När man kliver ut på Arlanda för att säga hej till sin huvudstad igen möts man av en rad mer eller mindre kända inhemska ansikten. Ett av dem tillhör Christer Fuglesang, iförd full rymdutstyrsel. Det känns rimligt, för Fuglesang hör inte bara hemma på de stora välkomsttavlorna utan också i historieböcker, internetmemes och nutidsquiz. Nöjesguiden kunde inte annat än att säga ja till ett samtal om högt och lågt med frisbee-mästaren, författaren och astronauten Christer Fuglesang.
Han för sig lugnt, världsvant och har på sig en skjorta som är så vit att den har sin egen utstrålning. Christer Fuglesang är Sveriges förste och hittills ende man i rymden, och nu sitter han framför mig leendes. Jag bestämmer mig för att direkt skapa en gemytlig stämning genom att inleda vårt samtal med en fråga om döden.
Tänkte du mycket på döden när du var i rymden?
– Risken för att det skulle gå åt skogen var en på hundra enligt alla de olika beräkningarna och egentligen är det kanske en större risk än vad man vill ta. Faran ligger i landningarna och starterna. Men man har övat så mycket på allt redan innan och allting har provats innan, så det känns bekant vid starten. Så nej, då tänker man inte på det.
Man vill gärna tro att det känns ensamt att blicka ned på jorden. Men Christer menar på att väl där uppe, är man så fokuserad att ensamheten aldrig slår en och man kan nästan längta lite efter egen tid i de trånga utrymmena.
Får man någon slags insikt om mänskligheten när man blickar ner på jorden ovanifrån?
– Jag brukar säga att det man ser är inga gränser. Atmosfären är så tunn och det är oerhört vackert. Men med alla utsläpp så måste vi hitta något sätt att lösa det problemet.
Vad drömmer man om i rymden?
– Jag kommer ihåg att första natten drömde jag något riktigt konstigt, men du vet, man brukar ju inte komma ihåg drömmar. Det var inte helt lätt att sova där uppe i början.
Christer Fuglesang visar en video från en av sina två rymdfärder föreställande en soluppgång så storslagen att ingen instagrammare skulle komma i närheten av att fånga den. Han visar också ett filmklipp på en mindre poetisk men ändå spektakulär aspekt av rymdresandet - toalettbesöken.
– Det var det bökigaste, att gå på toaletten. Det såg man inte fram emot. Magen beter sig så konstigt där uppe. Det som kommer ut är ju tyngdlöst (skratt). Borsta tänderna var ett annat problem. Man kan inte spotta ut tandkrämen när man är färdig. Först försökte jag svälja men det var så äckligt. Man får tvätta ansiktet med en tvättlapp och sedan spotta i den.
Vad anser du om Felix Baumgarter, ”mannen som hoppade från rymden”?
– Det är kul, det kanske får fler att upptäcka det. Man kan inte riktigt säga att han hoppade från ovanifrån atmosfären, det finns fortfarande lite atmosfär kvar där uppe, men tillräckligt lite för att han skulle behöva en rymddräkt.
Men det Felix Baumgarter gjorde, kan vilken frisk människa som helst utföra det i teorin? Är det egentligen något att imponeras av?
– När någon gör något utöver vad någon annan människa lyckats göra tidigare blir i alla fall jag oftast imponerad.
Inte helt oväntat kommer vi in på sponsringsfrågan, när det som oktober 2012 syntes tydligast ovan jord var en stor röd Red Bull-logga. Christer menar på att visst, oron för att stora företag som till exempel den klassiska jätten Coca Cola skulle ta över forskningar och expeditioner, den oron har alltid funnits. Men den är obefogad.
– Det som händer är att andra företag har ju börjat syssla med rymdresor. De får utvecklingsbidrag till rymdfarkoster och kan sedan hjälpa till med att frakta olika delar som kan behövas där uppe. Man brukar lite skämtsamt kalla det för ”rymd-FedEx”.
Vad är faran med rymdresor (som till exempel Virgins)? Kan det leda till att rymden blir ett intresse, endast för de bemedlade? Eller att allt som rör rymden, det vill säga även forskningen, kommer att styras mer av privata intressen?
– Jag ser ingen fara alls. Ju fler som får chans att uppleva en rymdresa desto bättre och att privata intressen kommer in i bemannad rymdfart är nödvändigt för ett långsiktigt fortsatt utforskande av rymden. Då kan statliga organ som ESA och NASA koncentrera sig på frontlinjen och nästa steg, som nu torde vara tillbaka till månen och därefter Mars, medan privata/kommersiella företag kan ta hand om de redan etablerade områdena (i en bana runt jorden reds. anm.). Med konkurrens drivs kostnaderna ner.
David Bowie skrev många låtar om just rymden. Har du någon favoritlåt inom rymdgenren?
– Den där, vad heter den? ”Ground control to Major Tom”, ja! Den gillar jag. Jag tycker mycket om ”Rocketman” av Elton John också. ”I’m an astronaut” är lite rolig också, fast den är väl en barnsång kanske.
Är Darth Vader verkligen din far?
– Nej, men jag kommer ihåg ett konstigt påstående jag fick höra en gång i Ryssland om att kungen skulle vara min far. Det måste vara på grund av att jag gick på Kungliga tekniska högskolan. Men lite märkligt var det ju, eftersom kungen bara är elva år äldre än jag.
Gillar du science fiction?
– Ja, jag gillar till exempel Peter Nilssons ”Nyaga”. Det är ett bra tips!
Finns det någon speciell populärkulturell skildring av rymdresor som är helt ute och cyklar?
– Armageddon blev jag mycket irriterad på. Det är en grej när man inte försöker ge sken av att vara sanningsenlig men Armageddon är ju ganska verklighetstrogen till en början. Men så gör de vissa saker helt fel bara för att få actioneffekter. Till exempel när de åker runt månen, att det skulle skaka är helt fel, det är ju fullständigt tyngdlöst. Då föredrar jag filmer som inte utger sig för att vara verklighetstrogna.
Varför kämpar människan så hårt för att upprätthålla NASA:s konspiration om att vi har "landat på månen" och hur skulle du enklast avfärda detta?
– Det där är så lätt att slå hål på, man får tänka på vad som är rimligt och logiskt. Varför skulle det ha gått 40 år och alla har hållt tyst om det? Och sedan icensätta misslyckade rymdfärder också. Det går helt enkelt inte ihop. Man får tänka på att det alltid är någon som tjänar pengar på dessa konspirationsteorier.
Christer berättar om hans tid på CERN, där man arbetar och har forskat kring den hittills saknade partikeln Higgsbosonen. På frågan om risken med att använda den omskrivna partikelacceleratorn skulle kunna innebära att människan skapar ett svart hål, är svaret jakande. Men ett svart hål är inte alltid som på film.
– Ett svart hål behöver inte vara fullständigt svart. Det lilla som kan uppkomma är mikroskopiskt litet och dunstar bort på bråkdelen av en nanosekund.
Det har skrivits en del om att Curiosity ska ha hittat metall på Mars, vad tror du de mest häpnadsväckande fynden vi kan hitta där kan vara?
– Någon form av liv. Det är inte uteslutet och vore fantastiskt att för första gången VETA att liv finns på andra ställen än på jorden.
Din barnbok är ett steg i ledet för att få unga mer intresserade av rymden. Borde regeringen engagera sig mer i utbildning kring rymden på en tidigare nivå?
– Nej, det är inte utbildning kring rymden i sig som är det viktiga. Det viktiga är att barn och ungdomar blir intresserade för teknik, vetenskap och matematik på ett tidigt stadium. Rymden är bara ett av flera sätt att locka, inspirera och engagera barn och ungdomar till dessa områden.
Det ligger mycket politik i vem som får äran att, efter en mycket lång utbildning och väntan, göra en rymdresa. Astronauter kan vara ett tag på NASA, för att sedan skickas över till Ryssland. Jag frågar Christer om det på något sätt liknar fotbollens "silly season" men han förklarar att det är tvärtom. Länder får betala mycket pengar för att få sina landsmän att börja de olika rymdprogram som finns. Nog tänker man fortfarande på rymdkapplöpningen som pågick under kalla kriget. Så hur skiljer sig amerikanerna från ryssarna i det här sammanhanget?
– ”Amrisarna” är mer metodiska, ryssarna brukar skämta om att man skulle behöva en två-sidors checklista för att byta en glödlampa med deras rutiner. Ryssarna är mer robusta. Tekniken kanske inte alltid är lika avancerad men allt är robust. Men hos ryssarna är det lite så att man kanske har en man som kan ”allt”. Om han sedan tar semester så finns inte den kunskapen.Hos amerikanerna finns allt nedskrivet på dokument.
Man blir ju inte riktigt klok på hur stor rymden är. Vad skulle du föredra, att rymden är oändlig eller att den ständigt expanderar?
– Rymden är oändlig men expanderar på samma gång, menar många. Det går inte att föredra något speciellt, tycker jag.
Om du fick föra ut ett budskap till våra närmsta grannar i rymden vad skulle det vara?
– Hej, var är ni? Vi skulle vilja inleda en fredlig dialog med er och utbyta kunskaper och erfarenheter för båda våra civilisationers bästa.
Och där har vi det, Christer Fuglesang i sann presskonferens på NASA-anda.
Christer Fuglesangs tredje barnbok "Vattenvärlden - Markus och Marianas äventyr med farbror Albert" finns ute i bokhandlarna nu. Hans nylanserade hemsida pratamedrymden.se, där man kan sända hälsningar från jorden till rymden, går att hitta här.
