara rädd för att skriva samma bok om och om igen. För det gör alla.”. Det var skönt. Men sen tror jag också att man blir mindre rädd efter ett tag. 
 
Det här är ju en bok om kärlek. Kan du ge oss ett råd?
– Det handlar ju om den här personen som kommer till den här platsen och träffar den här personen. Hon har inga planer på att bli förälskad, och det är väl så det är med kärlek tänker jag. Det är någonting som drabbar en. Hennes tankar kretsar mycket kring varför hon har valt honom och varför han har valt henne, men i kärlek så har man inte mycket val. Man kan ha en idé om att man ska välja en person men det är väldigt sällan man faktiskt väljer. I vår tid har tanken kring det här valet accentuerats ännu mer. Man talar mycket om ”vad man vill ha” av en annan människa och vad man vill att den andra ”ska göra för en”. Sen blir man förvirrad när det blir fel och undrar varför man väljer fel personer. Men jag tror inte att det finns något val. Jag tror att kärlek drabbar en så att man blir ägd av den. När man blir äldre börjar man kanske se det rent psykoanalytiskt, se hur vi projicerar oss själva på den andra personen, vilket förstås riskerar att avförtrolla det hela. Men kärlek är aldrig enbart projektioner. Kärleken är en initiationsrit i våra liv och den liknar litteraturen på så vis att det som händer när vi älskar en annan är att vi ser oss själva. Den får oss att förstå vilka vi är på ett sätt som vi annars inte kan.

Den första boken finns ute nu via Bonniers förlag.