”Alla är tjockare här”, tänker jag när jag kliver av tåget från Stockholm på Malmö central. Jag behöver inte väja undan för joggare med blodsprängda ögon som på Söder och på Möllankaféerna ser jag kvinnor äta offentligt. De köper inte en minimal cupcake och låter den stå på tallriken för att se livsbejakande ut, de äter upp den medan de pratar och beställer en till. De håller inte handen för munnen när de skrattar som jag har lärt mig att göra, munnen är en mindre intim del av kroppen här.
När jag på kvällen står i hallen på en fest hos några vänner från förr väntar jag mig de sedvanliga imponerade frågorna om min förlorade vikt. Ingen säger något, inte ens efter fyra glas vin.
Det kanske bästa med att bli full är att man äter utan att det känns som att tillfredsställa ett destruktivt beroende. Mättnaden känns inte som en växande svulst, kroppen skaver inte, den är kvarglömd under mig.
När jag var 20 gjorde jag det till ett statement att aldrig bry mig om kroppen, jag hade inte tid med den, hela tiden hade jag känslan av att jag skulle dö snart. Jag gjorde allt för att bli den där härliga tjejen som skiter i idealen och är en förebild för andra tjejer genom att leva som den manliga livsnjutaren, typ Plura som lagar mat halvnaken och låter bearnaisesåsen rinna över sin trivseltjocka mage och råkar åka fast för droginnehav, men ändå kan fortsätta vara en folklig livskonstnär. Jag hade hört att alla som flyttar till Stockholm börjar banta efter ett tag men var övertygad om att det aldrig skulle hända mig.
Livet i Stockholm var annorlunda. Jag hade ingen bostad, inga fasta jobb, ingen kom ihåg namn eller ansikten. Det blev så viktigt att ha något att erbjuda på festerna och minglen, jag ville representera en avundsvärd livsstil, bli sedd genom ett Instagram-filter. Kroppen är det enda som folk kommer ihåg. Den mänskliga hjärnan kan bara lagra runt 2 000 ansikten. Förr utgjordes de av stammedlemmarna, idag tillhör en stor andel av ansiktena människor man inte ens har träffat. Blondinbella är det enda som har varit konstant i mitt liv de senaste sju åren.
Vill man bli ihågkommen måste man göra avtryck, man måste vara en upplevelse, ett event, på en arbetsintervju säljer man inte bara sitt arbete utan ett varumärke. I en tillvaro där allting hela tiden byts ut är kroppen det enda som är konstant. Vem som helst kan ta ett sms-lån och köpa ett par Loubotins, den verkliga statusmarkören är att ha tid och karaktär att baka surdegsbröd, stöpa ljus och ägna timmar på SATS för att få tonade muskler.
Jag känner sådan placebonostalgi till det nittiotal jag missade, Courtney Loves nittiotal. Det är nästan så att jag saknar heroin chic-trenden för att den tillät en att i alla fall förlora kontrollen, den tvingade en inte att gömma sin kroppsångest bakom en sund äppelkindad look. Kissie bloggar beundrande en bild på en tjej med ett sixpack och Victorias Secret-modellerna har skaffat magrutor. På en snabbt växande svensk träningsblogg beskrivs lättkvarg med nötter som en lyxig efterrätt, kolhydrater som den vita satan och alkohol som en omöjlighet om man vill vara snygg. Det kanske är positivt att träning och hälsosamma val håller på att bli trendigare än stillasittande självsvält, men samtidigt kan man undra om det hälsosamma livet idag inte håller på att bli synonymt med en lågintensiv och välplanerad ätstörning.
Isabelle Ståhl är Nöjesguidens litteraturredaktör.
