INTERVJU: Sara Stridsberg om nyutkomna "Beckomberga – Ode till min familj"

I sitt sommarprat från 2011 läste Sara Stridsberg upp en berättelse om Beckomberga mentalsjukhus. Jagformen var förrädisk och lyssnaren blev överraskad när författaren avslöjade att det inte var bilder ur det egna livet, utan scener från ett pågående romanprojekt. Nu, tre år senare kommer Beckomberga – Ode till min familj.

I centrum finns Jackie och hennes far, Jimmie Darling. Han med den omättliga sorgen och alkoholismen. Han som har så lätt att få människor till skratt, men som samtidigt älskar döden för mycket. När modern Lone åker till Svarta havet blir sjukhuset Jackies värld. Här möter hon Sabina, här möter hon Paul och den vansinniga kärleken. Från olika tidpunkter och skikt mellan dröm och verklighet byggs ett narrativ, lika vemodigt som medryckande. Dessutom skildras ett samhälles intention att bygga bort utanförskap med arkitektur och funktionalism; Beckomberga är en skev runa över välfärdsstaten, vacker i sin solkighet, fullfjädrad i sitt fängslande språk.

Nöjesguidens litteraturredaktör Elis Burrau har mailväxlat med Stridsberg om den nya boken. Om moderskapet och Olof Palme. Om den tunna gränsen mellan omsorg och grymhet. Och mycket mer.

Har det varit en svår roman att skriva?
– Ja, mycket. Det är alltid svårt att skriva en roman. Tvivel, ovisshet, en lång väntan på att bilderna och rösterna ska komma, allt det där. Men den här gången har det kanske varit särskilt svår för att det har funnits en självbiografisk skärva i boken, jag har ju en egen relation till det som en gång var Beckomberga eftersom jag besökte sjukhuset som barn. I något skede föreställde jag mig att jag skulle kunna närma mig sjukhuset utan att min egen historia skulle vara närvarande. Det var kanske lite väl hoppfullt. Jag har inte velat närma mig sjukdomen från de friskas och förnuftigas perspektiv, jag har velat sätta mig på spel.

Hur sätter man sig själv på spel i en text?
– Just den här berättelsen, om en dotter som besöker sin far på sjukhuset, kunde jag berätta. Moralen finns ju i perspektivet, i språket, i blicken.
– Att sätta mig själv på spel handlar nog om att inte närma mig Beckomberga som en frisk, förnuftig, resonabel, tillbakalutad karaktär utan att utsätta mig för ett sorts vansinne, att vara totalt öppen för platsen och för karaktärerna, att aldrig någonsin betrakta dem utifrån. Att återvända till Beckomberga under de här sista åren, både i verkligheten när jag har besökt sjukhusparken, och i sagans form som Jackie, har varit väldigt intensivt, och otäckt ibland. Jag har haft en känsla att hela mitt liv stod på spel. Det är ofta så i skrivandet, att jag måste utsätta mig för en särskild sorts fara, för det som skrämmer mig mest. Beckomberga skrämmer mig inte längre.

Vilket var textens incitament?
– Jag hade en bild framför ögonen av en man som stod med händerna tryckta mot en varm, solbelyst fasad, som om ett hjärta slog inne i byggnaden. Det visade sig vara Beckomberga och mannen var en gammal patient som återvände till sjukhusparken efter att sjukhuset slagit igen 1995. I romanen heter han Olof och han har vistats på Beckomberga hela sitt liv. Jag ville skriva om platsen för de dömda, jag ville skriva om en plats som inte längre finns, de gamla mentalsjukhusen, de där stora slotten på botten av världen som var både en utopi om ett hem för den som störtade handlöst mot marken och ett sorts fängelse. Och jag ville väl också återvända dit själv ännu än gång. 

Jag tänker på undertiteln, Ode till min familj. Den slår an en tydlig, nästan högstämd ton. Är det viktigt att läsaren har med sig det som en anvisning till den här berättelsen? 
– Jag blev avrådd att ta bort den där undertiteln, för att läsaren skulle läsa boken som en självbiografi. Allra mest ville jag föra ihop ordet familj med den stora ansiktslösa institutionen. Romanen, för en roman är det, är ju en klassisk familjehistoria som råkar ha ett mentalsjukhus som spelplats. Mentalsjukhuset är en idealisk scen eftersom det är så naket. Där har de intagna berövats allt, sina tillhörigheter, sin stolthet, sin sociala tillhörighet, sin familj.

Det känns som att du ömmar mycket för samtliga karaktärer i romanen.
– Jag måste älska alla jag skriver om, oavsett vilka de är och vad de har gjort. Annars kan jag inte skriva dem. Är det inte vad de säger, att man måste älska människor väldigt mycket för att stå ut med dem?

Boken innehåller beskrivande passager om upprättande av Beckomberga, "det som en gång ska bli ett av Europas största mentalsjukhus". Om arkitekten Carl E. Westman och välfärdsstatens tanke om en värld utan sjukdom. Du var inne på det lite tidigare när du skrev om textens incitament, men vad fyller dessa scener för funktion? Vad är dina känslor inför denna välfärdsstats ambition?
– Mentalsjukhusen var varken goda eller onda, tänker jag. De var både och. Ambitionen var att skapa ett hem för den som inte hade någonstans att ta vägen, och samtidigt var detta hem ett fängelse. Den tunna gränsen mellan omsorg och grymhet är ju ett evigt dilemma i psykiatrin och Beckomberga var väl allt det där. Det änglalika, det monstruösa, omsorg och disciplinering på samma gång. Och för en karaktär som Jimmie Darling, som har så mycket utanför, bostad, arbete och familj, blir sjukhuset en plats som tillfälligt kan fånga honom när han faller. Men för Sabina som inte har allt det där, och för nattflickorna som kallas för Wintersons leksaker, blir det bara farligt, det blir deras undergång.
– Jag slogs bara av det när jag skrev boken att sjukhusets tid sammanfaller med välfärdsstatens tid. Och att de gamla mentalsjukhusen som slog igen efter den ekonomiska krisen på 1990-talet tog ju enorma ekonomiska resurser i anspråk som inte finns idag. Romanen är en fråga om vad frihet är. Jag minns att jag hade en ramsa i huvudet när jag började skriva som var: Det måste finnas en plats för mig någonstans i världen.

Är romanen inte bara ett "ode", kan den kanske läsas som elegi? 
– Jo, en elegi kanske det kunde vara. Men ode är väl också en hyllning, jag hade lust att skriva en sorts hyllning till det som ingen ville hylla. När jag växte upp var Beckomberga det mest fruktade, och människorna som befann sig där betraktades en sorts icke-människor. Jag har märkt det när jag har berättat att jag skriver den här boken, att den där blicken finns kvar.

Karaktären Paul adderar extra svärta till boken. Var det viktigt att låta Jackie möta "det verkliga vansinnet"?
– Allt det där händer ju i skrivögonblicket. Plötsligt en dag när hon sitter på bänken och väntar på Jim faller skuggan av en man över henne. Jackies pappa är försvunnen och där finns någon som kan hålla henne sällskap medan hon väntar på honom. Jag har tänkt att Paul räddar Jackie från sig själv genom att se till att han blir förflyttad från sjukhuset och aldrig mer kan träffa henne. Hon själv säger att Paul är beredd att gå genom eld för henne.  

Det är en berättelse som hela tiden förhåller sig till moderskapet. Nu när boken hunnit landa hos mig känns det som ett centralt tema som genomsyrar romanen, om än subtilt. Jackies relation till sin son, till sin osentimentala mor. Håller du med? Hur blev det så?
– Moderskapet är så centralt i världen och det har varit viktigt i mycket av det jag har skrivit. För Jackie är sonen Marion ett absolut imperativ om att leva, kanske önskar hon att hon hade utövat samma tyngdkraft på sina egna föräldrar som Marion gör på henne. Marion är svaret på hur långt hon kan följa med sin far ner i underjorden.
– Moderskapet är en tyngd som håller fast en vid jorden, en sorts underbar tyngdkraft. Så har det varit för mig med mina barn.

Hur känner du inför mottagandet av denna bok? Finns det en rädsla att den "självbiografiska skärvan" kanske skymmer annat?
– Allt det där ligger utanför min kontroll, det är ingenting jag kan påverka. Litteraturkritiken är ju inte ett samtal som riktar sig till mig. Jag försöker koncentrera mig på att skriva.

Hur förhöll du dig till de verkliga personer som vistats i sjukhusbyggnaden genom åren? Sigrid Hjerténs målade änglar i sjukhuskapellets tak nämns i förbifarten. Olof Palme däremot, vars mamma var intagen, har en något mer framträdande roll, bland annat i relation till sin namne, den sista patienten.     
– Jag har tänkt mycket på dem... Nelly Sachs, Ester Henning, Sigrid Hjertén, Jussi Björling, Gunnar Ekelöf. Jag har för mig att Nelly Sachs åkte direkt från Beckomberga för att hämta Nobelpriset. Och Olof Palme var för mig en bild av hur sjukdomen eller skörheten rör oss alla. Han besökte sin mamma på sjukhuset om morgnarna och var den store statsmannen som skakade hand med Nelson Mandela på eftermiddagen. Det gick rykten om att Palme var inskriven på Beckomberga om nätterna och att han skötte rikets angelägenheter på dagarna. Det var en del i Palmehatet, det där ryktet. Någon hade väl sett honom när han åkte dit för att besöka sin mamma där på vägen till Rosenbad. Han kunde aldrig dementera de där ryktena, antagligen eftersom han inte ville lämna ut sin mamma.

Om ett år har din pjäs Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet premiär på Dramaten, en berättelse som kretsar kring samma plats. Blir du någonsin färdig med Beckomberga?
– Haha! Nej, Beckomberga går kanske aldrig att lämna. Det får väl bli en musikal nu. 

Sara Stridsbergs ”Beckomberga – ode till min familj” finns i butiker från och med början av september.