Hiphop på lika villkor

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 15:48 27 Apr 2010

Alabama är hett just nu. G-Side, världens just nu bästa rapduo, kommer därifrån, liksom producentteamet Block Beattaz. Men Alabama är även hem för två uppmärksammade vita rappare: Jackie Chain och Yelawolf. Ja, det är dags att prata om etnicitet igen.

Hiphop har alltid haft vita fans, vita radio-dj:s, vita graffitimålare, vita producenter och vita skivbolags-ägare. Ändå har vita rappare varit något laddat. De blottar sig som wiggers och blir välförtjänt utskrattade och bortglömda. Det finns några undantag – Beastie Boys, MC Search, Eminem så klart och Paul Wall – men annars har de enda vita rappare som blivit någorlunda framgångsrika tillhört den ryggsäcksbärande underjorden. Där de flesta fansen också är vita.
Kanske är det för att de flesta som börjar rappa – oavsett hudfärg – är fulla av fantasier och myter om vad en rappare är, hur en rappare ska bete sig och hur mycket pengar en rappare tjänar. En debuterande rappare kanske hoppas på att bli nästa 50 Cent, som när han började hoppades bli nästa Jay-Z, som när han började hoppades bli nästa Kool G Rap, och så vidare. Språket, klädstilen och attityden förs vidare; en tradition i ordets mest ursprungliga bemärkelse. Den är för stark för att värja sig emot. Det sticker i ögonen när en vit kille som uppenbarligen aldrig har bott i något ghetto börjar vifta med sedelbuntar i rapvideor. Svarta killar som aldrig har bott i ghettot kommer dock undan – det är ändå ingen intervjuare som är intresserad av var de gick på college.

Men ”get rich or die trying”-mentaliteten har inget att göra med etnicitet, den har att göra med klass. Ingen kan säga att en vit kille som kommer från miserabla socio-ekonomiska förhållanden inte har rätt att drömma om pengar och rappa om hur mycket bättre han har det nu (många raplåtar utspelar sig i futurum). Eminems framgångar bygger dels på att han är en excellent rappare, dels på att han har en bakgrund som han inte behöver skämmas för när han hänger med hårda killar som Xzibit och 50 Cent. Men han har noggrant avhållit sig ifrån att rappa om saker som andra rappar om, för att inte blotta strupen. Istället har han hållit sig till våldsironi, chockunderhållning och då och då privata utfläkningar. Tiden var uppenbarligen mogen för en vit rappare när Eminem slog igenom – men tiden var inte mogen för en vit rappare som betedde sig som vilken rappare som helst.
Den tiden är dock inne nu. Jackie Chain, hälften vit, hälften asiatisk och med långt sunkigt hår, började rappa när han avtjänade ett 18 månader långt fängelsestraff för narkotikabrott. Hans mamma dog när han var liten. Liksom många unga fängelsekunder – de allra flesta svarta – framstod musik för honom som den enda lagliga möjligheten till en hygglig framtid. Det finns ingenting förutom hans hudfärg som skiljer honom från de andra rappande hustlersen i Huntsville, Alabama. Han fick en hit förra året med den fantastiska Diamonds and Cadillacs, sannolikt den första gången en vit rappare döpte en låt till något sådant, men han kom undan med det. Det var ingen ironi, det var helt naturligt. Jackie Chain är en i gänget. I duetten med Kid Cudi, Rollin’, är det inte Kid Cudi som har mest street cred.

Yelawolf, vit med indiansk bakgrund, full av tatueringar och med en ful svart lugg, var inte heller född med en silversked i munnen. Hans mamma fick honom när hon var 15. Efter att ha levt som en hemlös skejtare bestämde han sig för att satsa på musiken, och det börjar gå bra. Hans senaste mixtape Trunk Muzik, som innehåller det episka partyanthemet In This Club, har skapat ett surr som inte kommer sluta. Han är med på stora singlar med både Slim Thug och Juelz Santana. Det här är bara början. För Yelawolf och för hela rapscenen.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!