Foto: Josefin Mirsch
Janet Leon har inte låtit nederlaget i Melodifestivalen hindra hennes framfart. Nyligen släppte hon den officiella låten inför Stockholm Pride och för Amat Levin berättar hon om festivalens betydelse, tiden som barnstjärna och den kommande skivan.
När Janet Leon i mitten på februari klev upp på scenen i Skellefteå var förväntningarna högt ställda. Trots att förhandssnacket handlade om både röst- och klädproblem var hon favorittippad av spelbolagen att ta sig vidare i Melodifestivalen. Men när folket hade sagt sitt stod veterankvartetten Ravaillacz som segrare, medan Janet fick packa väskorna. Men redan på efterfesten samma kväll klargjorde hon att det inte var något större bakslag, en åsikt hon håller fast vid fortfarande.
– Man vet aldrig med svenska folket. Jag var bara skitglad att få vara med, för man når ut till så många på bara tre minuter. Sedan var det så klart tråkigt att jag inte gick vidare, men jag hade inte räknat med det.
Vad var det mest annorlunda med Melodifestivalen i jämförelse med andra framträdanden du har gjort?
– Tv-grejen. Att det är kameror och att allt är anpassat efter dem. Det är lite konstigt att sjunga till en kamera istället för publiken som kollar på dig.
Direkt efter Melodifestivalen skiftade hennes fokus tillbaka till albumet som hon har jobbat på i ett och ett halvt år och ganska snart valdes en av skivans singlar, New Colours, som årets officiella Pridelåt.
– Jag tycker att det är så coolt att få göra det. För mig är det självklart att alla människor ska ha samma rättigheter och det stör mig att det ens är något som måste diskuteras. Men nu är jag glad över möjligheten att få stötta något som jag verkligen vill lyfta fram. Jag tycker att det är en fantastisk festival.
Hur kommer det sig att den låten valdes till att fronta Pride?
– Vi spelade in den redan för ett år sedan och nu tyckte Pride att den passade. Det är roligt, för den känns lite skriven för ändamålet, vilket den inte är. Dessutom bytte festivalen sina färger i år, vilket också passade.
Melodifestivalen må vara mångas första möte med Janet Leon, men 2013 markerar ett decennium sedan hon började jobba som artist. Play var en svensk och väldigt ung popgrupp som under nollnolltalets första tre år sålde guld i USA, turnerade flitigt och vars singlar tog sig in på topp tio-listan över de mest önskade låtarna på MTV:s då omåttligt populära TRL. När Fanny Hamlin, gruppens leadsångerska, hoppade av 2003 valdes Janet Leon som ersättare. Att ansluta till en grupp som redan hade byggt upp en trogen publik var inte lätt.
– Det var tufft. Man vet ju hur man själv är ibland när man inte orkar med nya människor. Och Fanny var ju så duktig – det blev stora skor att fylla. Men tjejerna var underbara och det blev inte konstigt. Däremot blev det ett glapp eftersom de var två-tre år äldre än jag.
Det glappet är rätt stort?
– Ja, speciellt i åldern mellan 12 och 15. Men det var jättehäftigt att kastas in i den grejen. Det har alltid varit min dröm att vara artist och plötsligt åker jag till New York, träffar någon skivbolagsboss och får vara med om en massa tv-inspelningar och turnéer. Vi åkte turnébuss från New York till Los Angeles och prickade in städer däremellan. Och det var jättemycket folk vid alla signeringar – det var som att jag började i fel ände.
Var du extremt mogen som barn? När jag var tolv lekte jag nog fortfarande med lego.
– Haha! Jag tror att man mognar in i det. Jag var ju skitnervös på första skivbolagsmötet till exempel. Men man vänjer sig verkligen och jag fick göra det jag alltid har velat göra, vilket gjorde mig redo mentalt och fick mig att tycka att allt som kom i min väg var roligt. Men det var väldigt mycket ansvar och det var kul att få uppleva det för nu vet jag hur det funkar i USA. Jag tror att det byggde mig som person.
Det är många som står och mimar framför spegeln med en handkontroll som barn. Hur kommer det sig att du var så pass bra att du kunde signas?
– Hmm, jag vet inte riktigt.
Du hade inte en sån där Destiny’s Child-bootcamp där de som barn tränade på att jogga och sjunga samtidigt för att kunna klara av både dans och sång på scen?
– Haha, det roliga är att vi gjorde de grejerna också. Matthew Knowles, Beyoncés pappa, var en av våra managers så det blev lite samma vibe för oss. Men jag har alltid övat skitmycket sedan jag var liten. Jag lyssnade på Mariah Carey och antecknade alla hennes smågrejer hon gjorde med rösten. Det var sånt jag tyckte var kul, det var det jag pysslade med som liten. Det har varit mitt allt.
Har du känt att du gått miste om något eftersom du jobbat sedan en sån ung ålder?
– Nja. Eller, det är klart att jag missade en massa grejer – i sjuan och åttan var jag i stort sett aldrig i skolan. Men jag skötte min skolgång och på gymnasiet gick jag på distansskola, men då hade jag ju inga klasskamrater och firade inte studenten på ett sånt sätt som andra gjorde. Det var skittråkigt att se när de hade bal. Men samtidigt, i och med att jag inte har varit med om det vet jag inte hur kul det var. Alla säger att det var det, men jag vet liksom inte vad jag har missat.
Låtskrivande har hon alltid experimenterat med, men det dröjde innan hon försökte sig på det på riktigt. När hon väl fick chansen parades hon ihop med Anders Bagge och Andreas Carlsson, två av Sveriges mest meriterade låtskrivare.
– Det var jätteläskigt! Och skitkonstigt att som 15-åring gå från att aldrig ha skrivit riktiga låtar till att skriva med dem. Jag var jättenervös. De har båda skrivit låtar som jag älskade som barn. Jag dog när jag fick reda på att Andreas skrivit N’Syncs It’s Gonna Be Me. Det gjorde att jag automatiskt tänkte ”ja, alla dina idéer är bättre än mina – skriv låten själv”. Men så är det ju inte, det är själva utbytet som blir resultatet. De var dock världens gulligaste och hjälpte mig verkligen. Men inte till den grad att jag kunde göra det helt själv och därför är min första skiva inte skriven av mig. Men nu har jag skrivit på riktigt i två år, det är det bästa jag har gjort. Jag tog tag i mig själv och sa ”Janet, nu gör du det”, trots att jag var rädd. För det är en sjuk situation att träffa folk du inte känner och bara ”hej, nu ska vi talk feelings”. Jag har fortfarande ångest om jag ska ha en skrivsession. Det är därför jag gillar att ha ett hemma-team att skriva med, för där är det hämningslöst, medan det i nya skrivsituationer blir jättenervöst.
Hur skiljer det sig att vara en artist som får låtar skrivna till en, och vara en artist som skriver sina egna låtar?
– Jag är ju ett kontrollfreak har jag insett, vilket jag inte trodde att jag var. Sedan jag var liten har alla fixat allt åt mig, men jag har lärt mig att andra inte vet bättre. Alla är lost här i världen. Och som person är jag lycklig när jag gör det jag känner för, när jag följer min magkänsla. Jag hatar att skylla saker på andra, därför är det viktigt att jag är med i varje beslut.
Det känns som att din karriär har gått jättefort stundtals och haft höga toppar, men att den samtidigt har dröjt och tagit lång tid. Har det varit frustrerande?
– Ja, absolut. När man är ung vill man ju att allt ska hända fort, speciellt med tanke på allt jag var med om som liten. Jag har velat släppa nytt och ha saker att göra hela tiden. Och visst jobbar jag jämt, men att inte ha kunnat släppa skiten… det är störande. Som den här plattan, den började vi skriva på för ett och ett halvt år sedan och låtarna har bara legat i mitt iTunes-bibliotek och stört. Men samtidigt vill man ha en grym slutprodukt innan man kan släppa och just nu är den inte helt färdig.
När det tar lång tid kan man ju också börja märka hur man själv har blivit bättre eller utvecklat sitt sound, vilket gör att de äldsta låtarna inte längre känns lika intressanta.
– Ja! Framförallt med sången. När jag lyssnar på låtarna vi gjorde för ett och ett halvt år sedan vill jag ju spela om sången, eftersom jag har blivit mycket bättre. Men saker tar tid och i musikbranschen är det väldigt mycket väntan.
Den långa väntan och att aldrig kunna ge besked men samtidigt ständigt vara redo för sista-minuten-vändningar var tärande. När det gick som långsammast ifrågasatte hon om musiken verkligen var det hon ville syssla med.
– Men jag kom fram till att svaret var ”ja”. Det här är en del av min identitet och skulle jag inte ha musiken skulle jag bli tvungen att börja fundera på vem jag är. Det är verkligen en dröm att jag får jobba med det här, jag ska vara väldigt tacksam.
Privat har jag fått intrycket av att du är rätt inne på r’n’b och hiphop?
– Ja.
Men musiken du själv gör är väldigt poppig. Hur kommer det sig?
– Oavsett genre har musiken jag lyssnar på nästan alltid poppiga melodier. Och jag älskar all typ av musik, det enda jag inte lyssnar på är growl – annars tycker jag att allt kan vara bra. Jag dör för Whitesnake, liksom!
Så hur kom ni fram till ljudbilden i Heartstrings och New Colours? Om du fastnar för en viss typ av melodier, men i övrigt är allätare, hur kommer det sig att det inte blev typ… reggae?
– När vi skriver börjar det väldigt organiskt med piano, sedan kommer melodierna fram och efter det skriver vi texten. Det är produktionen som skapar genren, och genren som det här har hamnat i är populärmusik just nu – dansvänligt, liksom. Sverige är bra på att göra pop och producenterna här gör att det blir ett visst sound. Skulle jag jobba med någon tung hiphopproducent i USA skulle det nog bli hiphop istället.
Men du är kontrollfreak även produktionsmässigt?
– Ja, verkligen! Det är det som är så skönt med att ha ett hemma-team. Jag sitter i producentens ansikte hela tiden och säger ”jag vill ha en sån här trumma” eller ”jag vill ha ett ljud som låter så här”.
Heartstrings och New Colours är de första låtarna Janet släpper sedan 2009 års Heartache on the Dancefloor, men de är ändå ingen indikation på hur det kommande albumet kommer att låta.
– Nej, jag skulle inte säga det. Det är många olika influenser på skivan och den är gjord på ett jätteharmoniskt sätt. Vi har haft tid att kunna göra vad vi vill och inte känt av någon press. Jag kan inte riktigt jämföra det med något annat.
New Colours finns ute nu, en video släpps i sommar och albumet kommer i höst. Stockholm Pride går av stapeln den 30 juli.
