En lite oproportionerligt stor del av uppmärksamheten kring Clint Eastwoods Letters from Iwo Jima kretsar kring det faktum att han valt att skildra det klassiska slaget 1945 utanför Japans kust från två olika perspektiv — de allierades i föregångaren Flags of our fathers och japanernas i uppföljaren.
Men det dubbla, eller multipla, berättarperspektivet är ingen ny teknik — långt ifrån. Att se en och samma historia från olika vinklar har utnyttjats både inom filmen och litteraturen förut. Från flera av Faulkners verk via Durrells Alexandriakvartetten med fyra verk och versioner av samma enskilda serie händelser, till vår egen Bengt Ohlssons Gregorius som berättar pastorns version av Doktor Glas.
På film i exempelvis Tom Stoppards pjäs (och film) Rosencrantz and Guildenstern are dead (som följer Hamlets två vänner när de så att säga klivit av Shakespeares scen) och Mike Figgis-experimentet Timecode, men framför allt Kurosawas Rashomon där samma historia berättas från fyra olika perspektiv: ett våldtäktsoffer, hennes man som blir mördad, banditen som attackerar dem och en utomstående åskådare.
Och som den har plagierats, eller snarare parafraserats genom åren. Och då syftar jag inte bara på The Outrage med Paul Newman som var en ren remake, om än i västernmiljö.
I avsnittet An Echolls Family Christmas i första säsongen av Veronica Mars visas en stöld under ett parti poker ur flera närvarandes perspektiv, samma berättarteknik används i avsnittet A trip to the dentist där Veronica drogas och våldtas på en fest hos Shelly Pomroy. Den tecknade filmen Hoodwinked från förra året var också en variant där sagan om Rödluvan använde sig av samma berättarform som Rashomon. Och i Simpsonavsnittet Thirty minutes over Tokyo finns en liten blinkning där Marge säger till Homer ”You liked Rashomon” och får till svar ”That’s not how I remember it”.
När jag försöker hitta svenska filmmotsvarigheter som skulle kunna fungera att skildra från andra sidan så att säga, blir det svårare. Kanske beror det på den relativa avsaknaden av några egenliga, ”stora” episka historier. Det blir mest fantasier kring spinoffer, karaktärer man skulle vilja veta mer om, vad de gör när de kliver ut ur den där filmen som man sett dem i. Svenska motsvarigheter till Rosencrantz och Guildenstern. Eller smurfarna om man så vill (som ju var en spinoff från Johan och Pellevin).
Det första namn som dyker upp är Johannes Brost. Hans amatörparapsykolog Allan Svensson i gamla fina rysaren Besökarna blev man ju lite nyfiken på. Vad levde han för liv annars, när han inte var hemma hos Kjell Bergqvist och Lena Endre och mätte upp astrala krafter? Och Gösta Ekmans lilla otäcka chaufför i Den enfaldige mördaren — hur såg hans drömmar ut? Var han kanske godheten själv så fort han kom hem och hängde av sig hatten? Samlade han på motorcyklar? Eller Ingvar Hirdwalls ständige granne i Beckfilmerna — han skulle sitta som en smäck som sitcomspinoff om ni frågar mig. Och den där dubbade tysken Josef Hillman i samma Beckserie — hur hade han det hemma? Pratade han alltid så där, lite osynk? Hillman har helt klart potential att bli en ny Joey eller Benson.
För tio år sedan dök Stormtrooper-spinoffen Troops upp på Internet, en kortfilm utformad som ett avsnitt ur Cops men med Stormtroopers (Capt. Jyanix Bach, Off. Daemond Mott och Off. Ayches Ram) under några rutinuppdrag på Tatooine. Mannen bakom filmen heter Kevin Rubio och när jag letar lite fakta kring honom upptäcker jag att han även ligger bakom det tecknade Star Wars-albumet Tag and Bink are dead som följer två bikaraktärer från Star Wars och hur de oavsiktligt påverkar hela Star Wars-sagan, tydligt inspirerade av Stoppards pjäs. Det är då jag börjar känna att ordet navelskådning har funnit sin ultimata synonym.
Men det dubbla, eller multipla, berättarperspektivet är ingen ny teknik — långt ifrån. Att se en och samma historia från olika vinklar har utnyttjats både inom filmen och litteraturen förut. Från flera av Faulkners verk via Durrells Alexandriakvartetten med fyra verk och versioner av samma enskilda serie händelser, till vår egen Bengt Ohlssons Gregorius som berättar pastorns version av Doktor Glas.
På film i exempelvis Tom Stoppards pjäs (och film) Rosencrantz and Guildenstern are dead (som följer Hamlets två vänner när de så att säga klivit av Shakespeares scen) och Mike Figgis-experimentet Timecode, men framför allt Kurosawas Rashomon där samma historia berättas från fyra olika perspektiv: ett våldtäktsoffer, hennes man som blir mördad, banditen som attackerar dem och en utomstående åskådare.
Och som den har plagierats, eller snarare parafraserats genom åren. Och då syftar jag inte bara på The Outrage med Paul Newman som var en ren remake, om än i västernmiljö.
I avsnittet An Echolls Family Christmas i första säsongen av Veronica Mars visas en stöld under ett parti poker ur flera närvarandes perspektiv, samma berättarteknik används i avsnittet A trip to the dentist där Veronica drogas och våldtas på en fest hos Shelly Pomroy. Den tecknade filmen Hoodwinked från förra året var också en variant där sagan om Rödluvan använde sig av samma berättarform som Rashomon. Och i Simpsonavsnittet Thirty minutes over Tokyo finns en liten blinkning där Marge säger till Homer ”You liked Rashomon” och får till svar ”That’s not how I remember it”.
När jag försöker hitta svenska filmmotsvarigheter som skulle kunna fungera att skildra från andra sidan så att säga, blir det svårare. Kanske beror det på den relativa avsaknaden av några egenliga, ”stora” episka historier. Det blir mest fantasier kring spinoffer, karaktärer man skulle vilja veta mer om, vad de gör när de kliver ut ur den där filmen som man sett dem i. Svenska motsvarigheter till Rosencrantz och Guildenstern. Eller smurfarna om man så vill (som ju var en spinoff från Johan och Pellevin).
Det första namn som dyker upp är Johannes Brost. Hans amatörparapsykolog Allan Svensson i gamla fina rysaren Besökarna blev man ju lite nyfiken på. Vad levde han för liv annars, när han inte var hemma hos Kjell Bergqvist och Lena Endre och mätte upp astrala krafter? Och Gösta Ekmans lilla otäcka chaufför i Den enfaldige mördaren — hur såg hans drömmar ut? Var han kanske godheten själv så fort han kom hem och hängde av sig hatten? Samlade han på motorcyklar? Eller Ingvar Hirdwalls ständige granne i Beckfilmerna — han skulle sitta som en smäck som sitcomspinoff om ni frågar mig. Och den där dubbade tysken Josef Hillman i samma Beckserie — hur hade han det hemma? Pratade han alltid så där, lite osynk? Hillman har helt klart potential att bli en ny Joey eller Benson.
För tio år sedan dök Stormtrooper-spinoffen Troops upp på Internet, en kortfilm utformad som ett avsnitt ur Cops men med Stormtroopers (Capt. Jyanix Bach, Off. Daemond Mott och Off. Ayches Ram) under några rutinuppdrag på Tatooine. Mannen bakom filmen heter Kevin Rubio och när jag letar lite fakta kring honom upptäcker jag att han även ligger bakom det tecknade Star Wars-albumet Tag and Bink are dead som följer två bikaraktärer från Star Wars och hur de oavsiktligt påverkar hela Star Wars-sagan, tydligt inspirerade av Stoppards pjäs. Det är då jag börjar känna att ordet navelskådning har funnit sin ultimata synonym.
Stad:
Kategori:
