Martin Luuks världsbild.
Han debuterade i Killinggänget med brandstationsscenerna i Nilecity. Han är djupt intresserad av postgång, The Fall och att nå fram till en smärtpunkt. Han har cyklat så sakta som det är mänskligt möjligt och skriver bara när det är helt nödvändigt. I år har Killinggängets minst uppmärksamhetstörstande medlem trots det spottat ur sig fyra märkliga mikroböcker. Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer handlar om att åka handeldad ballong och förändra sina kommunikationsrutiner. Jimmy och jag är en varm uppväxtessä. Kära ballongis är ett brev till Andres Lokko om åsiktskultur och välartade små re:orient-pojkar. Nu är det dags för den fjärde stridsskriften, Mamsen. En moders hälsning till sina svikna barn. Möt Martin Luuk.
Avsnitt 1 I vilket Martin Luuk talar om den ensammes ritualer, elskåp och idén om litteratur som singlar. Du brukar inte synas så mycket. Varför kom du hit? - Jag är på väldigt gott humör idag. Det har varit en deppig, trist pisshöst. Men nu är jag som skjuten ur en kanon. Jag kan prata om vad som helst, hur länge som helst. Du har släppt fyra små skrifter på kort tid. Annars skriver du nästan ingenting. - Nej, jag släpper inte så mycket. Generellt sett tycker jag att det skrivs för mycket. Och det är lite som man tycker är värt att sätta ut. Jag tycker det ska finnas en anledning. De här små skrifterna började väl någonstans med ditt "skilsmässobrev" i Loyal för tre år sedan? - Ja, de frågade Killinggänget om vi hade något om familjen. Då hade jag redan den skriven, men ingenstans att göra av den. Det har varit fantastiskt att träffa dem. Jag har haft den här idén att göra litteratur som singlar i femton år. Jag har aldrig tyckt om det jag har läst, det är för långt, för beskrivande. Det har aldrig varit det som jag vill åt. När du var med i den här tidningens litteraturenkät i juli, pratade du om glädjen i att bläddra runt lite på måfå i stora romaner. Det här är mycket så. - Jag tycker man kan läsa lite grejer ryckta ur sitt sammanhang. Det författare gör dåligt är att de låter sin mänskliga litenhet begränsa texten. Att det avrundar saker och sätter dem i ett sammanhang. Om man låter saker och ting vara blir det bättre. Man kan läsa fem rader som någon skrivit på ett elskåp, och det finns en eld och en frenesi i det som man blir tillfredsställd av. Elskåpen. Du börjar Mamsen med: "Jag har sett på anslagstavlan vad ni tycker om mig. OCH! Jag tycker inte bätter om er" Det finns en väldig kraft i elskåpslitteraturen. Är det bara jag, eller är det sällan män som skriver sådant här? - Nja. Det finns ju de här som står utanför Stadsbiblioteket med små skrifter om vem som mördade Palme. Det känns lite som att det är besläktat i och med den alternativa publiceringsgången. Men visst, jag tycker det är fantastiskt att det kan börja så här "den 24 oktober 2006, läste i DN...", så är det tolv sidor som slutar någon helt annan stans. Jag har aldrig lyckats läsa en sådan text från början till slut, men jag tycker om tankens hopp. - Men om vi ska återgå till vad Loyal Press kan vara. Mycket bygger på små texter jag skrev i början på 90-talet och jag har alltid tänkt att de ska släppas så här. Men åren gick och inget hände. Novellsamlingar är för berättande. Det jag ville göra var mer som uppstötningar - i ordets finaste bemärkelse. Det är lite pressmeddelande över det hela. - Jo. Kanske. Jag levde väldigt ensam under delar av 90-talet. Och man tänker på ett speciellt sätt då. Jag tror det har präglat mig mycket. Det är först nu jag börjat komma bort från det. Jag var liksom fylld av teorier och idéer men hade ingen social kontakt. Då bygger man upp en värld och allt man gör blir väldigt viktigt. Man kan liksom gå ut och handla mjölk och det är det viktigaste som kan hända. Man tar på sig ett speciellt plagg när man köper mjölken och tänker att hela världen märker. Man tror nästan att man ska få applåder när man kommer tillbaka. Ens liv bli nästan mytologiserat när man är så ensam. Det är det enda man har att roa sig med. Man skickar ut sig själv i världen. Man är på uppdrag? - Jag flyttade till Lund 1990 för att leva ensam. Jag tänkte att det skulle göra mig oberoende av andra människor och mer kompromisslös. Jag skulle ut och späka mig i öknen och komma ut som en starkare och bättre människa. Och nu är du gift. - Ja. Och det är ett mycket bättre sätt att leva! Haha! De här åren tillbringade jag nästan helt själv. Jag hade ingen telefon, ingen tv. Det var nästan så jag tog farväl av människor, jag tog i hand och sade "tack för den här tiden". Jag lyssnade på klassisk musik och tog promenader. Jag ångrar inte de åren, men nu kan jag känna att det inte är fruktbart för en vuxen människa att ha de där idealen.
Avsnitt 2 I vilket Martin Luuk talar om att våga släppa taget, att ersätta hela sin skivsamling med doowop-alster och hur man vill bli ihågkommen om man skulle dö. Flera av texterna är utformade som brev. - Är det verkligen så enkelt? Nej, det är väl inte så enkelt. Men de har brevdrag. De har en tydlig avsändare. - Jag har varit väldigt stolt över dem. Det är svårt att jämföra med något vi gör med Killinggänget där det finns fördelar med ljud och bild, men det här ligger nära min själ och exakt min vision. Om vi talar om att definiera sig själv utifrån saker så definierar de här fyra texterna faktiskt en stor del av mig. Om jag skulle dö så kan jag tänka mig att folk skulle kunna titta på dem och få en hyfsad bild av vem jag var. - Det kan låta trivialt men jag tror att skapandet innehåller ett sådant egomoment. Viljan av att sätta fast sin själ på väggen. Mamsen är ett steg bort från det. Jag tror det här egot är som störst i början. Sedan kommer förhoppningsvis fasen där man som en mantel kastar av egot och uppgår i universum. Vad var syftet med Mamsen? - Jag skrev Mamsen väldigt snabbt. Jag tänkte inte, och jag tycker inte man ska göra det. Det tog kanske två, tre timmar. Då är man i en fas där det känns som att nästa mening kommer på löpande band. Förhoppningsvis uppstår något som är större än man själv. - När jag tittar på den i efterhand så handlar den om att tappa kontrollen. Jag har varit väldigt väldigt behärskad och hämmad. Det här handlar om en kvinna som skadar sina barn på ett oförlåtligt sätt. Men - hon hittar också Kristus i det här. Jag minns när jag var liten och hade en fantasi om att jag var i kyrkan med min präst. Plötsligt sprang någon fram och ville bli räddad - och det var jag. Jag kände: Vad fantastiskt! Och vad läskigt! Det handlar om den kluvenheten: Vad händer när man tappar kontrollen? Jag tror det finns ett paradis i att tappa kontrollen, men jag är rädd. Hur gör man för att släppa? - Under kontrollerade former kan man ju göra det med alkohol eller andra droger. Det är den kontrollerade människans sätt. Men nej, jag vet inte, jag hoppas att någon gång kunna berätta. Skicka ett vykort från andra sidan. För jag känner att jag är redo nu. Jag står vid väggen och bultar - och jag tänker fan inte vara klar med det här innan jag har bultat mig igenom. Annars finns det ett maniskt drag i avsändaren (Mamsen) också. - Absolut. Vad jag förstår har du också varit mycket så, att du för en stund lagt all din lediga tid på, säg, doowop, Daniel Johnston eller hammondjazz. - Jag har definitivt funkat så. Jag gillar frenesi. Att det brinner i knutarna. Men jag kan inte säga att jag lever mitt liv på det sättet nu. Jag har en ganska lugn livsstil. När jag var ensam tror jag att jag var tvungen att ge livet värde genom att uppbåda den här elden till olika saker. Det var så jävla tråkigt så jag tänkte: "Doowop är det bästa, all annan musik är helt ointressant, det är i doowop som alla sanningar finns." Man hoppar in i det med huvudet först, och så varar det i några veckor. Under den perioden kanske man säljer alla sina andra skivor - eller åtminstone ställer upp dem på vinden. Och så köper man doowop-saker och ägnar sig åt doowop-saker. Sedan börjar man tänka "det kanske finns bra och dåliga saker i doowop också, precis som det finns i lovers-rocken". Och så går det tillbaka till någon mesig halvmesyr som vanligt.
Avsnitt 3 I vilket Martin Luuk talar om åsikter som en onödig barlast, att definiera sig själv genom Ray Davies-album och en ny magisk tid som väntar. Som en del i den här artikeln frågade jag om du inte ville titta på några YouTube-filmer och berätta vilka du tyckte om. Men det ville du inte, för du tycker inte om åsikter? - Det är svårt att gå ut i Stockholm utan att känna att man hamnat i en tv-panel, där folk gjort sina underfundiga små kopplingar. Jag känner mig allt mer ointresserad av åsikter. Jag kan känna att jag nästan inte har några. Kanske några per år. Tycker du att de smutsar ner? - Jag skulle kanske inte använda det ordet, men det är onödig barlast. Tung tråkig packning. Jag vet inte vilken nytta åsikter har. Saker och ting finns ute i världen och det är viktigare att ta tag i dem än att sitta och positionera sig. Jag har varit likadan: "Jag gillar Ray Davies men inte Pete Townsend, förstår du nu vem jag är?" Jag har svårt att som vuxen man tycka att de sakerna är särskilt relevanta. Jag förstår. - Vi lever i en väldigt refererande värld. Vi skapar nya saker genom att referera till annat: "Det är en sådan slips som man kunnat se på någon av Richard Nixons medarbetare 1974, det är coolt, det tar vi." Vi går framåt genom att prata om det förflutna. Men! Det våras en ny tid och det kommer att bli fantastiskt. Folk har snart vridit på varenda sten. Det är inte fruktbart längre. Snart kommer de här science fiction-dräkterna i aluminium som man såg. Som är helt nya och inte anspelar på något.
Avsnitt 4 I vilket Martin Luuk talar om "det fantastiska", att cykla så sakta att man till slut trillar och vad som egentligen är roligt. Det går mycket historier om upptåg som du haft för dig. Som att du iklädd estnisk scoutuniform ska ha låst in Throbbing Gristle-sångaren Genesis P Orridge i en garderob på Konstfack. - Jo, men det stämmer. Det var på 80-talet. Vem släppte ut honom? - Jag tror det var jag själv. Jag låste in honom bara ett kort tag. Så oförskämd är jag inte. Det var i alla fall roligt. Underskattar man dina texter om man uppfattar dem som "humor" tycker du? - Folk får göra vad de vill med dem. Men det förminskar dem lite. Jag tycker att mycket som klassas som humor är väldigt trevligt och roligt att titta på, men det är inte vad jag själv strävat efter. Jag har mer tänkt att det ska vara fantastiskt. Det är något som innefattar många fler känslolägen. Det kan vara sant, tragiskt, göra ont. Eller kanske ligga väldigt nära verkligheten, något som gör det svårgreppbart. Hur då? - Jag vet att jag har tänkt i de här banorna länge. Jag växte upp i San José, och tänkte senare att jag skulle försöka återuppleva den magin. Jag hamnade hos en familj i Virginia Beach och där, en dag när jag åkte hem från skolan, tänkte jag "om jag cyklar väldigt långsamt, så långsamt att jag nästan inte kommer framåt så kommer jag välta - och det kommer se fantastiskt ut". Det gick en amerikan bredvid som pratade med mig, varvid jag ramlade, plockade upp cykeln, och tänkte "jag gör om det igen". Så gjorde jag det ett par gånger medan jag fortsatte prata med henne. Jag kände... att det vore fantastiskt om livet kunde vara på det här sättet. - Men jag förstår också varför jag inte fick några vänner där. Det är inget sätt att närma sig folk. Det har funnits perioder i mitt liv när folk nog kunnat uppfatta mig som underlig. Men jag har bara försökt ha det fantastiskt. Jag får för mig att du inte är så intresserad humor som organiserad företeelse. - Jag är ju med i Killinggänget. Jo visst. Men när det ska vara skrattfest och alla är välkomna. - Det har också funnits en glädje för den interna humorn. Som en förlängning av det också den elaka humorn. Det handlar om att sammanföra den egna gruppen och känna sig delaktig i något tillsammans. Jag tror att det som jag inte varit intresserad av är den roande humorn. Satir? - Ja. Sådant som man ser på tv och kanske skrattar åt. Det är inget fel i det, men det är inte vad jag vill göra. Det har alltid funnits en annan drivkraft. Antingen det fantastiska - eller så den interna humor. Man säger så här: "Det här är roligt just nu". "Det är att ha sådana här små trädiskar med ett fönster på, och så bakom det finns det en liten stav i trä. Ingenting är roligare än det just nu." Och så talar man om det väldigt mycket, och om några dagar skaffar du en sådan liten stav i trä bakom ditt fönster och så kommer jag och besöker dig och tycker att du är fantastiskt rolig. - Det handlar om att skapa en liten krets utifrån gemensamma värderingar om vad som är roligt. Och då hittar man ju bara på... Lite sådant har vi haft i Killinggänget, den typen av tänkande parat med skådespelare som kunnat få det att lyfta, och locka andra människor att tycka det är roligt. Fast de egentligen inte borde det. Eller ens tycker det. - Ja, kanske. Och sedan har det varit det här med humorn som slagträ, och det är väl något slags hat egentligen. Att man bara "buuuuääähhhh!". Men det måste finnas något mer. Om jag ska säga vad det ultimata skämet är så är det - och det är inget som är användbart i praktiken - om jag vistas med ett barn och pratar med någon annan i telefon. Och så efter ett tag lägger jag på telefonluren och säger: "Din mamma är död". Och så börjar barnet gråta, och jag säger: "Nej, jag bara skojade". Den växlingen där är vad jag tycker är kärnan av humor. Det ska finnas en drivkraft och en smärtpunkt. - Sedan kan jag kan känna att det inte är humor som är gjord för att förverkligas. Men det innehåller momenten man vill åt. Mamsen släpps på Loyal Press den 6 december. Då släpps även samlingsboxen Ett år med Loyal Press.
