I Hannes Fossbos debut Öbarn möter vi missbruk, klass, förlust och nostalgi. Men så också det välbekanta fenomenet att, mer eller mindre medvetet, ta efter människor vi en gång levt nära.
Öbarn är kulturjournalisten Hannes Fossbos debutroman, och handlar om Harry Fors som växer upp i en övärld där de flesta pappor är alkisar, och mammorna med för den delen. En nostalgisk skildring av Värmdös sjaviga och vilda 90-tal.
Öbarn är din debut, när föddes tanken på boken?
— De få gånger jag tidigare försökt mig på ett bokprojekt har det misslyckats. En eller två sessioner, 5-8 sidor och sen papperskorgen. Men när jag började skriva på Öbarn var det för första gången med en strategi. Jag började skriva under föräldraledigheten med andra barnet. Hon sov två gånger om dagen i början och jag tänkte att om jag skriver under förmiddagstuppluren och bara gör det oavsett var jag befinner mig så borde det på sju månader bli minst 80 sidor. Sen får jag se om det håller. Det funkade, och berättelsen växte fram under tiden.
Jag ber Hannes berätta om boken, som han beskriver som en uppväxtskildring där Harry sörjer sin pappa som drunknade när han var tio.
— Det är en berättelse om Harry Fors som växer upp på Söder under 80-talet och sen flyttar ut på landet långt ute på Värmdö. Och barndomsbitarna är väldigt lika min egen barndom. Jag flyttade till Vindö 1985. Bara en timme från stan, men det spelar ju ingen roll om man är fem år gammal. Kompisar på varje gård och dagis i samma kvarter blev till långa promenader längs grusvägar till bussen som tog en till dagis, skola och affär. På den tiden var det verkligen mera landet också, riktnumret var fortfarande 0766 och inte 08. Den vuxna Harry är 36 år och bor återigen på Söder, har två barn och går i sina barndomskvarter med barnvagn och minns uppväxten.
Boken innehåller och framkallar en hel del nostalgi: är du nostalgiskt lagd?
— Ja det är jag. Vad glad jag blir att du säger framkallar, jag hoppas att det ska smitta när man läser, att de som glömt hur det var att tanka på Esso och handla på Favör när bensinen kostade som mjölken, sju kronor litern, plötsligt minns det igen. Står där framför alla hyrfilmer, kassettställ och Okej-tidningar.
Boken handlar också om att Harry inte blivit klar med sorgen över pappan, och därför har minnena från tiden med honom bränts fast i Harry. Så när han går omkring på Södermalm i slutet av 2010-talet och är lika gammal som sin pappa var när han dog händer något, han liksom blir pappan.
Jag frågar om Hannes har erfarenhet av bokens övergripande teman: missbruk och klasstillhörighet, och om det är teman han funderar mycket över?
— Pappan i boken var alkoholist och det var därför han drunknade. Samma sak hände min pappa. Huvudpersonen Harry är också alkoholist. Jag har också egna erfarenheter av det, men skulle inte kalla mig alkoholist. Jag tror inte någon annan skulle göra det heller. Däremot tänker jag mycket på det: hur man som barn kan avsky ens föräldrars drickande men sen som en nattfjäril till en lampa själv dras till samma missbruk. Jag tror det är för att man älskar dem, och om man inte gör det så gör man det för att man vill älska dem. Men jag är ingen psykolog…
Klasstillhörighet tycker jag är otroligt intressant. Det känns som att samhällsklasserna har luckrats upp, att alla som inte är stenrika eller utblottade på något sätt anses tillhöra medelklassen. Alla talar om medelklasslivet och livspussel, men ingen pratar om att vissa medelklassfamiljer åker på semester på somrar och vintrar medan andra inte åker alls.
Avslutningsvis över till något helt annat, ditt mest uppmärksammade konstprojekt sägs vara dina målningar av Britney Spears. 120 teckningar på 10 månader. Det är uppenbarligen en person som varit mycket på tapeten på senare tid: vad tänker du om hennes situation idag?
— Åh Britney. Jag minns alla paparazzibilder och att det kändes som att alla hungrigt väntade på en katastrof. Så jag målade och tecknade av bilderna ur tidningarna, som en hyllning till henne. Jag ville göra någonting snällt. Det tog nästan ett år, det var lite som ett maniskt skov. Jag och Britney. Så jag känner mycket för henne, och det är helt absurt att hon sen dess varit i det här förmynderskapet som vad det verkar varit någon form av slavkontrakt med hennes egen pappa. Jag hoppas hon blir fri.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2021.
