"Hej, jag heter Rebecka och jag är alkoholist"

Författaren och journalisten Rebecka Åhlund har med sin nya bok Jag som var så rolig att dricka vin med skrivit en utlämnande rapport om att bli frisk från en av vår tids största folksjukdomar.

Kvällen innan Rebecka Åhlund ska fylla 40 är hon ute med några vänner och tar ett glas. Plötsligt ser hon en större samling människor i hennes närhet komma emot henne på gatan, och den första tanken som dyker upp i hennes huvud är att de kommit för att hålla en intervention med henne. Ett par timmar senare är hon lika full som vanligt. Några veckor senare finner hon sig själv i en källarlokal där hon för första gången yttrar orden "jag är alkoholist" inför en grupp främlingar. Det första året på hennes resa, som börjar där och då, finns nu dokumenterat i boken Jag som var så rolig att dricka vin med. 

När jag läser Rebeckas bok sitter jag bakom en känd komiker på flyget, som även han valt att bli nykter. Och precis som Rebecka gjorde han något medialt av sitt första alkoholfria år. Jag frågar henne varför det känns så viktigt att berätta för andra om sitt uppvaknande.
– Jag upplever faktiskt inte riktigt att det är så, utan snarare att folk är väldigt duktiga på att hålla käften om det. Men för min del var det ett så himla stort uppvaknande. Mitt sista år som alkoholist var så tröstlöst destruktivt, och när jag väl hittade en väg ut ur det blev jag så himla glad. Jag skrev liksom "Hej, jag heter Rebecka och jag är alkoholist" på Facebook redan när jag hade varit nykter en vecka. Även om det då också handlade om att jag skulle åka hem till Sverige veckan därpå och kände att det var lika bra att "komma ut" innan jag fick massa frågor om jag var gravid eller gick på antibiotika. 

Det var också ett bra sätt att sätta press på dig själv att inte trilla dit? 
– Visst. Men framför allt så tror jag att det handlade om att jag inte orkade skämmas mer.

"Jag kan inte dricka ett glas vin, för 100 vore inte nog"

Måste man sluta helt och hållet för att inte längre vara aktiv alkoholist? Eller räcker det med att dra ner till mer måttliga mängder.
– Jag hade hållit på ganska länge innan och druckit alldeles för mycket, men det är väldigt lätt att förneka för sig själv. För mig funkar det inte att "moderera" sitt drickande och bara dricka ett glas vin, och det är heller inget jag vill göra. Jag provade det men det var som att vara på ett jättetråkigt jobb. När jag dricker, då dricker jag. Så har det alltid varit. Jag kan inte dricka ett glas vin, för 100 vore inte nog.

I dina beskrivningar känner jag inte bara igen mitt eget beteende, utan väldigt många av mina vänners. Är alla mina vänner alkoholister?
– Det handlar mindre tycker jag om exakt hur mycket man dricker, och mer om varför man dricker. Problemet är dock att det är först när du slutar dricka man kommer underfund med varför du drack. Jag tror säkert det finns personer som kan dricka mycket under i perioder i sitt liv utan att vara alkoholister, och det är väl inget snack om att alkohol är ett smörjmedel i sociala situationer. I England super folk skallen i bitar under julen med hela familjen, då kan man fråga sig hur sunt det är att umgås med sin familj om man måste kröka så hårt för att orka med det.

Du skriver på åtminstone ett ställe att du ser dig själv som en priviligerad alkoholist, jag tycker det är en intressant insikt. Vill du utveckla? 
– Jag är priviligerad på många sätt. Dels för att jag var en så kallad högfungerande alkoholist, som kunde sköta sitt jobb och behålla sina barn trots att det var ett totalt träskmörker inuti. Men inte minst är jag priviligerad för att jag fick ett socialt skyddsnät som hjälpte mig att ta mig ur mitt missbruk. 

Boken handlar mycket om din familj och hur de påverkades av ditt beroende. Vad tyckte de om resultatet?
– Mina barn kommer inte att få läsa boken innan de blir lite större, Johannes säger att han tycker mycket om den och min mamma tycker att jag är jättemodig.

"En del personer har fallit bort helt och hållet"

Hur har din resa påverkat dina övriga relationer, på gott och ont?
– En del personer har fallit bort helt och hållet, sådana jag bara drack med. Det var självklart lite pinsamt att inse att jag sket fullständigt i vilka de var, jag ville bara ha någon att dricka vin med. Jag hade inte ens försökt lära känna dem. Men alla mina nära vänner har slutit upp helt och hållet. Att vi inte dricker vin längre är inget problem även om vissa kanske börjar ifrågasätta sitt eget drickande på grund av att de tidigare har druckit med en alkoholist. Jag har heller inga problem med att folk dricker i min närhet, men jag kan vara jävligt jobbig att dricka med. Jag sitter fortfarande och räknar hur mycket folk dricker och stör mig på när de dricker för långsamt eller för lite. Till exempel satt jag med på en vinprovning här senast i somras och störde mig som fan på att ingen drack upp det som var upphällt i glasen.

Du har tidigare skrivit mest barnböcker, skönlitterära sådana. Hur var det att skriva om sig själv?
– Samtidigt så finns det faktiskt en alkoholistmamma med i även de böckerna, så det kan nog ha varit undermedvetet självbiografiskt. Men det var förvånansvärt lätt att skriva om sig själv, det var snarare processen fram till det som var jobbig. Tolvstegsprogrammet jag jobbar med är helt sjukt tungt. 

Vad blir nästa bokprojekt?
– Ska jag säga det? 

Ja?
– Jag jobbar på en bok med arbetstiteln Tut, tut! Här kommer jag och mitt lilla trauma, men det vet inte ens min förläggare om än. 

Och nu måste du skriva den.
– Exakt.

Jag som var så rolig att dricka vin med finns ute nu.