Joel Ighe och Emma Amal. Foto: Mathilda Sjöström.

Joel Ighe musikdebuterar i sommar

13:37 14 May 2018

2018 är året då Joel Ighe blir artist och nykterist. Frasse Levinsson har träffat nattklubbschefen och pratat nykterhet, låg självkänsla och svårigheterna med att veta vilka som är hans riktiga vänner.

När jag träffar Joel är klockan 09.45 och det är den första dagen på årets upplaga av Åre Sessions. Anledningen till vårt möte är att Joel har skickat ett mejl om att han ska släppa en musikvideo och en ny solglasögonkollektion, starta en egen bar och att han vill "gå ut med sitt nyktra år":

"Vill ni inte planera in någon ordentlig intervju till nåt tryckt nummer? Jag har liksom bara gjort ironiska mejl-svars-intervjuer med er tidigare. Jag vill prata på riktigt. Om Göteborg och Stockholm. Om Stureplan. Om klassresor. Om livet. Om missbruk. Om nykterhet. Från Majorna till Stureplan. Från Henriksberg till Yaki-Da till Spy Bar. Och sen ut i världen!".

Joel håller just på att avsluta ett möte i lobbyn på Hotell Åregården. Han ber mig vänta och säger att jag kan ta en kaffe och skriva upp det på hans rum. När mötet är klart går vi dit tillsammans. Joel klär av sig till kalsonger och lägger sig under täcket. Tidigare på morgonen skrev han i fb-chatten att han vill göra intervjun "Henrik Berggren-style". Nu ser han ut precis som i Russin-intervjun från 1995 där Henrik frågar vad han ska med en banan till.
– Det här kommer ju aldrig bli allvarligt. Det fattar ju jag med, säger Joel.
Men du hade ändå en tanke om att du ville prata på riktigt sa du?
– Ja, men det vill jag. Alltså. Jag menar...

Han avbryter sig själv med att skölja ner en tablett med energidryck.
– Alprazolam och Red Bull. Fan vilken morgon!
Vad är alprazolam?
– Någon jävla ångestdämpande eller någonting. Kanske bara lyckohjälp... En serotoninskjuts. Det finns en gnutta underskott på den fronten.
Okej. Men varför vill du prata allvar?
– Det är bara att jag tycker att det hade varit roligare... Jag kan inte komma runt hela grejen om varför man ska göra en intervju med mig. Jag vet ju inte ens det själv. Egentligen tycker jag att det är helt absurt att man ens ska intervjua mig...
Det var ändå du som hörde av dig och ville bli intervjuad.
– ... men om man ska göra det så kanske inte jag ska vara den som ställer frågorna också. Jag söker bara någon slags mer ifrågasättande journalistik om mig själv. 

Det Joel syftar på är att när han har nyheter om Spy Bar brukar han skicka en pressrelease på chatten där han skriver frågor till sig själv och svarar på dem. 
– Det är så jävla ointressant med en Nöjesguidenintervju som är så här "Hej Joel! Vi vet exakt vem du är och vad du gör hela tiden. Och vi tycker det är intressant att skriva om dig för att vi tycker du är cool". När "vi" egentligen är några få som tycker det. Då är det roligare att läsa någonting som inte är skrivet på mina egna villkor. Utan mer "Vem är det där? Han är asjobbig".

Nu uppstår problemet att om jag gör en ifrågasättande intervju så är det ändå på Joels villkor. Men skitsamma. I sommar ska han debutera som artist genom att släppa en singel med tillhörande musikvideo. Det är en edm-låt med arbetsnamnet Solglasögonlåten.
– Alla coola dj:s som jag älskar släpper också låtar. Även om de kanske inte ens är musiker. Som Tiesto liksom. Jag gillar att han går in i studion med en smoothie och bara "Ey, det här låter fett. Sätt mitt namn på det".

Joel är inte den enda nattklubbschefen på Spy Bar som är musikaktuell. Daff Kjellström är också på väg att ge ut en låt.
– Jag tror att Daff kommer få betydligt fler Spotifylyssningar. Han har liksom riktiga fans. Det tror jag inte jag har. Jag hoppas inte det.
Varför hoppas du inte det?
– Jag blir besvärad de få gånger som någon säger att de inspireras av mig. Det är inte bra. Det som jag visar upp är ingenting som man ska inspireras av. Det är allt som är fel med den här världen. Det är jag medveten om. Vill du höra låten?

Han sätter på låten, vars refräng är "Mina solglasögon på typ som Bono, mina solglasögon på typ som Yolo" och fortsätter prata om vad som är fel på världen.
– Att en person som jag som aldrig haft några design- eller stylistambitioner kan släppa solglasögon som liksom publiceras i Vogue, världens största modemagasin. Trots att jag inte har några stylistambitioner eller något intresse för det, inga designkunskaper. När det finns 3000 jätteduktiga och ambitiösa personer som kanske borde ha haft den platsen egentligen. Det är jättefel. Det är för att jag befinner mig i navet av det som händer och där folk lyfter upp varandra. Det är katastrof.
Skäms du över att du kapitaliserar på det?
–  Min sociala ställning? Nej, verkligen inte, Det finns alltid en nivå av att känna en skuld i de lägen då man har det bättre än andra. Det kan vara barndomsvänner eller familjevänner som fått det svårare i livet. Eller bara människor i världen som är hemlösa eller utsatta. Jag tror inte att jag ska gå runt och må dåligt över att jag har en priviligerad ställning bland coola innerstadsmänniskor i Stockholm. Jag ser inte riktigt vad det skulle generera.

Efter att ha varit full "hela 2017" har Joel ett nyktert 2018 för att orka med alla olika projekt.
– På samma sätt som när man var 21 och tyckte det var asspännande att experimentera med MDMA så är det asspännande att på ålderns höst, eller på ungdomens höst, att prova på en helt annan upplevelse. Det var asläskigt för mig att lära sig att dansa och ha kul nykter. Gå på ett bröllop nykter. Det är skitläskigt. Men också helt fantastiskt om man lär sig. 

Hur funkar det att vara nykter i de miljöerna du rör dig i?
– Det är jobbigt att vara full i de miljöerna jag rör mig i också. Men man hittar sina verktyg för det. Man hittar sätt att avsluta samtal som man inte orkar ha. Men äh, skit i det. Jag ser lite på det som att jag hade varit i fel bransch om jag inte hade förståelse för att folk vill slappna av och inte behöva tänka på exakt hur de för sig när de är ute och har roligt. Det har jag alltid haft med mig.

Joel drar sig till minnes ett synsätt från "en gammal restaurangräv från Göteborg" som heter André och har varit "allt från vaktmästare på Park Lane till Bartender på Pustervik".
– Han sa en gång att "Det folk som är i den här branschen inte fattar är att folk är fan ute för att ha kul. Om du är bartender och blir arg för att någon kastar ris på dig då borde du ha ett annat jobb. Det här är en tonåring som har stått i kö för att betala pengar för att gå in på din klubb och betala jättemycket pengar för att köpa en öl. Låt honom ha lite kul då". 

Hur länge kommer du fortsätta som nattklubbschef på Spy Bar?
– Jag vet inte. Jag skulle säga att varje år på Spy Bar blir man fem år äldre inuti. Det är det absolut mest intensiva jobbet jag någonsin haft. Sedan är det jätteroligt också. För mig från Majorna i Göteborg är det en jävla ära. Den första nattklubben jag visste vilken det var var Spy Bar. När jag kollade på Robinson och Big Brother gick de och festade där när de hade vunnit. Då var jag typ 8 år.

Är du rädd för att bli mindre populär när du slutar?
– Nej, den grejen ser jag fram emot jävligt mycket. Jag brukar dj:a i Tylösand på somrarna, vilket är asfett för där bryr sig ingen vem som har blivit intervjuad i senaste numret av Nöjesguiden. Där går de upp till en, pekar finger och bara "fuck you, du spelar dålig musik" om de tycker det är dåligt. Då är det bara att acceptera det. Det är ingen som bara "Ah, den där personen är cool. Så jag ska låtsas som att jag gillar den där". Det är bara superhärligt. Folk är där för att ha skoj. Det kan jag tycka är så jävla uppfriskande. 


Joel säger att det finns mycket som hans status i Stockholms nattliv ställer till med. Hans låga självkänsla gör att han aldrig kan vara säker på om någon verkligen uppskattar honom som person, eller om de bara vill ha en piece av nattklubbsprofilen Joel Ighe.
– Jag umgås bara med mina day one Göteborgskrigare privat. Mina barndomsvänner. Ossian och Anton, Destiny, Aron McFaul, Falafel-Emma. De som jag har varit vän med sedan länge och de som inte ber mig om saker. De som knappt kommer och hänger hos mig på mina fester. De som vet att jag absolut inte vill prata med dem när jag har en jävla Way Out West-dagsfest. De går inte ens fram och säger hej. Det är samma personer som frågar hur jag mår och som tycker att allt jag gör är galenskap.

Berätta om baren du ska starta.
– Vi kan nog skita i den, för vi har skjutit upp det till september. Vi kan göra en till tryckt intervju då. Nej, jag skoja. Jag hann inte. För man vill inte öppna i juni. Du kan i och för sig ha med "Vi har hört att du ska öppna en ny bar". Nu sitter jag och dikterar din intervju. Hoppas du har med det här också.
Vi skulle kunna vara klara där.
– Va? Nej!
Varför blir du besviken?
– Jag vill prata om Avicii.
Absolut.
– Fast det kan inte vara som att jag tar upp det.
Fast det blir det ju om du säger att du vill prata om Avicii.
– Jag vill bara att vi ska tänka på honom och vilken enorm förlust det är för Sverige och musiken världen över. Han var en jättesnäll och vänlig människa som gav ett intryck av att inte trivas med att vara en offentlig person. Och ett jävla geni.

Läs även: Människan bakom fenomenet Joel Ighe.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2018.

1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!