Hurula är aktuell med Klass, som är hans mest personliga och mörka skiva hittills. Tina Rosenfink har pratat med Robert Hurula om hans kriminella bakgrund, om att busa på tak och att försöka bearbeta svåra minnen.
I ganska exakt ett år har Hurula jobbat med Klass, vilket är rätt snabbt för honom. Egentligen känner han att han aldrig är klar, utan bara att någon snarare har hjälpt honom att sätta punkt.
– Jag har försökt fortsätta med skivan in i det sista, till och med när jag fick ett testpress på vinylskivan som skulle skickas tillbaka så såg jag min chans att lägga om lite sång. Men det fick jag inte.
Det är bra att någon säger nej till dig.
– Ja, skulle jag få hålla på och ändra låtarna för mycket skulle de förlora den ursprungliga betydelsen och censureras bort. Jag försöker se skivan som en dokumentation av mitt liv istället.
Har du skrivit själv eller suttit med andra?
– Jag har mest bara varit hemma eller på min replokal under en tunnelbanestation. Det är svårt för mig att vara kreativ tillsammans med andra, även när jag spelade i band innan. Jag tror det beror på att jag känt mig väldigt ensam under min uppväxt och i tystnad, så det mesta har hänt på insidan av mig.
Skivomslaget till Klass är en bild på en 18-årig Hurula på polisstationen i Luleå. En bild som han inte hade sett förrän han tog kontakt med polisen och fick hämta ut originalet. Precis som bilden är även skivan en dokumentation av en trasslig tonårstid, en framtid utan hopp och minnen som tryckts undan i många år. Fotografiet är klockrent, det ser nästan arrangerat ut, som ett mugshot från en film och inte från en riktig polisstation i Sverige.
Fick du verkligen 2,5 års villkorlig dom för inbrott i samband med att den här bilden togs?
– Ja, och det var för en jävla skitgrej också. Jag hängde med några andra som var i liknande sits, kände sig framtidslösa och tyckte det var rimligt att bryta sig in någonstans. Kanske kunde vi sno något som vi fick pengar för eller bara ta mat till oss själva. Mest minns jag att jag fick skithöga böter som jag inte kunde betala, så de andra som åkte fast betalade åt mig.
Så snälla kompisar. Ni låter inte precis som tungt kriminella.
– Haha inte precis. Det handlade mest om att känna sig så ensam, jag minns att Luleå kändes som en ö, och att jag aldrig skulle kunna lämna den. Jag hade det väldigt otryggt hemma, där jag sökte efter sätt att få utlopp för min frustration.
När jag var tonåring brukade vi gå upp på baracker eller hus som hade byggställningar.
– Precis så gjorde jag också! Jag har ett skrämmande minne från när jag nästan föll ner från ett garagetak. Det är så hisnande läskigt.
Fyfan. Sökte du efter fara?
– Nej, tvärt om. Luleå var på den tiden en väldigt hård och hotfull plats för mig. Det hände ofta att någon överraskade mig med stryk, och hemma hade jag det stökigt. Runt den här tiden fick jag också en konstig relation till alkohol och droger eftersom det fanns runt mig hemma och bland mina vänner. Det kändes inte alls som ett uppror, utan jag blev avskräckt och rädd. Jag sökte mig inte alls till faror, utan jag ville bara ha lugn och ro.
På den nya plattan finns det två låtar som utmärker sig mer än de andra. Inte min son handlar om Hurulas alkoholiserade sadistiska styvfar som tog ut sin ilska på honom och mamman, och Självmedicinering som han inte vill prata om. En poppig låt som handlar om när den man älskat kämpar mot depression och självmordstankar.
Hur känns det att så många lyssna på de här mörka och personliga historierna?
– Det är konstigt det där, det har varit förvånansvärt lätt att skriva om de här sakerna medan jag inte kunnat prata med folk om det. Låtarna har blivit det enda forumet där jag kan bearbeta det här. Jag har mått superdåligt och käkat antidepp, men det enda sättet att få ordning på tankarna har varit att göra poplåtar. Det är absurt, men det har gjort känslorna ofarliga.
Jag kan tycka den här situationen vi två befinner oss i just nu är märklig. Att vi inte känner varandra men att jag ändå ställer så personliga frågor.
– Jag tycker det är kul att du har ställt lite annorlunda frågor jämfört med andra.
Eller så har jag bara missat de viktiga musikfrågorna?
– Absolut inte! Men visst är det skitkonstigt med intervjuer. När jag var yngre kunde jag bli så ängslig och matt efter en intervju. Jag ville höra av mig efteråt och säga att jag sagt fel. Jag har fått öva på att inte vara konstig och tyst i intervjuer, men det är fortfarande märkligt att prata om sig själv såhär.
Klass släpps den 22 februari. I vår åker Hurula på klubbturné och spelar i Stockholm den 22 Mars på Berns, i Göteborg den 4 april på Trädgår´n och den 5 april på Mejeriet i Lund.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2019.
