Den senaste tiden har tre systrar dykt upp vid varenda dj-bås värdigt sin utrustning. Det är Jenny, Anne och Frida Seth som tillsammans bildar dj-konstellationen Seth the World on Fire. Jag bestämde mig för att om jag skulle prata klubb, hiphop, Stockholms dj-värld och varför det är så tråkigt med nostalgi så var det med dem.
De delar alla en sådan där energi och entusiasm som infödda stockholmare aldrig riktigt lyckas införskaffa, men snart kan man också märka deras olika roller utkristalliseras.
– Frida och jag är lite mer ”ny musik, ny musik”, Anne är den som kommer och påminner om att det är alltid bra att spela någon gammal dänga för då tycker folk att det är gött. Många spelningar har verkligen haft en mix som har varit helt knäpp, det kan vara en gammal hit blandat med en trap-låt och någon discoremix. Det är ganska blandbandigt. Du är den mest ”fokuserad på fest”-dj:n, säger Jenny och vänder sig till Anne.
Anne påstår att de andra två är duktigare tekniskt men när de har snöat in för mycket på till exempel trap, kommer hon och lägger in ett veto.
– Då sätter jag på Sunshine med Twista, som är den perfekta låten i alla sammanhang nästan. Den passar typ på alla fester, jag har spelat den varje gång. Den är min guldskiva.
Det känns som att hiphopen tar över allt mer på klubbscenen nu. Och kanske att många gamla indierävar idag har övergett sina gamla skivor och gått över till den genren?
– Ja, det har gått lite i vågor, hiphopen har varit väldigt utskälld i perioder, säger Jenny. Det var svårare att spela hiphop för bara några år sedan. Ska man snacka allvarliga grejer, så har det varit vissa bokare och arrangörer som inte har velat ha hiphop för att det lockar en publik som de inte vill ha – läs: förortspublik – och det har jag tyckt varit så jävla sjukt. Jag tror att det till ganska stor del fortfarande kan vara så. Då blir det extra konstigt när bara en massa vita medelklasshipsters ska stå och spela, det har kanske blivit lite skevt ibland. Det är alltid roligare att spela på ställen där arrangören har tänkt till för att få dit en mix av folk.
Tror ni att en klubb som Vardagsrummet hade kunnat öppna för säg, sex år sedan?
– Jag tror att just Vardagsrummet, med Ida (Therén, reds. anm.) och Damon (Rasti, reds. anm.) funkar för att de hade en idé om mixen och hur de ville att det skulle vara, svarar Jenny. De har jobbat stenhårt för det och det spelar nog inte så stor roll när det här hände eller inte hände. De ville att det skulle vara mycket tjejer som spelade, att det inte skulle vara något bråk och att det inte skulle vara heteronormativt. Man märker när det finns några eldsjälar som kör och bestämmer att det ska vara så. För nu känns det helt naturligt att de finns.
Är det en liten ankdamm av dj:s och bokare i Stockholm, att alla känner alla?
– Jag tror att det väldigt länge har funnits nästan som ett lärlingskap, där det ofta är så att killar som spelar, lär upp andra killar, säger Frida. Det går ofta i arv från dudes till dudes. Det är väl någonting som alla måste lära sig, att man inte bara knyter till sig folk som är exakt som en själv.
Finns det någon artist eller genre som är svår att premiärspela, som behöver indoktrineras lite mer innan det går hem?
– Vi gillar ju väldigt långsam musik, säger Jenny. Jag har alltid gillat hiphop från södern väldigt mycket och för kanske fem år sedan kunde det kännas som en smal grej, något man kunde spela för de mest intresserade och kanske om man blandade upp det med gammal vanlig partyhiphop. Men nu är det ju det här basiga och släpiga som har fått popen att låta som den gör idag. Den nyaste hiphopen har då blivit ännu långsammare, som Trinidad James All Gold Everything, den går i 50 bpm. Och man märker att om man kör den så vet folk inte riktigt vad de ska göra, det är för långsamt.
Det talas mycket om att hiphopen håller på att av-machofieras. Kan ni hålla med om det?
– Jag gillar att spela Mykki Blanco, Le1f och hela det klientelet, säger Frida. Jag tror inte att någon hade mottagit det annorlunda som publik för några år sedan men de hade inte slagit så stort som de har gjort idag, säkert. Det behöver inte vara så sjukt ”dudeigt” bara för att det är hiphop.
Anne säger att man, mellan alla trap-låtar, discoremixar och söderhiphop, nog kan se skillnad på deras olika fans.
– Vi är som ett boy band, det finns någon för alla, fortsätter Jenny.
Finns det någon musik som anses ocool som ni vill reclaima?
– Det var ju väldigt inne med guilty pleasure-dj:s ett tag, säger Jenny. Det kan man ju bli lite trött på, även om det kan vara befriande i små doser. Jag gillar de senaste årens trend att sampla och använda sig av gamla Brandy- eller Monica-låtar jättemycket. Fast det finns ju i och för sig inget ocoolt i det. Inget guilty, bara pleasure.
Är nostalgi alltid bra eller alltid dåligt, om ni måste välja?
– Jag tycker alltid det känns roligare med det som känns ”nu”, säger Jenny. Jag hatar verkligen klubbar som är så här ”hej, nu kör vi åttiotalsfest”. Det kan vara kul med en temamaskerad som man har med sina kompisar, men inte om man ska gå ut. Hela burlesktrenden, jag hatar den!
De går själva helst ut på ställen som Vardagsrummet, Färgfabriken och Under Bron men påpekar att de inte är särskilt lojala stammisar. Och trots att de alla är så musikintresserade så är det basen och tongångarna som är absolut viktigast för dem – inte låttexterna.
– Då kan man lika gärna gå hem och lyssna på Melissa Horn, säger Jenny och skrattar.
BÄST JUST NU
Trädgården öppnar!
Trädgården/Under Bron, Hammarby Slussväg 2,
10 maj, 18–03, 23 år
Ham City
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1, den 30 april, 19–03, 20 år
F12-premiären
F12 Terrassen, Fredsgatan 12, den 15 maj, 22–03, 20 år
