"Inget kan hålla mig vaken förutom rädslan att bli knivmördad"

Hur många Edvin finns det? Nöjesguiden har haft ett samtal om livet, döden och Wagners operatetralogi med Edvin Törnblom. 

Vi sitter på en pub i Skanstull, Stockholm. Akustiken är rätt dålig eftersom den inte är inredd med något som helst på väggarna. Klockan är åtta, det har regnat i drygt en vecka och Edvin Törnblom har precis kommit tillbaka från ett träningspass. Imorgon bitti åker han västerut med sin soloföreställning Bögen är lös (i magen), det är första helgen av två på Lorensbergsteatern i Göteborg. Det har i skrivande stund gått en vecka sedan premiären som i sin tur föranleddes av tre månaders repetitioner.
– Den största utmaningen har varit det faktum att allt bara har handlat om mig. Man tänker att det ska vara en dröm för någon som är så egotrippad som jag, men när det är allt du gör, varenda dag, i tre månaders tid är det fruktansvärt. Det är skönt att det är över, säger han.

Premiären är avklarad och det innebär också att den för många artister lätt ångestfyllda biten med recensioner är över. Han har varit lite orolig. Men de har varit bra, positiva. “En mycket imponerande hemkomst”, skrev DN dagen efter premiären. 
–  Jag ville ändå att de äldre kritikerna skulle fatta. Och det kändes som att de, med en brasklapp av att showen är riktad till unga, fattade grejen, säger han. 

Bögen är lös (i magen) är både en humorshow och en kroppslig förlängning av Edvins författardebut, boken Bögen är lös, som kom 2022. Även om showversionen involverar mer sång, dans och rekvisita (bland annat i form av en godisspray) än pappersupplagan, är den röda tråden fortfarande Edvins egen berättelse om att växa upp utanför normen. Det kommande halvåret sätts showen upp runt 50 gånger över hela landet, 30 000 biljetter är i dagsläget sålda och trots extrainsatta datum är det mesta redan slutsålt. 

Vad skulle Edvin, 11 år, känna inför att du gör den här showen?
–  För några veckor sedan stod jag ute i en lagerlokal på ett genomdrag och grät, och jag är absolut ingen gråtare. Det kom över mig där i slutscenen att – gud, nu står vi här, Pål (Ströbaek, reds anm.) har regisserat och skrivit och jag står på scen. Vi jobbar med de absolut bästa personerna. Det bästa ljuset, bästa ljudet, bästa koreografen och den bästa producenten. Och vi berättar liksom min och vår historia. Det var surrealistiskt att ta in. Det är pinsamt att erkänna men jag tror att jag verkligen har drömt om att stå på scen. När man känner att man kanske inte har någon sådan “specifik talang” som är värd att stå på scen för, så känns det skönt att visa upp något som är av värde för mig, och oss.

Du tycker inte att du har talang? Jag tänkte att vi skulle prata om att du är väldigt duktig på att sjunga. 
– Jag gick ju AF (Adolf Fredriks musikklasser, reds anm.) och har alltid sjungit. Men jag har aldrig varit den som fått sjunga solon eller så “briljerat”. Jag ville gärna göra det och då har det blivit himla.. Jag vet inte, laddat?

Är du Suzuki-upplärd?
– Om jag kan göra Suzuki? Vad är det? Jag tänker på Sudoku nu. Eller vadå? 

Jag syftar på den japanska metoden där de tränar små barn med instrument för att de ska få ett bra gehör. 
– Just det. På ett sätt är jag väl det, absolut. Jag spelade cello från att jag var sju och har ju sjungit från samma ålder, jag var konstant omringad av musik. Men det känns också som en grej som är så pinsam, när man är uppvuxen i den typen av miljö, att man borde kunna mer typ. Vissa kan ju bara lägga en stämma när någon sjunger, jag borde kunna göra det. 

Om jag tar en ton. *aaaAaaa*?
– Vänta, vi testar igen. Ta en ton. Haha, nej det går inte. Jag har sjungit i kör i tio år, så det borde verkligen gå. 

Hur det är med stämmorna vågar jag inte ta gift på men det är också helt ointressant, bra sjunger han. Kanske inte helt otippat med tanke på bakgrunden. Mamma Marianne Eklöf är operasångerska och pappa Peter Törnblom är cellist. Uppväxten innehöll av naturliga skäl sin beskärda del musik, förutom gosskör och cellospelande fick Edvin då och då även följa med föräldrarna till jobbet på operan. 
–  Som en person som sjungit i kör har man blivit fostrad att det ska låta “fint”, men nu i föreställningen kör jag bara på. Det är väldigt befriande. Hela temat på föreställningen är ju på något sätt att det är viktigt att kunna känna sig fri som människa, men det är mycket mindre grejer än så som jag känner mig befriad av i föreställningen, att våga sjunga är en av dem, förklarar han.

Var dina föräldrar uppmuntrande till att välja den artistiska banan?
–  Nej, mer tvärtom. De har väl uppmuntrat till själva sången och musiken men de har varit stenhårda med att man inte ska jobba med kultur. De har ju varit lågavlönade statliga kulturarbetare hela livet, det vill säga inte den delen av kulturvärlden där man kan tjäna pengar. De förbjöd oss att jobba med det. 

Vad ville de att du skulle göra? 
– Jag vet inte. De har satt mycket större press på min brorsa när det kommer till det, haha, han skulle bli så läkare för han var “den smarta”. Och nu är han stridspilot. Nej, men. Eller vad var frågan?

Musiken under din uppväxt. 
–  Var en jättestor del, men samtidigt.. Jag brukade alltid ge mina föräldrar skit för att de inte visste vem Michael Jackson eller Whitney Houston var, eller de visste i alla fall inte att hon gjort I Will Always Love You. Det är en sån skugga för dem. Jag har alltid haft stenkoll på såna grejer, men jag vet också vilka operor som är en del av Ringen av Wagner. 

Kan du höra ett klassiskt stycke och veta vilket det är? 
– Ja, eller det säger jag nu, men absolut, det skulle jag nog kunna göra. Jag tror jag kan mer än medelsvensken. Men vi lyssnade aldrig på musik hemma, det var alltid tyst i bilen, radion var aldrig på. Musik innebar jobb för mina föräldrar. Det var inte så mycket kulturliv hemma, men det gjorde inte så mycket. 

Våren 2020 startade Edvin och kompisen och tillika komikern Johanna Nordström podden Ursäkta där de generöst delar med sig av det senaste i deras, och andras, liv samt svarar på lyssnarnas frågor. Det blev succé. En kvalitativ studie från Halmstad universitet fastställer till och med att podden haft betydelse för kvinnors identitetsskapande under de senaste åren. 

Finns det något du inte pratar om offentligt?
– Den listan är så lång. Det här låter så töntigt att säga men för både mig och Johanna är det i princip två karaktärer vi spelar. De här promiskuösa, sexgalna fyllekajorna –  vi är inte så privat. Jag pratar exempelvis sällan om mina vänner. Jag har jättemycket vänner som inte är kända eller offentliga och de pratar jag aldrig om, de får ha sitt privatliv och det är min egen värld. Sen pratar jag sällan om vad jag gör om dagarna. Det är kul att det låter väldigt öppet när vi pratar men det är nog för att jag typ säger att “jag bajsade på mig”, jag är öppen åt det hållet men stängd åt det andra. 

Personan kontra personen Edvin, får människor komma dig inpå livet eller är det bara några få utvalda?
– Det är få utvalda, jag kan bli väldigt irriterad när folk tror att de känner mig. Men den grejen måste jag också bara släppa. Folk kommer fram till mig på stan och ska ha samma ton som vi har i podden. Typ vara lite snäsiga och coola och fråga om man fått ligga på senaste tiden. Man är så.. You don't know shit. Tyst. Den grejen är lite trist. 

Har du fått ligga på senaste tiden?
–  Det håller jag för mig själv. 

Skulle du säga att du är blyg?
– Ja, det är jag och jag tror att jag skyddar det genom att vara extrovert. Jag tar liksom tjuren vid hornen. Det värsta jag vet är att gå in i ett rum och hälsa på folk, träffa nya människor och mingla. Det är vidrigt. Men istället slår jag på den här galna sidan. 

Får det några konsekvenser?
– Det är nog bara positivt tror jag. Om jag har en dålig dag hjälper det mig att få en bättre dag. Det kan vara lite skönt att slå på den här trevliga maskinen, så var jag även innan jag blev offentlig. Det är ju bara så korta stunder. Så får man komma hem och sova sen. Men jag är också social. Man är väl det.

Vad gör du om dagarna?
– Det undrar jag med. Jag jobbar ju som fan och det är också en sån där grej som inte riktigt märks utåt. Jag har repat som en galning i tre månader för showen, sen går man direkt in och gör ett tv-program och samtidigt är det tusen olika samarbeten. Jag älskar det, men det vore också skönt med lite chill. 

Är folk dåliga på att förstå arbetet bakom? 
– Ja, verkligen. Jag tror också att det är grejen med min vibe. Min grej är ju att vara “galen” och spontan. Att komma in i ett sammanhang och verka som att jag tar det på volley. Men det är ju en för mig utarbetad persona. I princip manusbyggt, fast att det låter improviserat. 

Var kommer den personan ifrån? 
– Jag tycker mest att den är så jävla kul. Från början kommer den nog från hela dragrace-världen, alltså inte motorsporten. Jag tycker den typen av humor är så jävla rolig till skillnad från den skrivna, punchiga “kill-humorn” på stand up-klubbar. Jag älskar typ, snäsiga kommentarer. Det är den roligaste formen av humor. 

Du är bra på ögonkontakt. 
– Jag ser ut som en psykopat ibland. 

Är det för att du är väluppfostrad?
– Men är inte det psykopatbeteende? Att man verkligen tittar in i någons ögon. Jag tror kanske bara det är ett intresse för folk. Det bästa jag vet är när man pratar så där intensivt med någon på fyllan och typ nickar åt allt. Jag är en hyperaktiv lyssnare, sitter med stora ögon och bara så “ahh, ahh, ahh”. Antingen det, eller så är det bara psykopat.

Skulle du säga att du är artig och väluppfostrad?
– Det skulle jag ändå säga att jag är. Hyfs är det absolut charmigaste jag vet. Bordsskick! Servetten i knät! Hälsa! Att vara trevlig. 

Var kommer det ifrån? 
– Jag var med i många vuxna sammanhang som barn, så det är nog lite lillgammalt. Jag spårar mycket tillbaka till min tid på AF också, man skulle sitta rak i ryggen och sådär. Det är en gammaldags stil som kanske inte borde leva kvar. Vi fick stå i led och så, lite militant. Men det blev ju bra.

Har alla frågor ställts till dig?
– Inte alls! Det är alltid väldigt mycket samma frågor i intervjuer. Om jag behöver prata om min mobbing en gång till... Du vet, det är i varenda intervju. Det är aldrig någon som frågat om musik någonsin. Det är alltid bara mobbingen, utanförskap och att vara bög. Och det är så ointressant att prata om. Jag är så trött på det. 

Det är dock lite av ett core theme i det du gör just nu?
– Det är ju det, haha. Det får man ändå säga! 

Jag vet att du är bilintresserad, det pratas det inte om lika ofta?
– Jag är oerhört bilintresserad och har varit det hela mitt liv! Det är en sån grej som folk blir fnissiga av att höra. Jag älskar bilar, älskar att köra bil och kan allt om dem. Jag sitter till exempel mycket på Youtube och kollar på bilmekar-videos. 

Jag vet att du äger en Audi. Är det så att du meckar med den? 
– Det gör jag inte, tyvärr, men du har rätt, jag har en Audi. You know too much, haha. 

När dök bilarna upp i ditt liv? 
– Pappa har alltid haft bilar, så jag delar intresset med honom och min brorsa.
Jag älskade bilar som barn och det har alltid bara varit så, jag lekte liksom med antingen barbie och bilar. När jag blev äldre spelade jag i princip bara bilspel på Xbox, tog körkort direkt när jag fyllde 18. Kort och gott, varit och är tokigt bilintresserad. 

Är det någon speciell inriktning på intresset?
– Nej, det är väldigt generellt motorsport. Bilar och motorcyklar. 

Du sa att du sitter på Youtube, vad är det du kollar på där?
– Alltså allt från så Porsche Taycans nya uppdatering 2022, hur den skiljer sig från tidigare års modeller, provkörningar till jämförelser mellan si och så bilmodell. Vilken har bäst prestanda, mest range, eldrift. Allt sånt där töntigt.

Drömbil? 
– Just nu är det Porsche Taycan. Den är så jävla fet. Otrolig, men dyr. Men också värt, typ?

Finns det en anledning till att du inte pratar om ditt bilintresse i exempelvis podden?
– Men vad ska jag säga om det till typ Johanna? I och för sig är hon också ganska bilintresserad. Men jag kanske inte tror att Anna, 21, i Gävle vill höra om det. Och vill hon det går hon ju till sin kille i så fall. Från oss vill hon ju höra om så “en kväll på Spybar”.

Ja, vad vill de egentligen höra, skvaller?
– De vill ha skvaller. De vill ha skitsnack. De vill ha Hänt Extra, och där ingår inte bilen, tyvärr. Det hade varit en dröm att gästa någon bilkanal på typ Youtube. 

Är du rädd för människors ilska?
– Absolut. Men jag kan också bli oerhört arg och jag har lärt mig att inte lägga mig. Tidigare har jag haft svårt att stå fast vid min åsikt och inte vika ner mig i bråk jag haft med vänner. Jag lever fortfarande i fantasin att de egentligen inte vill vara med mig, att de bara är med mig för att de har blivit tillsagda av någon att vara det. Men det har kommit de senaste åren, att jag liksom inte lägger mig för min sak. 

Min första plan för den här intervjun var att vi skulle gå på hypnos. Vad för skit hade kommit fram tror du?
– Jag hade ÄLSKAT det! Mycket åsikter om mina vänner och familj tror jag hade kommit fram. Det är också en sån där grej när man inte lever i en relation, jag har jättemycket nära vänner men jag har ju ingen som är min confidant, så att säga. Samtidigt måste man få ventilera men jag vill ogärna göra det med mina vänner, då tänker jag att de kommer tro att jag pratar på samma sätt om dem när de inte är med. Så jag försöker hålla det på en låg nivå. Men det finns en risk att det hade kommit ut det ena och det andra. 

Ofarligt ändå, inte alls så hysteriskt.
– Men alltså är inte det mer hysteriskt om man tar typ ayahuasca?

Har du erfarenhet?
– Nej, jag vill, men samtidigt inte. Jag har träffat två personer som haft dåliga upplevelser av det. Den ena var kanske mer rimlig men den andra försökte på riktigt döda sig själv under trippen. Försökte krossa sitt knä och slängde sig över ett stängsel. Så hur ska man veta var man själv hamnar? 

Hur många Edvin finns det?
– Hundra. Det finns hundra stycken Edvin. 

Du pratade om en persona förut. Finns det flera delar av Edvin Törnblom?
– Absolut, absolut. Både i mig men också i andra. 

Andra Edvins? Eller personer? 
– Andra personer. Jag tror verkligen att vi... Nu låter jag som en ayahuasca-person men jag tror att det finns fler exemplar av mig i världen. 

Själar? 
– Ja, exakt, exakt. 

Som att din själ även finns i en annan person?
– Nej, alltså... Lol, inte en hel kopia av mig.

Tvillingsjäl? 
– Ja. Alltså jag tror ju inte på det här med en “one true love”, en själsfrände liksom utan jag tror att det finns en själsfrände för varje steg man är i livet. Jag tror snarare att det finns, inte exakt parallella universum, men typ. Att det finns någon som lever exakt samma liv som mig och är exakt samma person som mig men i en annan, på en annan plats. 

Tror du på liv efter döden? 
– Mmm… Nu är ju Oprah cancelled men hon sa det ju någon gång så fint när hon förklarade Gud och religion. Alltså det klassiska, att Gud liksom är en själv. Gud finns inom oss för vi alla är vår egen Gud, typ. Alltså jag vet inte, det är så jävla svår fråga. Det finns ibland folk som formulerar sig så jävla bra på den, så man bara, just det, ja, såklart det är så.

Många brukar väl säga att de “tror på någonting men vet inte riktigt vad”?
– Jag har en gymkompis, vi känner ju inte varandra men vi träffas alltid i omklädningsrummet. Han är motivationstalare och första gången vi träffades var i bastun, jag går aldrig in i bastun annars, men nu gjorde jag det. Jag mådde piss, det var mycket att göra i livet och jag hade haft ett så jävla hårt träningspass. Jag minns bara fragment av vårt samtal för att jag var så borta, men det var verkligen ett samtal. Du vet när man i efterhand ifrågasätter om man upplevde det på riktigt? Han frågade mig om jag njuter av allt som händer i mitt liv och om jag känner mig i nuet. Då berättade jag att jag insett att jag inte kan leva i nuet, att jag tror det är fysiskt omöjligt som människa och att jag istället lever för minnena. Jag jobbar stenhårt för mina minnen som jag sen kommer älska att minnas. För mig var det bara en dum tanke. Men det citatet har verkligen satt sig i mig nu och han tog med sig det till sin föreläsning. Jag vet inte riktigt om man kan översätta det till livet efter döden, att man snarare lever minnena man har levt än ett helt nytt liv. 

Det är en fin tanke att man skulle kunna gå tillbaka.
– Då blir ju himmelen de bästa minnena som man har upplevt.

Du sa något jag tyckte var intressant i SVT:s Min sanning. “Så fort det görs film eller tv eller dylikt om bögar så är det alltid med fokus på bögheten. Det tycker jag att vi ska komma ifrån”. 
– …..

Haha. Känner du dig träffad av din egen åsikt? 
– Den största kritiken som personer har sagt om föreställningen är den där om att  “vi har hört en komma ut-historia hundra gånger”, och jag fattar det – verkligen. Sen tycker jag ändå att jag ger ett modernt perspektiv på det hela, men det behöver vi inte ta här och nu. Det finns en actionfilm med Angelina Jolie som heter Salt som handlar om en spion. Det sägs att rollen som Salt var skriven för en man men att de bytte ut så att Angelina Jolie spelade den istället. Manuset anpassades dock inte efter bytet av karaktärens kön. Exakt så skulle jag vilja ha det. En historia med queera perspektiv utan att det per definition måste handla om just det queera perspektivet. Det är ju så töntigt att säga, men det vore kul att se en film där personen också bara råkar vara bög, eller en kärlekshistoria där de är bögar men också lyckliga. Att det inte bara behöver vara Call Me By Your Name. Samtidigt som den grejen också är kul. Ta Cam och Mitch i Modern Family, de är ju det roligaste som finns. Stereotyper är roliga, tyvärr. 

Innebär det att du “klar” med att prata om att vara bög nu efter showen och boken?
– Vi pratade precis om det här faktiskt. Lite med grund i att William Spetz har gjort den här fantastiska serien Tore. Aftonbladet skrev lite elakt att det var lite förväntat att han skulle göra en sån serie, men det är ju så – man gräver ju där man står. Jag tror alltid att jag kommer göra skämtsamma grejer om bögar. Det är ju mina erfarenheter. Men jag känner mig absolut klar med det också, gud ja. Jag undrar bara vad jag ska göra härnäst. Det är ju också en intressant grej, manliga rockstjärnor har aldrig behövt förnya sig själva. De gör bara greatest hits-turnéer. Medan Beyonce, Katy Perry, Lady Gaga och andra kvinnliga popartister konstant måste komma med något nytt. En ny persona, ett nytt sound, en ny vibe, en ny era. Så man måste väl bara jobba twice as hard, jag får väl göra det då.

Du har byggt mycket av din offentliga persona kring din sexualitet. Har det inneburit några konsekvenser?
– Det har det absolut. Om man studerar personer som är oerhört framgångsrika så har ju de ofta någon slags usp, något kännetecken. Ta Kattis Ahlström, hon är skåningen. Jag har ju aktivt jobbat lite med den bilden, att det ska bli “Det är ju han, bögen” liksom. Men det som skrivs om mig av andra bögar på exempelvis Twitter är ju i stil med: “Är det någon kille som ens vill ha den här äckliga Edvin?”. “Vilka killar är det som är intresserade av honom?”. Jag har varit så öppen med min sexualitet att jag har blivit osexig, tror jag. Det finns säkert många som är intresserade av mig. Men du fattar vad jag menar, när det här mystiska försvinner så… Men det är okej.

Finns det något du är sugen på att göra som du inte doppat tårna i än?
– Det är mycket om bögar, tyvärr. Jag kanske startar ett bilmagasin med ett queer perspektiv? Nej, jag skojade. Jag tycker det är så himla kul med skådespeleri. Min absoluta dröm skulle vara att spela en straight man i typ nya Ondskan, men det är väl allas dröm. Och göra det fittbra. Ingen skulle någonsin kunna call att jag är bög. 

Hur ser det ut framöver?
– Jag har grejer planerade fram till 2026 just nu. Det är jättekul, det är så jävla roliga grejer, men det är ju svårt att planera. Tänk om jag vill göra någonting kul som jag kommer på mitt i? Det blir jättesvårt. Men jag ska exempelvis skådespela i en teaterpjäs 2025. Det ser jag fram emot jättemycket. När jag är lite äldre skulle jag verkligen vilja regissera en opera. 

Varför opera? 
– Det finns inget mäktigare än opera! När opera är som bäst så är det så tårdrypande gåshudsmäktigt att det inte går. Och det är så förlåtande, för musiken finns, uttrycket finns. Att då bara få addera sin take på ett klassiskt verk är otroligt. Man kan ta det var som helst och det blir förmodligen bra. Har du sett opera?

Ett par stycken när jag var yngre men jag har väldigt lite erfarenhet.
– Tyvärr är det ju ofta de enkla operorna som de rekommenderar folk att gå på, och de är ofta skittråkiga. De svårare – exempelvis Strauss-operorna – där musiken kanske är lite mer komplicerad, är så mycket vackrare, snyggare och så mycket bättre. Dessutom är det oftast kortare och har ett mer intressant tema och handling. Men de rekommenderas inte för att de är ansedda som “svåra”. 

Jag inbillar mig att jag tycker att det är svårt för att det är svårt att höra vad de sjunger?
– Sure. Och så kan man sitta i 45 minuter i en aria där en person sjunger om att den är kär i någon. Så det är en utmaning, sure. Men den där payoff-en man får när det är som bäst är obeskrivbar. Det är ju så jävla häftigt att de står framför en orkester på 50 personer och kan överrösta den. Helt sjukt. Det är ju som när jag bett mamma om hjälp inför grejer, och hon ska stå och sjunga någon poplåt med mig. Det är lite så “thank you, vi går vidare med någon annan”. Det är en helt annan grej, en helt annan grej. 

Vad ligger du vaken för om nätterna?
– Ingenting. Jag somnar som en stock och så sover jag tills jag vaknar. Jag är så trött. Inget kan hålla mig vaken förutom rädslan att bli knivmördad av någon mitt i natten. 

Är du rädd för att bli bortglömd? 
– Ja. Eller vet du vad, jag har tänkt på det så mycket. Nu är det ju någon slags uppgång för mig, det blåser på men allt går ju i cykler. Även jag kommer att försvinna och sen komma tillbaka, och det är fine. Jag har insett att det ofta är självförvållat när folk försvinner, jag tänker inte nämna några namn, men om man vill vara kvar och fortsätter göra bra saker är man kvar. Klart att man kan ha otur och det finns ekonomiska aspekter etcetera men jag tror ofta det handlar om att de inte vill vara kvar i den typen av rampljus och tröttnar. Den insikten fick mig att känna mig lugn. Jag tror inte heller att allt behöver kännas som en så stor framgång hela tiden. 2018 gjorde jag ungdomsprogram på SVT som absolut ingen såg, men jag hade så fucking kul och gjorde det tillsammans med några av mina bästa vänner. Det gjorde ingenting att ingen såg. Just nu tar många del av det jag gör men jag tror det kommer kännas lika kul vad som än händer.

Har du åldersnoja? 
– Inte nu. Jag tror att hela 30-åren är underbara och helt fantastiska. Jag älskar att vara vuxen, det är toppen. Jag är precis som Jenna i 13 snart 30. 

När tror du att du kommer peaka?
–  33. Eller nu. Kanske. 

Vad är det viktigaste?
– Det är bara vänner och familj. Och att man är lycklig där man är och att man har kul. Det är någonting som mamma verkligen har lärt mig och som jag bär med mig. Även nu med den här showen, det blir så lätt att pressen tar över. Det viktigaste är att fortfarande ha kul när man gör det, även när det kanske känns piss. Och det har jag verkligen haft hittills.