Dennis Jörnmark Callstam mellanlandar i Mariestad på en färd genom tid och rum.
Redan strax väster om Herrljunga ropar tågkonduktören för första gången ut en försening. Resenärer som ska till Umeå får räkna med ersättningsbuss. Själv är jag på väg mot Östersund och låter mig inte bekommas av informationen. För första gången sedan den magiska EM-sommaren 2000, när jag var åtta år, spelade Pokemon Red och såg Daniel Andersson slå en felpass mot Italien, ska jag resa norr om Stockholm. Då hade jag övertygat min mamma om att vi skulle åka på semester på en hemsökt herrgård eftersom jag en kort period var oerhört intresserad av spöken. Nu ska jag hjälpa en kompis köra en bil 80 mil söderut.
Först efter att biljetterna kontrollerats, vilket i praktiken innebär att personalen ombord går förbi alla resenärer utan att säga ett ord, kan bistron öppna. Detta är en hundvissla. Rödpillrade tågresenärer, som liksom undertecknad upplevt alla betydande livshändelser ombord på X2000 mellan Stockholm och Göteborg, vet mycket väl att den rullande restaurangen kommer att slå igen portarna vid 23. Klockan är redan 20 — det är bråda tider ombord.
Jag och mitt resesällskap beger oss omedelbart till vår favoritvagn för att inspektera utbudet. Nyligen köpte jag SJ:s nya vegetariska bagel, med färskost, soltorkade tomater och cheddar, och en Mariestads på tåget till Stockholm.
— Är det en god kombination?, frågade kvinnan bakom kortläsaren då.
— Jag har ingen aning, svarade jag.
— Jaha! Det är många som har köpt de två ihop idag, så jag trodde att det var en trend, sa hon.
När jag nu upprepar beställningen på nattåget mot Östersund förväntar jag mig jubel från serveringspersonalen.
— Pleased to meet you, hope you guessed my name, säger jag när jag lämpar av mackan och ölburken framför 20-åringen i kassan.
— Det blir 159 kronor, svarar han.
Skaraslätten sveper förbi utanför fönstret medan vi dricker våra burköl. Vi försöker båda förstå hur tåget faktiskt ska ta sig till Östersund. Jag går för att beställa mer öl och passar på att fråga killen i kassan vad som faktiskt gäller.
— Just nu är det jävligt oklart, säger han.
— Men det är fortfarande längs med spåret som gäller?, skojar jag.
— Vi kommer att passera Västerås, säger han.
Vid bordet intill vårt spelar ett par med stora ryggsäckar Yatzy på danska. Tjejen kastar tärningarna och tittar med spänd blick mot sin partner.
— Det är trejdjördig, säger hon.
— Je je, svarar han.
Det är killens tur. Han kastar tärningarna.
— Hey hey!!! Spindel!, utropar hans flickvän.
Det är inte för inte som SJ:s bistro blivit en av Sveriges stora lägereldar. Visst går det att slänga sig med jul på Liseberg hit och Allsång på Skansen dit, men finns det egentligen något konsensus som är starkare än överenskommelsen kring att tid och rum upphör när man kliver in i tågets serveringsdel?
Medan vi i sakta mak rullar genom Svealand slår sig fler ner vid vårt bord. Snart har vi sällskap av en asylsökande kille i 20-årsåldern och en pensionär som ska följa med en kompis för att hälsa på kompisens döende pappa. Pensionären tar fram sin Android och visar mig ett skämt från Skrattemyndighetens Facebooksida. I korta drag går det ut på att det är roligare att dricka alkohol än att äta glass. Jag skrattar.
— Det är ett bra skämt, säger han.
— Skämt och skämt, svarar jag.
— Ja. Det är ett bra allvar.
Stämningen i restaurangen dämpas en aning när konduktören tvingas läsa upp ännu ett meddelande. Signalfelet i Sundsvall har inte gått att avhjälpa. De resenärer som hade planerat för en god natts sömn på tåget för att sedan vakna i Umeå tvingas tänka om. SJ har bokat in dem på ett hotell i Sundsvall. Även om jag hellre skulle ta mig an att betala Nöjesguidens frilansfakturor ur egen ficka än att tillbringa en natt på ett Scandic i en mellanstor svensk stad har jag svårt att förstå den ilska som nu vänds mot den 20-åring som för egen maskin håller restaurangen öppen. Ensam får han klä skott för all misslyckad infrastrukturpolitik sedan 1980-talet.
– Ska jag bara sitta och vänta på att kanske få ett tåg? Det är ju helt absurt, skränar en arg skåning i riktning mot bistron.
20-åringen tycks få nog.
– Om du vill avbryta din resa är det bara att kliva av, säger han och gestikulerar ut genom fönstret. I skymningsljuset går det att ana en ko, en parkerad traktor och en rätt stor äng, någonstans mellan Örebro och Arboga.
När bistron slår igen portarna klockan 23 har tåget stannat i Västerås. Den så kallade midnattssolen tycks vara överreklamerad – det är becksvart utanför och med ett antal Mariestads innanför västen blir det inte allt för svårt att somna.
Jag vaknar klockan sex på morgonen. De gnälliga resenärerna på väg mot Umeå har kopplats bort från vårt tåg för längesen. Återigen meddelar personalen att tåget blivit försenat. Jag köper en kaffe i bistron och förstår att många ombord är mycket frustrerade även över detta. Det är svårt att förstå varför de så gärna vill komma fram till Östersund. Ett par timmar senare kliver jag av tåget och möts av en stad där inte ett enda café är öppet klockan nio på morgonen. Vilken tur att jag är här, och inte kvar i bistron.
Läs även: En ung mans erotiska resa från Stockholm till Marbella
