"OMG! Såg världens ca gulligaste lilla killing idag :D"
Att bli gillad på sociala medier har snabbt gått från en kul funktion till en social grundsten som konkurrensutsätter våra liv. Björn Werner bestämmer sig för att ta kontroll över liken innan den tar kontroll över oss.
Det är september och hösten börjar långsamt lägga sig över oss. Instagram-feeden dränks av bilder på plockade svampar, färgsprakande löv och flammande solnedgångar över Älvsborgsbron och Gamla Stan. Alla vill visa att just nu, nu är deras tid på jorden värd att leva. De belönas med ett litet hjärta eller en tumme upp. ”Jag gillar detta”. Jag vill inte vara sämre och laddar upp en bild på ett frukttyngt gråpäronträd. ”Superhöstigt” tänker jag. Inväntar like-stormen. Den uteblir. Där står trädet på Facebook och Instagram, ensamt och hatat av alla. Känslan av vuxenmobbig är olidlig.
Varför infinner sig denna orimliga reaktion varje gång en av mina uppdateringar flyger under radarn? Detta gytter av personer jag samlat på mig under fem år är det gäng människor i världen som om några har en positiv inställning till mig. 486 personer jag faktiskt träffat, pratat med, åtminstone skulle nicka till på stan. Vi känner ju varandra. Det har inte ändrats. Like-vänlig verkar snarare vara något man kan lära sig att vara. En ny social egenskap att tillägna sig, precis som fin etikett, fjäskighet och att prata vänligt med äldre. Någonstans finns receptet på den ultimata liken. Jag ska bli först att hitta den.
För att begripa vad liken innebär börjar vi i den grå forntiden, tiden strax innan den blå tummens födelse. När folk började strömma en masse till Facebook 2007 var det, såhär i backspegeln, med det naiva barnets öppna sinne. Det är bara att titta igenom statusuppdateringarna från de tidiga åren, obehagligt lättillgängliga av timeline-profilens anakronistiska öppenhet. Det viktigaste vi kunde tänka oss att dela med oss av till vår samlade bekantskapskrets var små lakoniska utrop: ”Gott mellanmål”, ”Mycket plugg nu” eller ”Ikväll ska jag på fest”. Ingen kunde kommentera, ingen kunde uppmuntra. Vi var upptagna med att göra varandra till zombies.
Like-funktionen infördes någon gång under slutet av 2008. Som vanligt låg det ekonomiska intresset till grund, en liten snilleblixt från Mark Zuckerberg för att tjäna ytterligare dollar. I forskningen brukar man prata om övergången från en ”link-economy” till en ”like-economy”. Istället för att sprida länkar till sin sida över internet kunde företag direkt knyta till sig kunder till sina sociala konton med en liten like-knapp på sin hemsida. Great success! Men de sociala implikationerna var minst lika stora. Alla små händelser i våra liv gick plötsligt att betygsätta av alla vi kände och vi kunde betygsätta deras. Och vi älskade det! Med Instagrams stora genombrott är kärleksaffären med liken ett absolut faktum. En app vars enda funktion är att maximera antal likes med en konkret belöning i form av 15 minuters berömelse på ”explore”-sidan om ditt härliga liv gillas av tillräckligt många.
Varför denna passion? Vad är drivkraften bakom beteendet? I jakten på kunskap och likes krävs vetenskapen. Jag kontaktar Simon Lindgren, professor i sociologi vid Umeå Universitet. Han studerar människors beteende på internet och menar att liken uppfyller ett grund-läggande mänskligt behov.
– Det är en basal social mekanism. Alla vill få bekräftelse.
Enligt Simon har liken blivit en del av hur vi kommunicerar på internet.
– På YouTube kan man ju också ge en tumme ner, men på Facebook och Instagram kan man bara ge positiv feedback. Liken är ett enkelt sätt att visa och få uppskattning, men det riktar också det sociala umgänget åt ett särskilt håll. Allt måste vara bra. Du kan ju exempelvis inte skriva att du mår dåligt utan att avsluta med att du försöker rycka upp dig. Negativa uttalanden trängs på det sättet bort. I förlängningen leder det också till att vi ser våra liv ur en tänkt publiks ögon. Är den här händelsen verkligen så viktig att den får likes? Är den tillräckligt positiv? Om inte är det inte troligt att du uppdaterar.
Hur får man så många likes som möjligt?
– Du måste nå alla delar av din vänskapskrets. Ju mer allmängiltigt desto fler av dina olika cirklar kommer du att få likes av.
Samtidigt verkar många använda och se liken som en andra gradens kommunikation. En digital klapp på axeln, det välmenande men snart bortglömda leendet. Ett enkelt sätt att säga att du ser och uppskattar den andre personen i det hen gör eller har gjort och som samtidigt understryker ditt förhållande till den andre. När den skrikiga killen i lågstadiet gift sig vid en sportstuga vid en sjö en regnig julisöndag skickar du inte gratulationsbrev. Du likar. Likens rätt svaga sociala positiva funktion bekräftas också i den lilla forskning som gjorts på området. Moira Burke, en australiensk forskare som har doktorerat i mänsklig interaktion med datorer, konstaterar i sin studie av 1 200 australiska Facebook-användare att likes kanske känns kul, men inte får oss att känna oss mindre ensamma. För att verkligen känna en social kontakt krävs en personlig kommentar.
Det verkar alltså snarare handla om ett negativt utbyte. Ett sätt att etablera och förstärka sociala band. Men det är svårt att få en känslomässig koppling till någon som ger exakt samma uppmuntran till att man fått barn som att någon plockat svamp. Det blir snabbt en jakt på siffror, ju högre desto bättre. Som like-junkies kastar vi oss efter nästa kick, och nästa, varje tidigare triumf bortglömd. 20 små blå tummar. 30 små röda hjärtan som lämnar lika många små hål som snart måste fyllas. Det får mig att titta avundsjukt och girigt på mina mer gillade vänner. ”Vem bryr sig om en jävla svampkorg”, tänker jag och raderar mitt skamliga päronträd.
Jag vet bättre nu. Jag vet hur den ultimata liken ser ut. Det måste bli en peppande bastard i bild och färg, skräddarsydd för att tränga in i alla lager av min bekantskapskretsar. En som fiskar efter uppmärksamhet bland allas vilja att stödja framgångar, vardagsbetraktelser, söta djur och politiska plattityder. Ett amalgam av alla möjligheter till social interaktion. The like to end all likes. Jag laddar upp en bild på en djurunge jag fotat och skriver:
”OMG! Såg världens ca gulligaste lilla killing idag :D. Och har typ fått fast anställning! Och körkortet ligger snart i brevlådan! Och what up med hipster-föräldrar i Aspudden som har likadana kläder som sina barn? Eller är det tvärtom? Avslutningsvis: hata Sverige-demokraterna!”
Som väntat dränks min feed av en flodvåg av opersonliga likes. Och jag känner mig alldeles, alldeles ensam.
