Huvudpersonerna i Husbykravallerna.
Som så många andra satt jag bänkad framför gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning, som skulle kretsa kring upploppen och bilbränderna som skedde för exakt ett år sedan i Husby. Premissen för programmet var främst att undersöka vad som drev ungdomar i den svenska förorten till sådana uppvisningar av frustration och vanmakt. Istället fick vi se om fjolårets rapportering, blandat med bisarra spekulationer.
Man var tydligen lite överentusiastisk under Uppdrag Gransknings brainstorming-session inför detta avsnitt, och landade till slut i att man skulle göra Husby-reportaget i form av av en apokalyptisk krigsfilm. Vi inleder med dyster och upptrappande musik i bakgrunden, ljudinspelningar med upprörda människor som sett ungdomar bära runt på stenar, och en video filmad ovanifrån på en rasifierad kille i luva som mystiskt tar upp ett stenblock och sedan lägger ner det igen. Rough stuff.
Det första jag reagerade på (förutom Black Hawk Down-soundtracket i bakgrunden) var hur mycket tid som ägnades åt att intervjua enskilda poliser om deras personliga åsikter kring händelserna. Majoriteten av denna "granskning", kring ett upplopp som startade specifikt mot polisens övervåld, ägnas alltså åt att intervjua just polisen. Hur detta passar in i public services odödliga strävan efter att rapportera opartiskt är svårt att förstå.
Polisen raljerar bland annat om att det är en kultur bland ungdomarna att hata polisen. Samtidigt erkänner de att det är fullt möjligt att övervåld och rasistiska tillmälen kan ha använts från deras sida, precis som många ortbor har vittnat om. Det är uppseendeväckande att en yrkeskår som specialiserar sig på att analysera kriminella aktiviteter inte ser korrelationen. Istället verkar man ha funnit en syndabock i Megafonen Orten, en ideel organisation som kämpar för ortbornas rättigheter.
Både polisens och medias överlägsenhetskomplex visar sig tydligt i bristen på självkritik. Man pratar till exempel om låga betyg och bristande studiebehörighet bland ungdomarna i Husby men nämner aldrig att Megafonen Orten bland annat har anordnat gratis läxhjälp i området av just denna anledning. Megafonen Ortens fel är helt enkelt att de lyssnar på ortsborna och tar det de säger på allvar medan resten av samhället anser att den rasifierade underklassen inte har någon kredibilitet.
När otaligt många rasifierade, som både deltagit i upploppen och inte har med det och göra, vittnar om övervåld och rasistiska glåpord som används från polisens sida viftar polisen och media bort detta eftersom att anmälningar saknas. Det är ofattbart att man inte belyser varför den marginaliserade underklassen skulle se det som lönlöst att anmäla en myndighet, när de missbrukar sitt våldsmonopol, till själva myndigheten i fråga. Att man stolt konstaterar att enbart två anmälningar har gjorts, istället för att skämmas över att det stora antalet människor som menar att de blivit illa behandlade uppenbarligen inte vågar träda fram.
Det kanske mest oroväckande är att det här avsnittet av Uppdrag Granskning bara är ett program i mängden som har sänts i public service, med syftet att demonisera under- och arbetarklassen samt deras organisering. Det framgår allt tydligare att denna opartiskhet vi hört så mycket om i själva är ett sätt för media att stryka våra makthavare medhårs och använda de grupper som står längst ner i vårt samhälles hierarki som slagpåsar.
Hårdvinklade reportage om arbetarklassens ”extremism” och organisering gör det än en gång uppenbart att objektiviteten är en täckmantel media använder sig av för att slå nedåt mot redan förtryckta samhällsklasser.
Julia Cagan är antirasistisk aktivist. För mer av henne, se hennes Twitter.
Julia Cagan: "Hur passar Uppdrag Granskning in i public services opartiskhet?"
Stad:
Kategori: