Illustrationer: Clara Aldén
Teatern är på väg bort från de stora tidningarnas kultursidor. Den offentliga finansieringen av scenkonst ifrågasätts upprepat från politiskt håll. Teatervärlden känns kallare, fattigare, mindre, och mer hotad än på länge. Nöjesguiden gör en hälsokontroll på en av kulturvärldens mer känsliga patienter. Hur mår scenkonsten i Sverige, egentligen?
Sedan ett par år tillbaka har närvaron på sociala medier och andra digitala plattformar varit i stort fokus hos landets teatergrupper. Att finnas på Facebook eller Twitter är ett genomgående inslag i den utåtriktade delen av verksamheten. Att teatern skulle få större problem att anpassa sig till en digital verklighet än till exempel musikvärlden eller filmkonsten var väntat. Att vi ett par år efter en digital revolution skulle befinna oss i ett läge där scenkonstens själva existens är hotad var det dock få som trodde. Hur väl eller illa har egentligen dessa digitala satsningar fungerat?
– Jag tror att betydelsen av närvaro på sociala medier och nätet är betydligt överdriven, menar Sophia Artin, teaterchef på Teater Galeasen i Stockholm. Jag brukar jämföra med hur vi äter just nu – trenden med slow food. Det känns som om att människor söker upplevelser i nuet att gå in i. Det finns en stress i den digitala konsumtionen som gör att allting hela tiden blir ”då”. Jag kan till exempel känna att jag inte vill titta på SVT Play för att det var ”då”. Det har redan varit. Där finns teaterns stora fördel – den finns ”nu”, exakt i ögonblicket.
Artin får mothugg från Emma Rygielski, producent på framgångsrika frigruppen Play Teaterkonst i Göteborg, som aktivt och med god respons använt sig av både YouTube och Facebook i samband med sin senaste föreställning.
– Jag tycker att arbetet med sociala medier, det snabba, har fungerat bra för oss. För det första är Facebook platsen där folk träffas nuförtiden. Det är som ett lunchrum. Det är där människor rör sig. Samma sak med Twitter. Vår publik finns givetvis där. För det andra är fördelen att det är nästintill gratis. Vi har en trängd ekonomi och det passar därför oss bra. Vi har inte råd med traditionell marknads-föring i någon större utsträckning.
Finns det inte en inneboende motsättning mellan den närhet och långsamhet som teaterupplevelsen innebär och den snabba upplevelsekonsumtion som sociala medier bygger på?
– Nej, det tycker jag inte. Det är inte så att man gör teatern på Facebook! Facebook är en annons där man kan svara på frågor, något som en affisch inte kan göra. Det blir ett levande forum. Jag träffar mina vänner på sociala medier, varför kan vi inte träffa våra besökare här?
Sophia Artin har en diametral uppfattning i den här frågan. Hen tycker sig se att det finns en kärngrupp besökare som går på teater men som nödvändigtvis inte bryr sig om teater på nätet. Att vara ”vän” på Facebook eller ”gilla” en sida är inte den dedikation som behövs för att ta sig till en teaterföreställning.
– Jag upplever det som att det är delvis två parallella världar.
Som utomstående betraktare kan teatervärldens användande av digitala kanaler till synes lida av barnsjukdomar – brist på innehåll och interaktivitet, vilket ofta tar sig till uttryck i ett alltför närgående reklambudskap eller en tjatighet som tröttnar ut användaren. Teatern har inte de naturliga fördelar till exempel musik och filmkonst har i digitalt format. Du kan inte bara trycka på play. Det faller sig inte naturligt att se en hel föreställning på datorskärmen. För det allra flesta är inte scenkonst, helt enkelt, något man kan konsumera digitalt. Hur kan teatervärlden komma förbi det?
– Vi bestämde oss tidigt för att använda oss av filmtrailers för vår senaste föreställning, förklarar Emma Rygielski. Det handlar mycket om att försöka nå utanför sitt naturliga nätverk, utanför kompisars kompisar. Och där handlar det mycket om att bli föremål för ett fenomen, en ”YouTube-hit” eller liknande är vad vi strävar efter.
De ekonomiska förutsättningarna för att driva scenkonstverksamhet befaras under den nuvarande regeringen förändras kraftigt. En tuffare kulturbudget och sparsam bidragspolitik är på gång och kommer att röra om i både de stora institutionernas och frigruppernas verksamheter. Finns det några rimliga alternativ till en verksamhet som understöds av staten?
– Vi som frigrupp påverkas givetvis hårt av stillastående eller minskade anslag, men vi fortsätter att göra vår grej utifrån vår konstnärliga vision, menar Sophia Artin. Svårare tror jag att det blir för institutionsteatrar. Jag tror att jakten på full beläggning i förlängningen påverkar urvalet av dramatik – unga, nya dramatiker får inte chansen att få sina verk spelade när man satsar på säkra publik-friare som musikal eller klassiker.
Minskade intäkter startar också en nedåtgående trend i hur professionell marknadsföringen av scenkonst tillåts vara.
– Scenkonsten har inte alltid råd att marknadsföra sig på ett tillbörligt sätt längre, menar Emma Rygielski. Det blir lite råttan på repet över det hela. Jag tror också att kvalitén på konsten skulle gå upp om det infann sig en tryggare ekonomisk situation, den skulle tillåtas ta tid och våga mer.
När jag talar med Dagens Nyheters enda fast anställda teaterkritiker Ingegärd Waaranperä ser hen ett stort problem i att samhället inte fullt ut accepterar att en levande fysisk kultur behöver bidrag ekonomiskt stöd för att kunna driva sin verksamhet.
– Det är fullständigt orealistiskt att tänka sig en teater helt utan offentligt stöd. Det har folk väldigt svårt att förstå. Jag får ofta mejl som uttrycker att teatern måste finansiera sig själv, men då tycker jag att skribenterna har svårt att förstå hur teatern som konst fungerar. I slutändan är det en kollektiv konstart som är en del av samhället. Man kan välja bort den, men varför det, när man till exempel ger ett omfattande stöd till idrottsrörelsen?
Förra året var ett hektiskt år i Stockholms teatervärld. Parallellt med att flera frigrupper kämpade med minskade eller uteblivna anslag och flera av de större institutionerna överlevde mer på kända skådespelarnamn än på produktionernas kärna, blev det uppenbart att teaterkritiken i landets stora dagstidningar bit för bit skurits ner till ett absolut minimum. Intresset för scenkonst hos media verkade svalt. Leif Zern, kritiker med bland annat Dagens Nyheter som uppdragsgivare, dundrade på debattsidorna om ”den professionella kritikens död”. För en teaterkonst som ofta blir beskylld för att leverera ”finkultur” är det pågående uttåget från de stora dagstidningarnas kultursidor ett reellt hot om att försvinna totalt från det mediala centret. Men har inte bloggar och andra kritikforum på nätet tagit över den traditionella pressens plats?
– Det är fantastiskt med alla entusiaster som brinner för teater och som vill skriva om scenkonst, men det blir problematiskt om det professionella kunnandet försvinner ur kritiken, svarar Sophia Artin, teaterchef på Teater Galeasen. Det vi ser nu är att många av de som skriver kritik i det hålrum som uppstått varken behärskar teaterhistoria eller språk på ett tillfredsställande sätt. Vi håller på att förlora grunden för en fungerande kritik, vilket skadar scenkonstens anseende.
Emma Rygielski har en liknande, smått hopplös, känsla inför det minskade utrymmet på kultursidorna.
– Jag tycker inte det finns något på nätet som i nuläget kan ersätta kraften i tryckta recensioner. Både mot publik och mot bidragsgivare dominerar den trovärdighet som till exempel Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet har. Det finns fördelar med blogginlägg – snabbheten och delbarheten, men det finns en annan tyngd i traditionell media i teatervärlden. De större publikationerna har tidigare velat lyfta fram bredd, men i dagsläget känns det betydligt fattigare, mer som en annonsbaserad bevakning. Jag tror att det är många som upplever att man inte riktigt får plats längre.
Ingegärd Waaranperä har varit på Dagens Nyheter sedan mitten på åttiotalet och har sett en krympande teaterredaktion. Hen märker av det minskade utrymmet för kritik framförallt genom att teatrar över hela landet ringer allt oftare och ber om täckning av just deras uppsättning.
– Det handlar om en skadad offentlighet. Av ekonomiska skäl. Men det som är än värre är att teaterreportaget har fått stryka på foten. Vi har haft duktiga reportrar tidigare, men många av dessa har gått i pension och återväxten är svag. Teatern är en konstig strykpojke i kulturvärlden. Om man läser till exempel Aase Berg i DN, började hen sin karriär på tidningen med att statuera att hen ”hatade teater”. Och det var helt gångbart. Jag skulle till exempel, motsvarande, inte kunna säga att ”jag läser inte böcker”. Det skulle anses mycket konstigt.
Hur värderas scenkonsten i vår samtid? Hur står den sig i en allt snabbare mediekonsumtion och upplevelseindustri? Grundkänslan jag som yttre betraktare får är att scenkonsten är på väg in i samma stålbad som musikindustrin och filmindustrin överlevt det senaste decenniet. Kampen här handlar inte om eventuell digital stöld eller fysiska produkters utrotning. Nej, i det här fallet kämpar scenkonsten mot ett kortare koncentrationsspann, en oklar framtid kring hur den ekonomiskt skall kunna nå en hållbar utveckling och ett samhälle som kanske inte fullt ut förstår den betydelse scenen själv tillmäter sig. Ett samhälle utan en levande scenkonst skulle bli ett mycket fattigare samhälle.
– Teatern har blivit väldigt bespottad under de senaste årens kulturdebatt, även från politikerhåll, menar Sophia Artin. Jag vet inte varför, faktiskt. Det kan knappast vara våra ekonomiska muskler de är rädda för. Vi har blivit galjonsfigurer för något som är svårt och elitistiskt, något som representerar kultureliten. Det är märkligt att elit i andra sammanhang har en positiv klang, när det gäller till exempel idrott eller artister men när det kommer till kultur så laddas kanonerna. Göran Hägglund var väl den som tryckte på själva avfyrningen.
Emma Rygielski fortsätter i samma spår – en kvarvarande fördom mot scenkonsten som företeelse anas. Ny eller inte, den finns där.
– Jag är osäker på om statusen faktiskt har förändrats för teatern i sig, men man kan märka att det fortfarande finns en tveksamhet hos många människor man kommer i kontakt med. Man kan få frågor i samband med sponsring kring om det är ”konstig teater” till exempel.
Ingegärd Waaranperä är inne på en liknande linje när hen slår fast att det finns ett teaterhat, kulturellt nedbäddat i mångas medvetande. Teatern upprör med sin närhet och väcker starka reaktioner.
– Jag tror att hatet bottnar i ett förakt för svaghet. Kritiken som hörs oftast och tydligast är att folk blir illa berörda av teater. Skådespelarna ”spelar över”, är ”så dåliga” och sånt. Jag kan själv reagera så ibland. Dålig teater är det värsta jag vet, jättesvårt att uthärda och jag tror att det beror på att det är mänskliga skavanker man ser. Att skådespelarna inte bara gestaltar det utan visar det. Och det är otäckt. Teater är så kroppslig också, närvarande. Det är så mycket lättare att vifta bort en film. Det ska mycket till att man reser sig upp och går från en teater, hur dålig den än är.
Scenkonsten står inför en mängd utmaningar framöver. Om inte den givna platsen på landets tidningars kultursidor finns kvar behöver en parallell digital infrastruktur skapas och ges tyngd. Dessutom måste framtidens finansiering omstruktureras. Kan teatern bli lönsam? Kan näringslivet stödja teatern eller är teatern en del av vårt samhälleliga arv som vi som skattebetalare bör stödja? Scenkonsten i Sverige år 2012 står inför ett vägskäl.
