Jón Þór Birgisson, eller mera avslappnat Jónsi om du föredrar det, och hans sambo Alex Somers har ett skaparprojekt ihop. Båda har skaparprojekt vid sidan om också, Jónsi som sångare i Sigur Rós och Alex i Reykavik-bandet The Parachutes. Nöjesguiden ringde upp dem för att berätta att de atmosfärer de skapar tillsammans tar vår recensent Elina Wessman till den ena exotiska platsen efter den andra ända tills hon känner sig alldeles för patetisk.
-- Oj. Fint! Men det var inte vad vi eftersträvade. Vi försökte faktiskt inte åstadkomma något alls, vi satt bara inlåsta i köket och lät saker hända. (JB)
-- Eftersom vi spelade in utan avsikter eller tankar på att det skulle bli en produkt trodde vi inte att musiken skulle ta med någon annan än oss till olika platser. Meningen var bara att vi ville göra något som fick oss själva att må bra. Men jag blir glad över Elinas känsla, för när vi satte ihop materialet till en skiva så småningom tänkte vi lite så, att vi ville ha variation i stämningar och känslor. (AS)
Och från början handlade det mest om bildkonstprojektet Riceboy Sleeps, förstår jag?
-- Egentligen inte. Det var bara att den delen blev offentlig först, med vår bok 2006. Men det visuella och musiken gick hand i hand redan från början för fyra-fem år sedan. Fast långsamt. Det var inget vi ville eller bestämde, det konstnärliga bara kom helt naturligt. Men det är ju inte så konstigt, när två människor som spelar och skapar bor under samma tak att man gör det tillsammans. Vi är ju båda musiker, och vi spelar ju alltid. (JB)
-- Jag tror faktiskt att musik var det första vi gjorde tillsammans, innan bildkonsten. (AS)
Så det är mer resultatet av er privata relation än av något professionellt samarbete?
-- Utan tvekan. Absolut. (JB)
Blir det inte till ett delmål eller ett bokslut att då ge ut en skiva, eller innan dess publicera en bok?
-- Jag vet inte. Jag känner inte så, det blir mer ett tillfälle att fira. (JB)
-- Jodå, absolut. Hela processen med skapandet är att försöka fånga delar av vårt gemensamma liv, och när det sedan blir bok eller skiva är det vårt sätt att dela med oss av vårt liv. (AS)
Känns det inte utelämnande att bjuda in publiken i ert liv på det sättet?
-- Inte alls. Visst är det personligt, men vi vill ju dela med oss av de processer som har varit vårt liv de senaste fem åren. (AS)
Det var en del trubbel under inspelningarna. När datorn pajade försvann en hel del material som därmed aldrig når våra öron.
-- Vi förlorade halva albumet. Först blev man helt galen av ilska, varför gjorde vi inte säkerhetskopior, liksom. (JB)
Men kan det inte vara befriande också, på ett sätt? Om jag tvingas skriva om en text hittar jag ofta rätt på mycket mer direkt.
-- Jo, du har helt rätt. Man hittar kärnan direkt, och det är trösten när något sådant händer. (JB)
Vilken är den främsta fördelen med att ha sin livspartner som arbetspartner dessutom?
-- Jag tycker att vi befinner oss i vår trygga zon omedelbart, med vår gemensamma lägenhet som både platsen att leva och arbeta. Det gör att man snabbt kan komma in i arbete när inspirationen kommer, men att man aldrig behöver forcera fram den. (JB)
-- Vi trivs tillsammans och inspireras av varandra. Vi vaknar tillsammans på morgonen och kan prata om nattens drömmar, eller om en idé till ett recept någon av oss fått, eller en idé till en video, eller en musikalisk stämning. Samtidigt kan vi hur lätt som helst välja bort de skapande processerna och bara ha vardag. (AS)
Och den främsta nackdelen?
-- Egentligen samma sak. Man kan råka ut för att bli lat med det levnadssättet. (JB)
-- Det händer ju att en av oss har skapandelust, men inte den andra, och då kan det bli en del tjafs. (AS)
Så ni grälar mer om ert skapande än om vem som ska diska eller städa?
-- Det gör vi. Och det är ju inte dåligt att gräla, tvärtom. (AS)
Vilken är din partners största konstnärliga tillgångar?
-- Vi är fullständigt olika. Jag är snabb och spontan, medan Alex kan sjunka in i detaljer i timmar. Den långsamheten och noggrannheten är hans största tillgång, och det är bra egenskaper i kombination med mina, tror jag. (JB)
-- Jónsi har en fantastisk känsla för melodier, för ljud, som jag förundras över. Hans sätt att skapa ytstruktur – hård eller mjuk, smutsig eller ren – är fantastisk. (AS)
Och hans största brister, ur det konstnärliga perspektivet?
-- Just det där eviga petandet kan vara extremt irriterande, på samma gång. Det där att Alex fastnar i samma loop och stannar där hur länge som helst. (JB)
-- Man får väl säga att Jónsi inte är särskilt tålmodig. Han rusar vidare till nästa sak direkt, särskilt om den första tanken stöter på hinder, medan jag gärna vill dröja kvar och lösa problemen. Jag är mycket långsammare än Jónsi . (AS)
Först kallade ni er Riceboy Sleeps. Nu är det bara skivans titel. Vad hände?
-- Jag vet inte riktigt. Det hände bara. Riceboy Sleeps-namnet förvirrade bara, och när vi försökte hitta alternativ blev det bara konstlat. Så vi tog våra förnamn, helt enkelt. (AS)
Vart tar ert samarbete vägen härnäst?
-- Det vet jag faktiskt inte. Vi har inga konkreta planer, men vi jobbar ju som sagt alltid, så vi får se. Kanske en utställning någonstans? (JB)
Stad:
Artist:
Kategori:
